Välkommen till Föreningen för Höörs hemlösa katters officiella blogg.
  • Donationer och gåvor tas emot på: Swish 123 390 72 92 eller vårt donationskonto: BG 562-1305

onsdag 14 augusti 2019

Synen på katter

Jag, liksom många med mig, undrar alltför ofta hur mänskligheten är funtad. 
Många människors syn på katter, är så vansinnigt låg, att man tror
att ingen kan sjunka så lågt i sitt tänkande om andra levande varelser.

Vi fick ett mail från en tjej i Maglehem. Det sprang en kattunge där, som hon matade. Den var lite skygg, och hon skulle låna en fälla att fånga den i. 
Hon gick runt och pratade med grannarna, och berättade att den var lovad
en plats hos en kattförening. 
Det hon fick till svar, av alla hon pratade med, var att katter bara var ohyra, och att de inte brydde sig. 

Dagen efter, fick Kristin det här smset från den stackars tjejen:

Idag va de nån gubbe som nån granne ringt på tomten bredvid och slog ihjäl katten typ 20 slag med en typ slägga. jag såg de på håll o fatta först inte vad som hände. Jag förstår mig inte på hur folk kan va så empatilösa. Jag skällde ut honom. Har nu tagit reda på hans namn och tänkte polisanmäla detta. Så ledsen över detta !

Ärligt!!!
Vad är det för J-a människor! Ursäkta mig, men man måste vara totalt sjuk i huvudet för att utföra en sådan handling!
Jag hoppas verkligen att hon polisanmälde det, för det är inte bara en vidrig handling mot ett försvarslöst djur, det är ett brott mot de lagar som finns när det gäller metoden att avliva djuret.
Efter en stund, hade den här mannen påstått att katten var skadad. Som om någon skulle tro på det.
Och även om så vore, har väl även katter rätt till veterinär bedömning, innan de blir ihjälslagna?!
Hade han gjort likadant om det var en hund?

Sen har vi personen som hittade en plastpåse med fyra kattungar. Tre av dom var döda. Hur den fjärde mådde, vet jag inte, men den har fått hjälp av en annan kattförening.

Jag läste även om ett fall där länsstyrelsen omhändertagit hundar, katter, och fjäderfä.
De lät avliva katterna och fjäderfäna, men hundarna placerade man på pensionat för omplacering.
Det säger mycket om synen på katter (och höns) kontra synen på hundar...



Listan på katter som råkar illa ut, kan göras lång, men de här fallen räcker för att se hur illa det är ställt i landet som påstår sig ha världens bästa djurskydd. 

Det ligger 2265 annonser på Blocket om katter. Även om en del av dessa är seriösa raskattsuppfödare, är det ändå skrämmande att det finns så många som ännu inte har förstått hur många hemlösa katter det finns, och som gladeligen föder upp fler.
Sen har vi alla dom som inte hamnar på Blocket.....

Det är tur att vi träffar så många fantastiska människor, som vill katterna väl, och som hjälper oss att få föreningen att rulla på. Annars hade vi helt tappat tron på mänskligheten!


Helen FHHK



onsdag 7 augusti 2019

Alla dessa oansvariga "kattuppfödare" !

När man sitter och surfar runt på olika sidor på nätet, dyker det upp
en del konstigheter. Både när det gäller utanför mina intresseområden, 
och när det gäller det jag är intresserad av.

Läste på en sida om en man som sökte en kattunge. Bara så där lite
allmänt. Genast kom det en massa kommentarer från folk som hade 
kattungar till salu. 
Nu vet jag inte någonting om mannen, han kan ju vara världens justaste 
kille, och en superbra blivande kattägare. 
Men det vet inte de som svarar honom heller.
Det kändes på deras svar, som om det bara var att komma att hämta
en unge, utan att kolla upp vad för slags framtid den går till mötes.
Men jag kan ha fel där också. 
Dock, i mina ögon känns det lite desperat att svara på ett sådant
 inlägg. Är det så bråttom att bli av med sina ljuvliga ungar?
Varför vill man ha ungar på sin hona, om målet bara är att göra
av med dom?
Eller ville man inte det egentligen? Det "liksom bara hände"?

 Aska, som gladeligen ger di , även till ungar som inte är hennes.

Nå, sen har vi en kategori som svarar på dessa inlägg, som tycker 
att han ska vända sig till ett katthem istället. 
Ja, det är ju vällovligt. Men vilket katthem med självaktning,
placerar ut kattungar genom dessa kanaler?
Inte vi i alla fall. Våra ungar ska ha hem, där man är beredd 
att anstränga sig för att få äran att bli deras husse/matte. 

 Föräldralösa Bjarne.

Däremot tycker jag att de som kommenterar, och påpekar
 problemet med antalet hemlösa katter, och argumenterar för
varför man inte ska ta ungar på sin hona, gör en bra insats.
Detta är något som tåls att ältas gång efter annan. För tydligen
är det rena rymdvetenskapen för många, något som är så svår-
begripligt, att det är omöjligt att ta in. 
Och jag vet inte vilka argument som biter på dessa människor. 
Troligen är de så upptagna av sig, och sin lilla värld, att de inte
kan se det som händer utanför detta upptagningsområde.
Jag, mig, mina, är ord som ofta återkommer i deras resonemang.
Absolut ingen ödmjukhet inför det stora problemet med hemlösa
katter. Ingen av dessa människor inser att de är medskyldiga 
till problemet. För "deras ungar får minsann hem, och alla hemmen
är seriösa, ingen av deras ungar bidrar till att kattproblemet ökar".
Någon hade t o m kommenterat ett inlägg om detta, med att hon 
struntar totalt i de hemlösa katterna, de har inte med hennes
"uppfödning" att göra.  

Men de hemlösa katterna kommer någonstans ifrån. De uppstår 
inte ur tomma intet. Som frön som sår sig i vinden...
Någon dumpar sina osålda kattungar, någon släpper ut sin 
okastrerade katt, som springer iväg och "försvinner". 
Någons försvunna katt förökar sig i det fria. 
Och det är ju också så, att utan de hemlösa katterna, skulle många
honor inte ens bli på smällen. 

 Tabasco. Kanske uppstod han bara där vid bäcken, plötsligt.

Många av de som tycker att de är seriösa "uppfödare", släpper ut 
sin hona, i vetskap om att de finner en hane att para sig med. 
Vilken hane som helst verkar duga. De kan inte ens redogöra 
för ursprunget till sina ungar. De har inte en susning om ärftliga,
eller smittosamma sjukdomar. Faktum är, att de flesta vet ingenting, 
om någonting. Men de ger kattungarna Royal Canin, och det är
tydligen deras betyg på att man är seriös. 
Ja, en del t o m avmaskar sina ungar!

 Hur uppstod lilla Humlas nackskada, eller skadan på hennes ena bakben?

Att pappan till ungarna kanske bär på Fiv eller Felv, att honan
kanske är smittad, att någon av föräldrarna har dålig tandstatus, 
är inget som man har något hum om.
För man vill bara ha ungar på sin honkatt!


Helen FHHK



onsdag 13 februari 2019

TNR-M-projekt !

Vi har för närvarande fyra stora TNR-kolonier som vi kastrerar 
katter i. Eller TNR-M, om man nu ska vara petnoga.
Jag tänker inte skriva var dessa kolonier finns, då folk har en 
benägenhet att dumpa katter där, om platserna blir kända.
Det har vi erfarit i en av våra kolonier, då det förra året dök upp 
väldigt många nya katter, mestadels honor med ungar, från ingenstans.
Dessutom var tio, av tio, ungar honor, vilket kan synas lite märkligt....

Infångad, kastrerad, och återutsläppt, hona.

Söt liten hane.

Det känns väldigt bra, och tillfredställande, att kastrera sådana här
kattpopulationer. En del av dessa platser de befinner sig på, är
ställen vi fick in kattungar ifrån förra året. I år ska det förhoppningsvis
inte bli några ungar alls därifrån. Så till vida att vi inte har missat någon
katt.

 Ännu en hona, strax efter kastreringen.

Vi skulle gärna kastrera betydligt flera katter i sådana här om områden,
men vi kan bara göra det i mån av de tillgångar vi har att röra oss med.
Det kostar mycket, vi får inte in adoptionspengar för katterna, men i
längden vinner framförallt katterna på detta sätt att arbeta.

För de som undrar, så får katterna ordentlig mat och omvårdnad på
de ställen de återbördas till.
De människor som bor i dessa områden, håller noga koll på dem, och
de har lagt ner ett enormt jobb på att fånga in, och köra katterna
till kliniken, hämtat dem, samt tagit väl hand om dem under uppvak,
och fram tills dess de släppts ut igen.
Ja, naturligtvis i fortsättningen också.

Salome fick, istället för att bli utsläppt, bli intagen.
Hon börjar bli alltmer framåt, och orädd.

Vi tar tacksamt emot donationer till våra TNR-M-projekt.
Ju mer vi får in, desto fler katter kan vi kastrera.

Det finns inte plats att ta in alla katter som föds, eller som
redan existerar, och bor de på ställen där de har det bra,
känns det bra att kunna arbeta för att de åtminstone inte
blir fler. 

Tobias, i den frihet han trivs bäst i.

Om du vill bidra till våra TNR-projekt, är vårt bgnr 562-1305,
och vårt swishnr 123 390 72 92 .
Du kan också bidra genom att handla i vår webshop 
Vi, och katterna, tackar på förhand!


Helen FHHK






söndag 23 december 2018

Jul igen....

Jag tycker att det nyss var jul. Och nu är det jul igen....
Tiden skenar, och varje år är jag löjligt oförberedd på denna helg.


Ett år har gått, och ingenting i katternas sätt att behandlas har blivit bättre.
Det föds ungar i okontrollerad mängd, det dumpas katter lika friskt
som alltid. Likaså avlivas oönskade katter på löpande band, ibland humant,
ibland på mindre humana sätt. 
Det är tröttsamt att folk inte kan skärpa sig. 
Hänsynslöshet, snålhet, dumhet, jag vet inte vilket som är värst. 
Allt drabbar oskyldiga djur lika hårt.

 Det är en del år sedan Honey kom in i våra liv, och det är lätt att glömma
att hon inte alltid varit den välmående prinsessa hon är idag.
Även hon är ett offer för den okontrollerade katthållningen som
råder i landet.

Jag hoppas att folk inte ger sina barn kattungar i julklapp. Tyvärr
har jag sett en och annan annons om dessa fantastiska
ungar, som är leveransklara just på julafton....

 Allt är inte negativt med katterna. När de väl är inne, är det mesta
faktiskt positivt.

Jag har fått träffa många fantastiska individer i år, så som alla
tidigare år.
Lilla Tonto ovan t ex. Och alla hans syskon och kusiner. Samt
alla de andra, både ungar och vuxna katter.
Kanske är jag ovanligt lyckligt lottad, som får tillbringa så mycket
tid med dem.

Honey var uttråkad på katthemmet, och bor för tillfället i villavagnen,
där hon tar hand om, och leker med ungarna.
Hon pendlar till kliniken måndag till fredag, och verkar trivas
utmärkt med detta arrangemang.

Sitt rosa fluff får Honey inte ha i fred, här har Kent-Arne lagt beslag
på det.

Salome, som kommer från en av de tre TNR-kolonier vi kastrerar
för närvarande, är ny i vagnen. Än så länge är hon lite blyg,
men det rättar väl till sig så småningom.

Ni har väl inte glömt att köpa vår kalender?

butik.fhhk.se/

Vi hoppas att vi kan fortsätta med fler TNR-projekt nästa år, och på så
vis minska antalet oönskade katter.


God Jul på er alla, både två- och fyr-benta!


Helen, FHHK





lördag 20 oktober 2018

Att lägga livet åt sidan.

Det är inte helt sällan jag får frågan om varför vi lägger så mycket tid på att ta hand om hemlösa katter. Utan att få en krona i ersättning dessutom.
"Man kan ju göra så mycket annat som är roligt i sitt liv."

Man ska vara som alla andra; resa, gå på partyn, ägna sig helhjärtat 
åt familjen, förverkliga sig själv.

Mycket av det man gör i livet, gör man för sin egen skull.

Våra hästar har vi köpt för att vi ville ha hästar, när vi tävlade
med slädhundar, gjorde vi det för att det var vårt intresse, hönsen har vi 
för vi vill ha ägg, ( nå, kanske också för att burhönsägg gynnar en vidrig djurhållning), när vi byter köksbord, är det för att vi är trötta på att 
skruva fast benen på det gamla, mm mm. 

Men det som är det mest tillfredsställande i livet, är att göra något
för någon annan. 
Lite som med julklappar, det är roligare att ge, än att få.
Om man sedan gör livet bättre för djur eller människor, är egalt.
Här hemma har vi valt att ägna oss åt djur. Inte hemlösa hästar,
det är alltför platskrävande och dyrt. De tre vi har, är våra egna, 
även om vi köpte travhästen för 23 år sedan, då hon skulle gå till
slakt.



Hälften av våra hundar kommer från omhändertaganden, och en
del av slädhundarna vi hade förr, var sådana som annars skulle
ha avlivats.

Hönsen har vi dock medvetet valt för att de ska värpa ägg, de är inte
räddade på något vis. Men de har en stor inhägnad, och en
 vacker tupp.




Garnet köper jag för att jag älskar att virka och sticka. Jag har många
färgrika nystan, som bara ligger och väntar på att bli något roligt,
praktiskt, eller vackert.



Men katterna tar vi, och många med oss, hand om enbart för deras
skull. Även om det är frivilligt att ägna sig åt detta, blir det till sist
inte så självvalt längre.



Varje dag, minst en gång om dagen, tittar jag på skocken av
 kattungar, och förbannar dom som utsatt dem för det lidande de
fått utstå, innan de kommit in i tryggheten.
Och får ont i magen när jag tänker på alla de som vi tvingas säga
nej till, och alla de andra som är kvar därute.
Men vi har varken plats, eller ork, att ta hand om hur många katter
som helst. Hur fantastiska de än är.

Tyvärr finns det inte lika många hem, som nödlidande katter.
Numera får jag andnöd när någon hör av sig om en katt som
behöver komma in. Bokstavligt talat.
När folk ringer och vill att vi ska ta in en såå trevlig katt, som har
kommit till dem, "ni blir av med den på en dag", förklarar jag
att vi har minst femton kattungar, som är precis så där trevliga,
som vi inte hittar hem till.



Ett av problemen i kattföreningarna är, att det är få som orkar
hålla på med de hemlösa katterna särskilt länge. Utöver att ta
hand om katterna, ska vi leta nya volontärer. Utbilda nya, varav
många orkar en vecka, eller månad. Det är inte många som är
beständiga. För varje person som lämnar sina uppdrag, blir
bördan större för de som härdar ut. Vilket betyder att dessa
personer bränner sig fortare.
Har man jobb, är det nästan ohållbart att engagera sig i en
kattförening. Katterna kan man inte lägga i garderoben när
man bränt ut sig eller tappat intresset. De måste ha sin skötsel,
varje dag, året runt. De är inte en kanot, eller fotboll. De är
levande varelser, och problemet tenderar bara att öka, år
efter år.

Jag kan erkänna att jag själv är på gränsen. I sommar har jag haft
bältros, envis hosta, ont i kroppen, oändlig trötthet, och andnöd.
 Läkarna står, som vanligt när jag går till läkare (vilket inte kommer
att inträffa fler gånger), utan diagnos. Gissningsdiagnoser, men
jag intar inte medicin på gissningar. 
Hade vi behandlat djuren som kommer till kliniken på
samma sätt, hade veterinären troligen blivit av med licensen. 

Jag stänger av telefonen, kastar den i väggen, drar mig undan.
Är på ett helvetes humör, och brusar upp för minsta småsak.
Men det ska fanimej gå att ta hand om hemlösa katter. Resten
av livet får stryka på foten. Det är inte viktigt.
Att hjälpa katter är viktigt.

Aleppo

Jag tänker ofta på de som räddar djur i Aleppo. De tar hand om
mängder med djur, ofta illa skadade, med sina knappa förråd av
mediciner, mitt i brinnande krig. Ibland på filmerna därifrån,
hör man skottlossning och bomber. Om de orkar, ska väl vi,
på vår välförsedda klinik, och, så kallade, civiliserade samhälle,
orka.
Sen tycker jag inte att det ska finnas hemlösa katter, i Sverige.
Ej heller djur som far illa.


Helen FHHK

lördag 18 augusti 2018

Skröpliga tanter!

Just nu känns det mer än vanligt, att vi inte räcker till för de 
hemlösa katterna. Vi skulle så gärna vilja göra mer, men då jag
har drabbats av bältros (vilket för övrigt verkar vara fler av mina 
bekanta som har gjort), och flera i föreningen också är sjuka, vissa
med ganska allvarliga sjukdomar, har vi fått dra ner på verksamheten. 
Vi har allvarliga funderingar på att döpa om föreningen till 
"Skröpliga Tant-Föreningen". 
 Kanske min man, som skröplar sig fram över gården, och sköter 
mycket av lådplockning, föreningstvätt, och annat, skulle protestera
över att bli kallad tant....
 Mannen till vänster. 

Nu i kattungetider, skulle vi alla behöva vara pigga och krya.
Men nu är det inte så, och därför tar vi inte in lika många ungar
som tidigare år. Vi tar inte heller in många vuxna katter.

Ella och Hilda Djus, Effies unge.

De flesta av de ungar vi har inne nu, är leveransklara. Tio av
dom har fått hem, många har inte det.
En del tycker att vi har för stora krav på de blivande hemmen, men 
det är ingen mening för oss att sätta våra små diamanter i hem, där de 
riskerar att bli överkörda, eller på andra sätt råka illa ut.

Varje dag läser man om försvunna katter, överkörda katter, katter
som råkat illa ut för att människor varit elaka mot dom.
Vi vill inte att detta ska hända våra katter, eller någon katt 
överhuvudtaget.
Vi räddar inte livet på dem, för att de sedan ska råka illa ut.
De har varit med om tillräckligt som det är.
 Tonto, här på kliniken. Innan han åkte hem, fick han badas. Han hade tvål i pälsen.....

Jag har ingen förståelse för varför katter ska springa ute om man bor
intill en trafikerad väg, eller när man bor i stan, eller för den delen
i tättbebyggt område. Bor man i villa, kan man bygga en voljär, med
aktivitet i form av klätterställningar, tunnlar, mm. Bor man i
lägenhet, kan man bygga dito inne. Katter behöver inte springa 
fritt för att ha roligt. Bor man på ställen utan alltför stora
riskmoment, kan de vara ute som de vill, men bor man inne i samhällen,
tycker åtminstone jag, att man inte ska släppa ut katten vind-för-våg.
 Tesla. Nyinkommen, från en av våra TNR-kolonier idag. Lite försiktig
dam.
Vi sätter inte heller kattungar som ensamkatter. De behöver verkligen en kompis. Antingen i sällskap av en av sina lekkamrater, eller en ny kompis 
i sitt blivande hem.
Vi har vuxna katter som vill bo som ensamkatter. De är inte många, men en del trivs bara inte med kattsällskap. Var katt ska ges den bästa förutsättningen i 
sitt nya hem.
 Citron, som är väldigt osäker gentemot människor, flyttar enbart 
ihop med sin betydligt mera framåt syster Russin.
 Gremlin har många intressenter. Men hon tar inte emot besök förrän hon är stark nog. Hon kom in mager, full med löss och öronskabb. Hon kommer
att få en mycket krävande päls, och mår troligast bäst av att vara
innekatt, hos någon som gillar pälsvård.

Jag hoppas givetvis att alla våra katter ska få hem som passar dem. 
Men i väntan på det rätta hemmet, är de mer än välkomna att stanna i föreningen. Vi älskar dem alla.

Nu ska jag slänga mig i soffan och virka myntaleksaker. De tog
slut redan under lördagen, när vi stod på marknad i Höör. 
Söndagen den 26/8 har vi öppet hus, och då hoppas jag på
att ha tillräckligt många färdiga. 

Det blir andra färger på de nya, de här såldes på marknaden. 


Helen FHHK








tisdag 10 juli 2018

Född i oturens tecken!

Jag kan säga det igen, och igen, och igen....

Jag är dödligt trött på folk som inte tar ansvar för sina djur!!!

Idag har vi fått in två kattungar, ca 10 veckor gamla. Helt tama,
och mycket hanterbara.
Upphittade mitt ute i ett öde område, helt i avsaknad av bebyggelse.

Så här små ungar vandrar inte jättelångt på sina minimala tassar.

Senare i kväll, gick upphittarna ut ytterligare en runda för att se om det
fanns fler ungar i området. De hittade då två pyttesmå, som bara precis 
öppnat ögonen. Dessa fick tyvärr somna in, då de var alltför nedkylda och 
nästan döda redan.
Ingen mamma syntes till. Man kan ju undra var den stackaren är...
Kanske var det "bara" ungarna man ville bli av med.


Snäll, gosig, helt underbar. Och oönskad av någon!

Nej, jag fattar det inte. Jag kan inte ens sätta mig in i hur dessa 
människor tänker. Det finns inga ursäkter i världen. Man gör bara
inte så här mot sina djur!
Ingen floskel i världen kan få mig att känna minsta lilla medlidande
med folk som agerar på det här viset.

 Oönskade.


Oönskad.

De flesta av våra katter har fötts oönskade av någon. En och annan har
kommit in av andra orsaker, omständigheter som ingen kan rå för.
Det är märkligt hur det kan finnas så många oönskade individer inom
en och samma djurart!

Men jag hoppas verkligen att det finns hem till dem därute, hem, i vilka
de är den mest önskade varelsen i världen!
De förtjänar det, varenda en av dem. Och måtte de aldrig mer i sina
liv bli ratade, utan bli älskade tills den dagen de drar sitt sista andetag.

En stilla bön att bedja om, är att mänskligheten blir klokare, mer
empatisk, och hänsynsfull. Men det är väl för mycket att ens
 hoppas på!
Nej, jag är inte religiös, jag tror inte på en plötslig omvälvelse, 
åkallad av högre makter.

Varje år hoppas jag att problemet med de hemlösa katterna ska 
bli mindre, men det blir inte det. Snarare tvärtom. 
Förra året fick vi in runt 80 kattungar, plus alla ungkatter, plus
alla vuxna. Och jag är orolig för vad antalet ska sluta på i år!


Helen FHHK