Välkommen till Föreningen för Höörs hemlösa katters officiella blogg.
  • Donationer och gåvor tas emot på: Swish 123 390 72 92 eller vårt donationskonto: BG 562-1305

söndag 4 juni 2017

Det är så sorgligt!

Senaste tiden har det varit en del tråkigheter med katterna.
4 katter som hittats, och kommit in, alldeles för sent, har mist
sina liv.
Tydligen är de osynliga för många som passerar dem.
Det krävs att de träffar på en människa med ögon och empati,
för att de ska få hjälp.
Tyvärr då för dessa fyra, när loppet redan är kört.

 Piraten, som bara var skinn och ben, klarade sig inte.


Halvan, som var en katt från Kattjouren, var illa skadad i en tass.
Tassen läkte bra, men stackars Halvan var i övrigt i så dåligt skick,
att han inte överlevde.

 Lilla söta Lina, hade sådana skador att vi misstänker att 
någon misshandlat henne grovt, och sedan lämnat henne 
att dö på en parkering. Där hade hon legat så pass länge 
att hon fått liggsår. Hon var också en katt från Kattjouren.
Honey vårdade henne ömt, de dagar hon höll sig vid liv.

Leon, som var en KKS-katt, dog också. Han hade en stor tumör
i buken, som han gått med länge. 
 

Jag blir så ledsen över dessa kattöden. Så många tårar vi fällt
över dessa stackars individer, som fått lida för att folk överger 
sina katter.
Tänker dessa människor någonsin på den katt de lämnat att 
klara sig själv? Gråter de någonsin över andras olycka?
Har de några som helst känslor för någon annan än sig själva?

 Katter, katter. Alla är de ratade av någon.

Slår man upp en del loppissidor på facebook, kan man läsa:
Mjukisnalle till salu, snygg tröja, fina byxor, gulliga kattungar,
brandbil i nyskick...

Vänta nu! Kattungar? På en sida för begagnade prylar?!
Är det vad ett djur är värt för dessa människor?
Hundra kronor styck, en krona tassen, en turpeng...

Hur fan är man funtad?!!!

Är det dessa vi ska få in i höst, i dåligt skick? Veckor med 
mediciner för att få dom att må bra igen. Om de blir bra.
Kanske kommer de in försent, som ovan nämnda katter.
De var också söta kattungar en gång. 
Nu är de döda.

Hur länge ska detta få fortgå? Ska katterna ha detta låga värde,
och behandlas som prylar och sopor i evigheters evighet?
När ska folk börja ta ansvar?

I mina mörka stunder, som tyvärr blir fler och oftare,  
känns det inte som om vi gör någon som helst skillnad 
för katterna i stort. 
Problemet minskar inte. Snarare känns det som om det ökar.

Viola.

I eftermiddag ska Viola lämna oss. Hon är döende i Fip, och 
är nu så dålig att det inte är snällt att låta henne leva längre.
Fipen gör att hela kattens immunsystem bryts ned, och det 
finns ingen bot. 
Ännu ett tungt beslut att fatta....

Jag är trött på sjukdomar och död. Trött på att se katter lida. 
Trött på alla idioter som inte fattar. Trött på att samla ihop de 
sorgliga resterna av andras obetänksamheter (för att använda
ett snällt ord). 

Men nu ska jag gå och pussa lite på kattungarna. Försöka se det
ljusa i tillvaron. Glömma eländet en stund.


Helen FHHK


 









lördag 27 maj 2017

Så var det dags igen.....

Jaha, ja. Så kom då årets första kattungar.
Det är den tiden nu. Den tiden de flesta kattföreningar
våndas inför. 



Att inte hinna med, att inte ha plats, att inte kunna rädda
alla små.
Att neka vuxna katter att komma in, för att ungarna tar upp
alla platser.  Detta är ju ett stort problem året runt, men det blir
 så mycket värre på sommaren.


Jag älskar kattungarna, det är inte det. 
De är roliga, söta, och underhållande att titta på. 
Jag kan tillbringa timmar med dom.
Men det gör mig oändligt ledsen över att det ska vara så 
här, år efter år.



Jag tror faktiskt att folk som föder upp kackerlackor har bättre 
hum om blommor och bin än vad många kattägare har.
Ja, de flesta som föder upp djur överhuvudtaget.
De står inte och gapar av förvåning när deras djur förökar
sig. De flesta släpper inte ut sina hormonstinna hondjur, 
och tror att de ska "hålla på sig".  

Ibland är jag färdig att ge upp. Det känns som om det aldrig
kommer att bli bättre. 
Man vill så mycket, men det räcker aldrig.
För överallt sitter det folk och producerar fler katter.
Och jag vet inte om dessa människor någonsin kommer att
fatta hur illa de gör sina djur, och vilket lidande de 
utsätter dem för.

Piraten kom in igår. Ett vandrande skelett, med en stinkande
öroninflammation, mycket tandsten, och en jättedålig tand,
som fick dras ut. Varför reagerar ingen på en katt i det skicket?!
Det krävdes att rätt person råkade passera, och fick syn på
honom. Han är tam, så någon borde ha reagerat!
I nuläget är vi inte ens säkra på att han överlever.

Vi har en TNR-M-koloni att kastrera nu. Minst 9 katter,
kanske fler. Ett ställe dit, mestadels, hanar vandrar, nu när 
de blir bortkörda från gårdarna runtomkring av äldre
revirhanar. 

För den som vill bidra till detta projekt, kan jag rekommendera
vår webshop  http://butik.fhhk.se/ 
Hela behållningen från denna går till kastreringen av dessa katter.
 


Helen FHHK


 


 


måndag 1 maj 2017

Om allt vore enkelt.....


Den här bloggen började jag skriva för ett par veckor sedan.
Men min hjärna har varit dåligt på hugget ett tag nu,
och skrivförmågan har varit i avtagande.
Det har varit, och är, mycket med katterna,
nya katter har kommit in, med kastreringar som följd,
en del katter har andra problem, såsom tänder, provtagningar,
och annat.
Och sen har jag ju ett privatliv också....
Vilket för närvarande medför diverse planeringar och arbete.

Viola, som nyss genomgått penicillinbehandling.

Nå, nu till den egentliga bloggen:

För den som vill ha en garanterat frisk katt (i den mån
det finns garantier), är inte adoption ett alternativ.
Då kanske man ska söka sig till en seriös raskattsuppfödare,
som är mån om sitt avelsmaterial, och kollar upp sina blivande
föräldradjur för alla eventuella ärftliga sjukdomar.

De katter vi får in i föreningen är "uppfödda" av personer, som
är i total avsaknad av kunskap om genetik.
Även sjukdomar som överförs vid parning, verkar vara ett
okänt kapitel, och ett stort hål i deras allmänbildning.

Peppar, en klen katt från Österlen.

Så klart skriver jag detta av en anledning.
De flesta som adopterar katt, är medvetna om att det inte
är toppskiktet av kattstammen vi får in i föreningen,
och man har förståelse för att katterna kan drabbas av
motgångar, åtminstone i början i sin nya tillvaro.

Ofta är själva flytten ett stressmoment för katten.
Oftast yttrar sig detta i att den får snuva, eller rinniga ögon.
En flytt sätter ner immunförsvaret, och ligger det något latent,
bryter det gärna ut.


 Honey, som var i så dåligt skick när hon kom in. Pigg och glad,
hårt arbetande, men hon kräver sin omvårdnad dagligen för att
må bra.

Ibland om jag tar ner en katt hemifrån till kliniken,
dröjer det en timme, så rinner ögonen på den.
Hemma verkar den helt frisk. Det kan räcka med så lite,
just för att de har ett illa uppbyggt immunförsvar.

Plätten, en ovanligt stark och frisk katt. Ett riktigt praktexemplar.
Han är dessutom rolig, och har en mycket stor personlighet.

Det tar tid för djur att bygga upp sitt immunförsvar.
De katter vi får in, är ofta helt i avsaknad av detta.
Stressen av att bli infångad, flyttad, kastrerad, mm,
får de underliggande svagheterna att bryta ut.
Dessa hade troligen brutit ut förr eller senare i den miljö
de kommer ifrån, men naturligtvis påskyndas de av att
katten flyttas, och av allt som måste göras för att hjälpa den
till ett bättre liv.

Katter som kommer in på hösten och vintern, är i regel i
betydligt sämre skick än de som kommer sent på våren,
eller sommaren.

De som kommer in....


Många dukar under på höst och vinter av svält, köld,
och diverse följdsjukdomar av dessa umbäranden.
Men så länge de är ute, får de ingen hjälp med att bli friska.

Buster, som kommer från en kattsamlare, som inte kastrerade
sina katter. Han är en skruttig liten katt, som behöver daglig
medicinering för att må bra. En fantastisk liten individ.

Pudelns kärna (har pudlar kärna?), är att det är så onödigt
av folk som adopterar katt av oss, att ringa och skälla ut
oss för att katten får problem efter flytten.
De flesta som ringer är trevliga, lugna, och förstående.
Med en veterinär i föreningen, har vi alltid möjlighet att
hjälpa till att lösa problemet.
Och om nya matte/husse tycker att det blir för mycket
besvär, tar vi alltid tillbaka katten.

 Li, som tagit lång tid på sig att bygga upp ett immunförsvar.
Kommer från en gård, där man skulle skjuta ungarna.


Men att ringa och skrika i telefon, hota med att avliva katten,
och helt låta bli att lyssna, löser inget, varken för
katten, eller nya ägaren.
Detta händer som väl är inte ofta, men när det gör det, som
nu häromdagen,tar det väldigt mycket energi.
Den energin behöver vi till annat.

Att sedan tycka att vi ska strunta i hur det går för katten,
är verkligen att totalt missförstå vad vi sysslar med.

Vi lägger inte en massa energi, tid, och pengar, på katterna,
utan att vi har känslor för dem. Varje katt vi får in, är en
unik individ, som vi naturligtvis fäster oss vid.
Allt annat är befängt att tro.

Från skygg, till tam och lekfull.


Man kan göra så mycket annat i sitt liv, om man saknar
de känslor som uppstår när man får in dessa missgynnade
individer att ta hand om.

När sådana här människor drabbar oss, tänker jag att det
kanske hade varit bättre att ta hand om de som är inne redan,
och strunta i att ta hand om fler katter utifrån.
Inte placera om dom, inte utsätta sig för folks kritik, och
dåliga självbehärskning. Inte behöva bedöma folks lämplighet
som adoptör.

Dock blir ju inte många katter hjälpta av detta.

Hur som helst, de flesta som adopterar katter, är vettiga,
snälla, och förstående, personer. Som hellre adopterar, just
för att de vill hjälpa en katt i nöd.
Det är tur att ni finns, för det gör att vi orkar fortsätta.
Vi träffar så många fantastiska, snälla, godhjärtade
människor, som verkligen känns som ett stort stöd i vårt
arbete.


Jag vet att just den här katten har det bra där den bor, egentligen,
om dessa människor ger den tid att återhämta sig efter flytten.
Men det är ju det, ger de den tid?


Helen FHHK








lördag 1 april 2017

En bil kommer lastad.....

Mjau på dig, sa de där människorna jag lever med, 
och lät mig göra hela jobbet.

Det skulle komma en bil, sa de, men de glömde att tala om
hur stor den var.

 På lite håll verkar den inte så stor.

Men hjälp! 

Gapar stort gör den också! 
Ok, mina franska nerver pallar inte detta. Jag gömde mig
på kliniken tills han hade kört igen.

Kolla så mycket mat! Wow!

Den där Oscar, han är inte mycket till modell.

 Jaha, och där försvann han!

Ja, ja, då får jag sitta här själv. Då.

Kolla så mycket mat vi har fått! 700 kg, har Mjau skänkt oss!

Hej Mjau! Åh, vad glada mina kompisar ska bli!

Där nere i katthemmet, sitter de och väntar.

Blir det bra så här?
 
 Den är min! 





Visst är det en ljuvlig syn?!

Men, men, var tog mitt berg vägen? Nu bär de ju bort det!

Kolla! Nästan ingenting kvar!

Bäst att jag sätter mig på det, så att de inte stjäler allt!

De bar bort allt till sist. Ingenting kvar.
Nå, lite bar de in på kliniken, och Oscar, den glufsen,
åt massor av det.
Eller, ja, såsen. Det är ju liksom hans grej. Äta såsen,
och lämna klumparna till mig.

Nå.
Å min och mina kamraters vägnar, vill jag sända ett stort tack
från djupet av mitt katthjärta,
till Mjau, som så frikostigt skänkte all denna mat till oss! 

Det var verkligen överdådigt!


Honey, FHHK



onsdag 29 mars 2017

Tråkigheter.

Jag tycker ofta att jag har så mycket att skriva om,
men när jag öppnar bloggen, blir huvudet alldeles tomt.

Det har varit så mycket tråkigheter senaste tiden. 
Flera av våra trotjänare har avlidit, och nu känner vi att, 
nu får det räcka med elände.

Det började med Iris, vår äldsta TNR-katt,
 för några veckor sedan. 
Hon var 12 år, och har varit i vår koloni de senaste 8 åren.

 Iris, som trivdes med oss på lite avstånd.

Iris somnade in på sitt älskade loft, där hon haft sin ligg- och
mat-plats de år vi haft förmånen att känna henne.
Även om vårt umgänge har skett på avstånd, har hon varit en stor
personlighet, och en trevlig katt att få "lära känna".

Zally, som vi inte haft inne så länge, utvecklade fip, och vi var 
tvungna att avliva henne för en dryg vecka sedan.
Hon var tingad, och skulle egentligen ha flyttat till sitt eget hem
samma dag hon dog.

Söta, underbara Zally, som stal allas hjärtan.

I fredags dog vår fina Morre. Han var en av de första 
katterna vi fångade in i föreningen, och en riktig frontkatt.
Förvisso har han överlevt sig själv med flera år, och vi har
trott att han inte skulle klara sig vid flera tillfällen.
Ändå kändes hans död överrumplande, och hastigt påkommen.
Vi har mist en av våra största personligheter, och kattflocken
har mist sin "pappa".

 Fina gamla Morre.

I tisdags hittade vi Isa, en av Lucies katter, död i stallet.
Om hon har blivit påkörd, eller om något annat hänt henne,
får vi aldrig reda på. Helt klart var att hon skadat sig på 
något sätt.
Isa valde själv att byta ut sin ombonade tillvaro i huset, med
utevistelse, mot att bli stallkatt på gamla dar.
Hon levde gott i stallet, och var en rund dam, med ganska
mycket extra trivselvikt.

Isa, som unge, den enda bilden jag hittade på henne. Hon är
katten på vår logga. 13 år blev hon.

Och idag, slutligen, dog vår fina Grålle.
Han kom in från ett misärhem, där matte legat död ett tag,
tillsammans med 9 andra katter, för  ca 5 år sedan.
Grålle rymde två gånger från kontoret, och bosatte sig i stallet
på kliniken. Han hade bestämt sig för att det var den tillvaron 
han ville ha i sitt liv.
Han kunde ha fortsatt in i huset, men det gjorde han aldrig.
Mellan jul och nyår 2016, blev han sjuk. Vi tror att han
fick en hjärnblödning. Han fick då flytta in på katthemmet,
först i karantänen, där han fick behandling, och blev bra.
Sedan har han fått bo i köket, resten av vintern. 
Vi hade tänkt släppa ut honom i hans älskade stall, nu
i vår när det blir varmt.
Han har varit dålig till och från, men repat sig förunderligt
väl, men i måndags kunde han inte resa sig.
Vi tog honom till kliniken, gav honom cortison och vätska,
och gav honom till nästa dag att hämta sig.
Vi hade inget hopp alls egentligen, utan sköt bara upp det
obehagliga beslutet till morgondagen.

Amen hallå! Från att inte kunna resa sig, till att klättra i 
bjälkarna! Lilla Grålle, vi blev så glada åt hans tillfrisknande.

Det var igår det.

I morse låg han på golvet, och kom ingenstans. 
Vi försökte verkligen allt.
Men strax före 12 i förmiddags, somnade Grålle in. 
Therese och Tilda höll honom sällskap hans sista timmar,
och tjejerna blev så ledsna när han dog.

 Grålle igår eftermiddag, precis innan jag gick hem.

Nu hoppas vi att vi ska slippa fler tråkigheter, och att
det dröjer ett tag innan nästa begravning.

Det finns gränser för vad vi orkar med .

Vila i frid, alla fina små katter!


Helen FHHK


måndag 6 mars 2017

Katter!

Vi har inte längre intagningsstopp. 
Väldigt många katter har flyttat till egna hem senaste tiden,
och vi har nu plats att ta in några.

Totalt intagningsstopp är helt omöjligt att ha. Zally är
en av de katter vi ändå tagit in under den här perioden.
Hon vill gärna ha ett eget hem.

Vi kommer dock att vara restriktiva i hur många katter vi tar
in. 
Ofta blir det så på våren, att det kommer in väldigt många
 vuxna katter, fler än vi egentligen har plats till.
Detta innebär att vi sedan har problem med att få plats med
de kattungar som väller in på sommaren.
Ex.vis fick vi in 40 ungar, plus deras mammor, första veckan
på industrisemestern förra året.
Sen droppade det in flera ungar i veckan, resten av sommaren.
Totalt 87 ungar fick vi in 2016. Plus mammor, plus alla övriga
vuxna katter och ungkatter. 

Tosca och Mazarin, två av de ungar som kom in förra året. 
Då de inte vill bli riktigt tama, är de fortfarande kvar. 

Jag hoppas verkligen att fler katter blir kastrerade i vår, så att
vi inte ska få in lika många ungar i sommar.

Dagny, en försiktig tjej.

Vi kommer att, i största möjliga mån, försöka koncentrera oss
på att ta in de hemlösa katter som finns i Höörs kommun.
Jag har ingen uppfattning om hur många de är, eller var de finns.

Nyinkommen Tuss. Nerklippt idag.

Vi är en liten förening. Vi har inte plats, eller resurser att ta hand
om hur många katter som helst.

Även om det finns precis hur många hemlösa katter som helst....


Helen FHHK









fredag 24 februari 2017

Honey kapar datorn!

Äntligen fick jag datorn för mig själv igen!
Den är välbevakad, och svår att komma åt.

Fast jag vet inte om jag orkar skriva. Man blir så sömnig av allt
det vita som trillat ner från himlen!

Just nu har jag semester.
Den där veterinären är ju sjukskriven, och det händer inget
särskilt.
Jag vill ju ha patienter att sköta om.
Och snälla människor, som kommer för att träffa mig!

Åh, det känns som en evighet sen jag fick pyssla om någon!



Jag älskar att få påsar med spännande saker i !

Lådor med presenter!

Vem är bättre lämpad att ta hand om presenter än jag?!

 För att inte tala om bokföring!

Jag måste säga att de människorna som jobbar på den här
kliniken, faktiskt har insett att de inte klarar sig utan mig.
De står alldeles handfallna utan mina insatser!

Den där gamla Oscar, han gör minsann inte mycket nytta!
Äter, och ska springa genom dörrar, dagarna i ända.
När han inte sover.
Men han är en en fin vän, och kanske hade det varit lite tråkigt
utan hans sällskap.


Men åh, nu längtar jag till våren. Mina små tassar blir så kalla
i allt det där vita!

Jag vill ha grönt, mjukt, gräs under mina känsliga trampdynor.


Honey FHHK