Välkommen till Föreningen för Höörs hemlösa katters officiella blogg.
  • Donationer och gåvor tas emot på: Swish 123 390 72 92 eller vårt donationskonto: BG 562-1305

söndag 1 oktober 2017

Katter i det oändliga!

Det hittas kattungar och vuxna katter i snart sagt varenda buske, 
uthus, stall, ja på alla möjliga och omöjliga ställen.
Det känns tröstlöst att försöka rädda dem alla. Ja, det är så klart
omöjligt.

Någon dumpar fem katter i en park i Hörby. Fina, välmående, i 
gott hull, samt mycket sociala och keliga. 
Denne någon måste ha månat om sina katter. Ändå dumpas dom.

Dumpad Justus, numera kastrerad. 

Mamma, hennes tre ungar, samt troligen hennes bror. De trivs
mycket bra i sängen, och socialiserar bra med de andra katterna.

Fyra ungar hittas i en maskinhall. Deras frånflyttade mamma
hittades överkörd på vägen, och grannarna la flera dagar på
att hitta hennes ungar. 
Killarna var fulla med loppor, samt hade igenbegade ögon,
 och snuva. De är ca sex veckor.

Loppungarna är väldigt lika varandra, och hanar allihop. 

Trevliga små gäster i deras pälsar. Väldigt många, faktiskt.

Tre ungar hittas i en buske i Höör. Nedkylda, med fluglarver.
En av dem dör. Mamman syns inte till mer. Upphittaren har 
haft fälla ute, men ingen går i den. Ungarna är ca en vecka gamla.

 Kiwi.

Rosa.

Tara, Maskros, samt deras bror, hittas hos en äldre vårdtagare av 
hemtjänstpersonal.
De är så fulla av fluglarver, att hanen dör, och de andra två
tar lång tid på sig att läka ihop. Maskros är inkontinent i 
flera veckor, och kan fortfarande fälla en droppe då och då. 


 Maskros.

Tara.

Listan på katter kan göras oändlig. De ovan nämnda katterna är 
bara en droppe i havet av alla de som hittas. Många hittas inte.
Alla föreningar är fullständigt nedtyngda av små individer som
behöver hjälp. Vi skickar desperat folk som ringer mellan oss,
i hopp om att någon ska ha plats för katterna.
Tyvärr går inte ekvationen ihop. 
En del honor som har otur, föder nu sin andra kull, alternativt
har redan fött den. Ungar som kommer att frysa ihjäl om de inte
har turen att hittas, och får komma in. 

Folks nonchalans när det gäller katter, är skrämmande. 
Empatilösheten verkar vara större mot dem, än mot andra 
av våra husdjur.
Och ingen ljusning finns i sikte....



Helen FHHK



torsdag 21 september 2017

Tack Mjau !

Än en gång har vi anledning att tacka Mjau för deras generositet.
I alla våra bedrövelser, det är många av våra tappra katter som
har vandrat över regnbågsbron, lyser detta upp vår tillvaro.

Jag tänker inte skriva så mycket, utan jag överlåter till Honey, att
med bilder, presentera den gåva som plötsligt föll över oss. 
Vi är ytterligt tacksamma över denna gåva!
Vi tackar även alla er som nominerade oss! 










































Jag vet inte med er andra, men jag tycker att man kan aldrig få
för mycket Honey! 
När man dessutom får möjlighet att fotografera henne med 
denna ljuva syn av mat, blir hon desto mer underbar att titta på! 

Tack Honey för att du alltid ställer upp för oss!

Och tusen, och åter tusen, tack till Mjau, för att ni skänker oss
all denna mat! 
Det gör vårt arbete så mycket enklare, och glädjefyllt! 
💖💞💕💗💙💚💛💜 


Helen FHHK


lördag 9 september 2017

Dumpe Stallone



Det finns mycket som är förunderligt i kattvärlden. Troligen mer än
inom annan djurhållning.
Man upphör aldrig att förvåna sig över folks nonchalans för de katter
de tagit på sig att vårda.

För några veckor sedan stannade det en bil bortom vår loge. En
 bildörr öppnades, och stängdes. Bilen körde.
Dagen efter, sitter det en vilsen, rädd katt på vår infart.
Den ser sliten ut, och flyr i panik när vi går ur bilen.

Vi satte ut en fälla, ganska omgående, men de enda som går i den,
är Missan och Cornelia.
De gånger vi ser Dumpe, som vi kallar honom, ser han allt sämre ut.
Han verkar dessutom vara döv.
Till slut lyckas vi ta honom i klämburen när han ligger och sover
i stallet.

Dumpe.

Vi kör genast ner till kliniken med honom, och Lucie går igenom
honom så gott det går.
Dumpe är arg, och biter sig fast i en filt. Han är lite gulaktig i öronen,
men vi bestämmer att han ska få en chans att återhämta sig.
Efter diverse sprutor, får han flytta ner till karantänen i katthemmet.
Där befinner han sig nu. Han äter och gör toalett, och är inte längre gul
i sina öron.
Jag tror att han egentligen är tam. Men blir man illa behandlad,
och utslängd på ett helt främmande ställe, är det naturligt att inte
lita på folk.

Dumpe på katthemmet.

Jag tror även att Dumpe är kastrerad. Han luktar inte hankatt.
Vi tyckte inte att det var läge att kolla, när han satt i klämburen.
Ett annat faktum är, att vi trodde inte att han skulle överleva.
När han har hämtat sig, och förhoppningsvis börjat lita på oss,
ska han få en noggrannare genomgång.
Han har otroliga mängder mask. Både före och efter avmaskning
har han lagt av högar med dessa mindre trevliga skapelser.
Omskött verkar han inte ha blivit på länge.

 Men han  verkar trivas i karantänen. Värme, mat, och mjuka
bäddar att kura ner sig i, och fullservice.
Fortsättning följer....

För övrigt kan jag rekommendera den här bloggen:
http://www.skd.se/kattbloggen



Helen FHHK




































lördag 12 augusti 2017

No-Kill in absurdum

Det finns ett fint epitet man kan sätta på en kattförening, som 
heter no-kill.
Detta innebär bl a att man inte dödar någon katt som kan räddas till
livet.

En policy som är mycket vällovlig, om den inte går till överdrift.

 Lillof led av svår snuva, som gick enkelt att bota med penicillin.

Jag har tidigare i livet hållit på med slädhundar. I den världen
är många så långt ifrån no-kill man kan komma. Som inom
de flesta prestationssporter när det gäller djur.
Man får blunda för mycket, när man själv har den största respekt
för livet.
Att komma från den sporten, rakt in i katträddningens värld, 
har inte varit enkelt.
Från den ena ytterligheten till den andra.

En del av det jag har lärt mig från hundvärlden, är nyttigt att ha
med i bagaget i kattditon. 

Virus, en av de slädhundar vi fortfarande har kvar. Numera 9 år.
Som synes fungerar det bra med slädhundar och katter!

No-kill i all ära, men alltför ofta anser jag att "räddningen" av 
katterna, gränsar till djurplågeri.
Man ska inte avliva djur i onödan, men allting kan gå till 
överdrift.
Att rädda livet på katter, som aldrig kommer att kunna ha 
ett funktionellt liv, kunna gå, springa, leka, så som en katt 
ska kunna göra, är för mig helt främmande.
Ett djur ska kunna leva som ett djur, kunna utnyttja sina 
ben, kropp, så som det är skapt att göra.
De har inte förmågan att finna nöjen i exvis böcker, TV, 
och annat, som vi människor. 
En gammal katt får ha nedsatt förmåga, vara lite stel, lite
senil, men den ska kunna stå på sina ben, och kunna röra sig.

Att rädda liv, för att man har någon sorts odödlighetsvision,
är bara att försöka visa på en godhet, som egentligen är ett
spel för gallerierna.
Man måste utgå från djuret, inte inbilla sig att det är en människa. 

Du kan vara djurvän, även när man avlivar ett djur. 
 När du utgår från djuret, inte från din egen själviskhet,
att få behålla det för att du vill det. 

Att försöka övertyga en no-kill-fanatiker om att det är bäst
för katten att få dö, är som att klättra ner i en vulkan
under utbrott.
De har tusen argument för att katten ändå ska få leva,
och den som vågar påstå något annat, är att jämställa
med en mördare.
Ofta är dessa människor inga djurmänniskor, de råkar 
bara tycka om djur. De har ingen förmåga att sätta sig in i
hur ett djur känner och tänker, än mindre hur de fungerar.

Men en katt är inte som "My little pony", den lever, känner,
och vill fungera.
När ett djur i naturen inte fungerar längre, går det undan, 
slutar att äta, och inväntar det oundvikliga slutet.

Visst ska vi bota katterna om de lider av vanliga sjukdomar,
men att hålla liv i dem på konstlad väg, när de faktiskt är i
slutet på sitt liv, eller så skadade att de aldrig mer kommer att 
kunna leva naturligt, är inte att vara djurvänlig.

Och nej, jag vill inte heller räddas in absurdum. 
Det står klart och tydligt i mitt testamente.


Helen FHHK






söndag 4 juni 2017

Det är så sorgligt!

Senaste tiden har det varit en del tråkigheter med katterna.
4 katter som hittats, och kommit in, alldeles för sent, har mist
sina liv.
Tydligen är de osynliga för många som passerar dem.
Det krävs att de träffar på en människa med ögon och empati,
för att de ska få hjälp.
Tyvärr då för dessa fyra, när loppet redan är kört.

 Piraten, som bara var skinn och ben, klarade sig inte.


Halvan, som var en katt från Kattjouren, var illa skadad i en tass.
Tassen läkte bra, men stackars Halvan var i övrigt i så dåligt skick,
att han inte överlevde.

 Lilla söta Lina, hade sådana skador att vi misstänker att 
någon misshandlat henne grovt, och sedan lämnat henne 
att dö på en parkering. Där hade hon legat så pass länge 
att hon fått liggsår. Hon var också en katt från Kattjouren.
Honey vårdade henne ömt, de dagar hon höll sig vid liv.

Leon, som var en KKS-katt, dog också. Han hade en stor tumör
i buken, som han gått med länge. 
 

Jag blir så ledsen över dessa kattöden. Så många tårar vi fällt
över dessa stackars individer, som fått lida för att folk överger 
sina katter.
Tänker dessa människor någonsin på den katt de lämnat att 
klara sig själv? Gråter de någonsin över andras olycka?
Har de några som helst känslor för någon annan än sig själva?

 Katter, katter. Alla är de ratade av någon.

Slår man upp en del loppissidor på facebook, kan man läsa:
Mjukisnalle till salu, snygg tröja, fina byxor, gulliga kattungar,
brandbil i nyskick...

Vänta nu! Kattungar? På en sida för begagnade prylar?!
Är det vad ett djur är värt för dessa människor?
Hundra kronor styck, en krona tassen, en turpeng...

Hur fan är man funtad?!!!

Är det dessa vi ska få in i höst, i dåligt skick? Veckor med 
mediciner för att få dom att må bra igen. Om de blir bra.
Kanske kommer de in försent, som ovan nämnda katter.
De var också söta kattungar en gång. 
Nu är de döda.

Hur länge ska detta få fortgå? Ska katterna ha detta låga värde,
och behandlas som prylar och sopor i evigheters evighet?
När ska folk börja ta ansvar?

I mina mörka stunder, som tyvärr blir fler och oftare,  
känns det inte som om vi gör någon som helst skillnad 
för katterna i stort. 
Problemet minskar inte. Snarare känns det som om det ökar.

Viola.

I eftermiddag ska Viola lämna oss. Hon är döende i Fip, och 
är nu så dålig att det inte är snällt att låta henne leva längre.
Fipen gör att hela kattens immunsystem bryts ned, och det 
finns ingen bot. 
Ännu ett tungt beslut att fatta....

Jag är trött på sjukdomar och död. Trött på att se katter lida. 
Trött på alla idioter som inte fattar. Trött på att samla ihop de 
sorgliga resterna av andras obetänksamheter (för att använda
ett snällt ord). 

Men nu ska jag gå och pussa lite på kattungarna. Försöka se det
ljusa i tillvaron. Glömma eländet en stund.


Helen FHHK


 









lördag 27 maj 2017

Så var det dags igen.....

Jaha, ja. Så kom då årets första kattungar.
Det är den tiden nu. Den tiden de flesta kattföreningar
våndas inför. 



Att inte hinna med, att inte ha plats, att inte kunna rädda
alla små.
Att neka vuxna katter att komma in, för att ungarna tar upp
alla platser.  Detta är ju ett stort problem året runt, men det blir
 så mycket värre på sommaren.


Jag älskar kattungarna, det är inte det. 
De är roliga, söta, och underhållande att titta på. 
Jag kan tillbringa timmar med dom.
Men det gör mig oändligt ledsen över att det ska vara så 
här, år efter år.



Jag tror faktiskt att folk som föder upp kackerlackor har bättre 
hum om blommor och bin än vad många kattägare har.
Ja, de flesta som föder upp djur överhuvudtaget.
De står inte och gapar av förvåning när deras djur förökar
sig. De flesta släpper inte ut sina hormonstinna hondjur, 
och tror att de ska "hålla på sig".  

Ibland är jag färdig att ge upp. Det känns som om det aldrig
kommer att bli bättre. 
Man vill så mycket, men det räcker aldrig.
För överallt sitter det folk och producerar fler katter.
Och jag vet inte om dessa människor någonsin kommer att
fatta hur illa de gör sina djur, och vilket lidande de 
utsätter dem för.

Piraten kom in igår. Ett vandrande skelett, med en stinkande
öroninflammation, mycket tandsten, och en jättedålig tand,
som fick dras ut. Varför reagerar ingen på en katt i det skicket?!
Det krävdes att rätt person råkade passera, och fick syn på
honom. Han är tam, så någon borde ha reagerat!
I nuläget är vi inte ens säkra på att han överlever.

Vi har en TNR-M-koloni att kastrera nu. Minst 9 katter,
kanske fler. Ett ställe dit, mestadels, hanar vandrar, nu när 
de blir bortkörda från gårdarna runtomkring av äldre
revirhanar. 

För den som vill bidra till detta projekt, kan jag rekommendera
vår webshop  http://butik.fhhk.se/ 
Hela behållningen från denna går till kastreringen av dessa katter.
 


Helen FHHK


 


 


måndag 1 maj 2017

Om allt vore enkelt.....


Den här bloggen började jag skriva för ett par veckor sedan.
Men min hjärna har varit dåligt på hugget ett tag nu,
och skrivförmågan har varit i avtagande.
Det har varit, och är, mycket med katterna,
nya katter har kommit in, med kastreringar som följd,
en del katter har andra problem, såsom tänder, provtagningar,
och annat.
Och sen har jag ju ett privatliv också....
Vilket för närvarande medför diverse planeringar och arbete.

Viola, som nyss genomgått penicillinbehandling.

Nå, nu till den egentliga bloggen:

För den som vill ha en garanterat frisk katt (i den mån
det finns garantier), är inte adoption ett alternativ.
Då kanske man ska söka sig till en seriös raskattsuppfödare,
som är mån om sitt avelsmaterial, och kollar upp sina blivande
föräldradjur för alla eventuella ärftliga sjukdomar.

De katter vi får in i föreningen är "uppfödda" av personer, som
är i total avsaknad av kunskap om genetik.
Även sjukdomar som överförs vid parning, verkar vara ett
okänt kapitel, och ett stort hål i deras allmänbildning.

Peppar, en klen katt från Österlen.

Så klart skriver jag detta av en anledning.
De flesta som adopterar katt, är medvetna om att det inte
är toppskiktet av kattstammen vi får in i föreningen,
och man har förståelse för att katterna kan drabbas av
motgångar, åtminstone i början i sin nya tillvaro.

Ofta är själva flytten ett stressmoment för katten.
Oftast yttrar sig detta i att den får snuva, eller rinniga ögon.
En flytt sätter ner immunförsvaret, och ligger det något latent,
bryter det gärna ut.


 Honey, som var i så dåligt skick när hon kom in. Pigg och glad,
hårt arbetande, men hon kräver sin omvårdnad dagligen för att
må bra.

Ibland om jag tar ner en katt hemifrån till kliniken,
dröjer det en timme, så rinner ögonen på den.
Hemma verkar den helt frisk. Det kan räcka med så lite,
just för att de har ett illa uppbyggt immunförsvar.

Plätten, en ovanligt stark och frisk katt. Ett riktigt praktexemplar.
Han är dessutom rolig, och har en mycket stor personlighet.

Det tar tid för djur att bygga upp sitt immunförsvar.
De katter vi får in, är ofta helt i avsaknad av detta.
Stressen av att bli infångad, flyttad, kastrerad, mm,
får de underliggande svagheterna att bryta ut.
Dessa hade troligen brutit ut förr eller senare i den miljö
de kommer ifrån, men naturligtvis påskyndas de av att
katten flyttas, och av allt som måste göras för att hjälpa den
till ett bättre liv.

Katter som kommer in på hösten och vintern, är i regel i
betydligt sämre skick än de som kommer sent på våren,
eller sommaren.

De som kommer in....


Många dukar under på höst och vinter av svält, köld,
och diverse följdsjukdomar av dessa umbäranden.
Men så länge de är ute, får de ingen hjälp med att bli friska.

Buster, som kommer från en kattsamlare, som inte kastrerade
sina katter. Han är en skruttig liten katt, som behöver daglig
medicinering för att må bra. En fantastisk liten individ.

Pudelns kärna (har pudlar kärna?), är att det är så onödigt
av folk som adopterar katt av oss, att ringa och skälla ut
oss för att katten får problem efter flytten.
De flesta som ringer är trevliga, lugna, och förstående.
Med en veterinär i föreningen, har vi alltid möjlighet att
hjälpa till att lösa problemet.
Och om nya matte/husse tycker att det blir för mycket
besvär, tar vi alltid tillbaka katten.

 Li, som tagit lång tid på sig att bygga upp ett immunförsvar.
Kommer från en gård, där man skulle skjuta ungarna.


Men att ringa och skrika i telefon, hota med att avliva katten,
och helt låta bli att lyssna, löser inget, varken för
katten, eller nya ägaren.
Detta händer som väl är inte ofta, men när det gör det, som
nu häromdagen,tar det väldigt mycket energi.
Den energin behöver vi till annat.

Att sedan tycka att vi ska strunta i hur det går för katten,
är verkligen att totalt missförstå vad vi sysslar med.

Vi lägger inte en massa energi, tid, och pengar, på katterna,
utan att vi har känslor för dem. Varje katt vi får in, är en
unik individ, som vi naturligtvis fäster oss vid.
Allt annat är befängt att tro.

Från skygg, till tam och lekfull.


Man kan göra så mycket annat i sitt liv, om man saknar
de känslor som uppstår när man får in dessa missgynnade
individer att ta hand om.

När sådana här människor drabbar oss, tänker jag att det
kanske hade varit bättre att ta hand om de som är inne redan,
och strunta i att ta hand om fler katter utifrån.
Inte placera om dom, inte utsätta sig för folks kritik, och
dåliga självbehärskning. Inte behöva bedöma folks lämplighet
som adoptör.

Dock blir ju inte många katter hjälpta av detta.

Hur som helst, de flesta som adopterar katter, är vettiga,
snälla, och förstående, personer. Som hellre adopterar, just
för att de vill hjälpa en katt i nöd.
Det är tur att ni finns, för det gör att vi orkar fortsätta.
Vi träffar så många fantastiska, snälla, godhjärtade
människor, som verkligen känns som ett stort stöd i vårt
arbete.


Jag vet att just den här katten har det bra där den bor, egentligen,
om dessa människor ger den tid att återhämta sig efter flytten.
Men det är ju det, ger de den tid?


Helen FHHK