Välkommen till Föreningen för Höörs hemlösa katters officiella blogg.
  • Donationer och gåvor tas emot på: Swish 123 390 72 92 eller vårt donationskonto: BG 562-1305

onsdag 24 juli 2013

Hopplöst läge.

Efter Små-Bapplarnas död känns det mesta hopplöst. 
De har lämnat ett tomrum, som är så stort, och livet känns 
betydligt fattigare. 
Det hjälper inte att huset är fyllt med andra katter och ungar,
det blir inte detsamma. 
Tiden läker alla sår, heter det så vackert, men jag tvivlar.

En annan sak som är deprimerande, är att det verkar sitta
kattungar och mammor på rad, och vänta på att få komma
in. Men hur ska vi kunna rädda dem alla? 
Omplaceringarna går trögt, och att då ta in fler katter
som vi kanske inte hittar hem till, känns tämligen
meningslöst. 

Fina Tussen, som ingen har velat ge ett hem under de tre
åren jag haft honom.


Många unga och vuxna katter, hittas också dagligen. 
Hur gör man?
Det är inte lätt att se eländet, och inte kunna göra något
åt det. 
Att sedan läsa Blocket, med alla annonser på kattungar,
gör åtminstone mig rasande. 
Skulle kunna använda många fula ord om de idioter, 
som inte fattar vad de gör, när de sätter nya små katter
till världen.
 Miranda kommer från ett ställe, där man inte fattar
nyttan med kastrering. 

Strumpa är från Ringsjöfisk, där man nu har en
liten, väl fungerande, TNR-koloni.
 12-veckors hane, hitkörd av snälla människor,
 som hade vett att fångain mamman,
 och kastrera henne.


Helen FHHK





måndag 22 juli 2013

Livet är orättvist!

Just nu är livet som ett svart hål. 
Det här med att rädda katter, tär verkligen på psyket.
Mina älskade Små-Bapplar är döda. De utvecklade fip, 
och dog båda nu i helgen. 
Jag tycker att jag har skyddat dem mot det mesta, men
det räckte tydligen inte. 

Att investera så mycket tid, och framför allt, enorma 
mängder känslor, i de små fantastiska varelserna,
bara för att se dem dö i slutänden, är som att dö en
bit själv. 

De små har kämpat hårt för att överleva. Från att ha
varit i princip döda, till att bli de livfulla ungar de var, 
så länge de var friska. Resan har varit lång, och stundtals
krokig, men ytterst angenäm.
Tills nu. 

De är döda, och jag, och flera i deras närmaste bekantskaps-
krets, är chockade, och ledsna. 
Huset känns tomt och öde, och varje gång jag kör pick-upen,
tänker jag på dem, och hur de for runt i bilen. 
Hur de stod med sina små tassar på ratten, och "körde själv". 

Mycket påminner om dem, hela tiden, och livet känns inte
särskilt attraktivt. 

Nyss så fulla av liv....

Det kommer att ta tid att komma över dem, och för min
del , vill jag helst lägga katträddandet på hyllan ett tag.
Vilket naturligtvis inte går, då det sitter flera kullar 
med mammor, och väntar därute. 

Och jag svär förbannelser över alla de, rent ut sagt, 
jävla idioter, som inte har vett att kastrera sina katter.
Som inte fattar hur mycket ärftliga svagheter den svenska
kattstammen bär på. 


Helen FHHK





torsdag 18 juli 2013

Pst! Det är jag, Bapplan!

Matte orkar inte skriva idag, men jag snodde datorn. 
Annars händer det ju ingenting!

Jag har fått jobb. Inte för att jag ville det, men man vet
ju att ta sitt ansvar. 

Det här är mitt nya jobb, och jag tror att jag är bra
på det. Åtminstone får jag ta hand om den ena, efter den 
andra, ungen.
Just nu har jag fem stycken småttingar!

Jag och Lill-Bapplan. 
Enda tjejen. Henne gillar jag mest.

Rysligt vad smutsiga de är! Det är mycket rengöringsjobb
när man har smått!

Bappel bryr sig inte mycket. Jo, ibland busar han
med dom, men ansvar tar han inte!

 Det här är en kille. Hans mamma struntar i honom,
så jag fick ta över skötseln av honom och hans syskon.

Min favorit! Lill-Bapplan. 

Det är hårt arbete att ta hand om andras ungar! Ska nog
aldrig ha några egna. 


En utmattad 
Bapplan





tisdag 16 juli 2013

Dilemma.

Igår när Åsa hade hämtat Heba, och jag skjutsade dem ner till
tåget, fick jag syn på en katt som korsade gatan en bit
längre fram. 

Det är många som hört av sig om en liten hona, som gått
omkring ensam på Höörs gator. Hon är mycket sällskaplig,
och vill gärna bli klappad av alla. 
Flera gånger har hon blivit räddad från att bli påkörd,
då hon tydligen helt saknar trafikvett.
Hon hade från början ett halsband, som hon sedan tappade.
Nu hade hon på sig ett orange halsband, om det är ägaren, 
eller någon annan, som satt på henne det, vet jag inte.
Honan var högdräktig, och kändes, i princip, 
sprickfärdig.



Jag ställdes inför att svårt val. Ta in henne, eller inte?
Å ena sidan har hon troligen en ägare. Å andra sidan
verkar denna ägare inte bry sig i sin katts väl och ve.
Ingen släpper väl ut sin högdräktiga katt, om han/hon verkligen
bryr sig om henne?!
Till det, alla som hört av sig om henne, och bett oss att ta in
henne. 
Nå, beslutet var mitt, och efter att ha lämnat namn och telefonnr
på bageriet intill, tog jag henne i famnen, och satte henne i en 
bur i bilen. 
Sen körde jag hem till vår stackars semesterfirande veterinär,
Lucie, och överlämnade katten till henne. 

Då visste jag inte om jag gjorde rätt eller fel. Det känns inte
helt bra att ta in en katt med halsband. Men det hade inte heller
känts rätt att lämna henne till sitt öde. 

Hur man vänder sig, har man rumpan bak....

Idag känns det som ett rätt beslut.
Stackars Lucie fick en vaknatt för besväret, med en katt, 
som uppenbarligen tänkte föda sina ungar på kliniken.
Men timmarna gick, och den lilla tjejen blev mattare,
 och mattare. Inga ungar tittade fram.
I morse ringde en trött veterinär, och ville göra kejsar-
snitt på den ganska medtagna katten.

Jag körde ner till kliniken,och möttes av ett utslaget 
gäng. De andra katterna hade uppenbarligen också
 assisterat under natten....

Nå, för att göra allting kort; vid operationen visade
sig alla fyra ungarna vara döda, och vi fick
förklaringen till den icke-resulterande förlossningen.

Det hela är tragiskt, och återigen undrar jag över dessa 
"kattägare", som inte tar ansvar för sina djur.
Vad gör en okastrerad, och i det här fallet, 
 högdräktig hona ute på gatan? 
Hur tänker man när man släpper ut henne?
Tänker man alls?!

Men i mina ögon är det viktigaste att honan klarade sig. 
Nu får vi väl se om ägaren dyker upp.....

Det hände även positiva saker igår. 
Heba flyttade hem till Åsa och hennes katter. 
Där får hon det världsbäst!

 Heba.

En svart, ganska nyinkommen, tio-årig, hane, 
fann sin själsfrände i en tjej som kom för att titta
på katterna. 
Verkligen heder åt henne för att hon ville ge denna
äldre man ett nytt hem och liv.
Väl i det nya hemmet, hoppade han nästan genast upp i en stol,
 och fann sig väl tillrätta!

Lilleman.

Helen FHHK
 



söndag 14 juli 2013

Blandat.

Idag dog en av kattungarna från Eslöv. En söt liten
kille, som var underbart trevlig.
Han var sjuk för ett par veckor sedan, men hämtade sig.
Igår morse började han kräkas, och blev riktigt dålig. 
Vi satte in full behndling på honom, men han blev bara sämre.
Nu på eftermiddagen, fick han somna in. 
Lilleman blev bara knappt två månader, och det känns
rysligt orättvist. 

I förmiddags var jag och Sofie i Bjärsjölagård, 
där vi fångade in en mamma med ungar. 
Tre ungar fick vi tag på, och mamman. 
Det ska finnas ytterligare en unge, men denne såg vi
inte till. 
Fällan står kvar, med passning, och väntar på
den lille.

 Något missnöjda med sin nya situation.

Snälla Larissa, som ringde om dessa katter, 
har ett företag som sysslar med naglar och fötter.
Samt smycken. Jättefina saker. 
Sofie och jag hade kunnat stå i timmar och beundra 
alla intressanta, vackra ting.
Vi fick med oss en del berlocker och tillbehör
hem, som Martina, Sofie, och Elna ska få skapa
smycken av. 
Tack Larissa för dessa roliga, söta, saker!
Jag fick även en burk honung att kurera halsen med.

Vackert armband, som Martina gjort. 

Smyckena säljer vi sedan till förmån för katterna.

Och så har Elna tömt tunnan på Konsum...
Tack alla som bidragit!

Samt kom Mats med en massa loppisprylar. 
Tack för dom! 
 

Helen FHHK




fredag 12 juli 2013

Tystnad.

För tillfället försöker jag vara tyst så mycket som möjligt.
En besvärlig förkylning, som naturligtvis var tvungen att
sätta sig i halsen, har medfört att jag har lite svårt att bl a svara
i telefon, tjata på familjen, och säga till djuren när de busar till det.
 
Katterna och hundarna tycker att jag är lite konstig, de är vana 
vid att jag pratar med dem jämt och ständigt, om allt möjligt.
Både om sådant de förstår, och sådant som måste vara totalt
obegripligt för dem. 
 
Kanske tycker de att det är skönt att slippa höra på alla
triviala floskler, som matte bubblar ur sig. 
 
 Små-Bapplarna, störda i sin dagliga toalett. 
 
Katterna tycker bäst om när vi diskuterar vilken sorts
burkmat de önskar serveras. 
Då deltar de livligt i debatten.
De brukar ha lite svårt för att bestämma sig,
det finns ju hur många delikata sorter som helst! 
 
 Tussen inspekterar maten som alla snälla kattvänner
bidrar med. 
Omväxling förnöjer!


Hundarna är inte så noga. De äter nästan vad som helst,
gärna och mycket.
Utom Troll och Virus, som ibland kan vara lite kinkiga. 
 
 Virus och en av ungarna från förra året.
Med tanke på hans kattätargener, borde han ha
slukat den lilla tjejen. Men han är verkligen genomsnäll!

De som njuter mest av min tystnad, är säkert mannen
och sonen.
Kanske borde jag överösa dem med lappar istället! 

Nå, det ska säkert bli bra snart, och då.....!


Helen, FHHK








onsdag 10 juli 2013

Positiva saker.

Idag flyttade Big till sitt nya hem i Malmö, där han 
ska få njuta av att ha en egen matte.
Big är en KKS-katt, som bott hos mig sen i höstas.

Big, i början när han bodde här. Idag är han en riktig
tjockis, charmig, snäll, och mycket enkel att ha.

En annan rolig utveckling, står Bingo för.
Han kom hit i höstas som liten ungkatt, och när han växte,
upptäckte vi att han verkade vara skadad på något sätt.
Han var stel i bak, och haltade fram.
Jag tror att han blivit påkörd som liten. Eller råkat
ut för någon annan olycka.

 För ett tag sedan började vi att ge honom EFA Prescription,
en olja med essentiella omättade fettsyror. 
Ja, jag läser på flaskan, annars hade jag inte kommit 
ihåg vad det står på den.
Det var en desperat chansning från vår sida, då det 
inte fanns så mycket hopp om ett normalt liv för honom. 

 Innehållet i det här lilla röret, gjorde underverk 
för Bingo.

I detta nu, leker han och skuttar med de andra 
ungdomarna! 
Jag är så glad åt hans förvandling, det är helt
otroligt att se! 
Den stapplande killen, är nu en lekfull yngling.
Tänk om jag hade testat detta tidigare på honom! 

Men som man säger:
Bättre sent än att lägga matsäcken i blöt! 

 Enda bilden jag har på Bingo. Idag är han betydligt
större. 

Det här är ingen reklam för något, jag är bara så
förundrad över att en droppe olja om dagen kan göra sådan 
skillnad. 
Bingo är inte tam, så jag får distrahera honom, så att
jag kan dutta oljan i hans päls. Sen är det upp till honom
att tvätta sig....


Helen FHHK

 




 




 


måndag 8 juli 2013

Lite trött, kanske.....

Jag har varit dålig på att skriva ett tag nu.
Det beror mycket på att jag är vansinnigt, tråkigt, trött
på kvällarna. 
Att jobba, flytta min mammas alla saker till Höör, 
och alla katter som ska skötas, gör att jag inte orkar
skriva varken i blogg, eller någon annanstans.
Ibland känns det som om den berömda väggen närmar sig med
stormsteg. Hoppas att den är madrasserad....

Jag önskar verkligen att folk ska få upp ögonen för katters
värde snart. Det är rena vansinnet med alla dessa sötnosar
som dumpas överallt. 
Jag läste häromdagen på nyheterna, om en katt som hittats
död i en bur ute i skogen!
Hur kan man göra så mot ett djur?! 
Vilken fruktansvärd död. Sätter man buren i skogen, 
måste man ju vara medveten om att katten kanske inte 
blir hittad i tid.

 Knyttet, upphittad unge. Det är två år sedan jag fick
förmånen att lära känna den här supertillgivna tjejen. 
Då var hon ca sex veckor, upphittad på en parkering
vid en stormarknad.

Trycket på alla som ägnar sig åt att rädda dessa små
olycksfåglar, måste snart lätta. Men än så länge känns det inte så.
När man då läser om kattungar till salu på Blocket,
eller ser ICAs anslagstavla i Höör, blir man arg
och ledsen över de, som uppenbarligen inte
fattat ett skit av hur det står till på kattfronten
i samhället. 
I mina ögon är man dum på riktigt, när man låter
sin huskatthona föda ungar medvetet. 

Plutten. En bil stannar till hos grannen, och kör upp och vänder
i skogen. Kvar sitter denna rufsiga, ledsna sötnos.
När Lotta, min granne, kommer ut på vägen, går 
han till henne, och ber om hjälp. 
Detta är också två år sedan. Plutten charmade
alla som kom hem till oss, och fick ett bra hem rekordfort! 

Hur svårt kan det vara att kastrera sin katt?!
Hela tiden dyker det upp katthonor, som föder ungar
hos folk, som inte bett om det.
Och katter som, nu när folk ska på semester, kastas
av där ägaren finner det lämpligt. 
Låt bli att åka på semester, om du är för snål
för att lämna din katt på pensionat.
Var kattens tillgivenhet för dig inget värd när
det väl kom till kritan?!

Jag skulle gärna vilja ha svar av dessa superpuckon,
om varför, och hur, de kan bära sig åt så mot sina
djur.
Har man någon empati i kroppen alls, för någon med
blodomlopp i sin omgivning? 

 Underbara Fanny. Utkastad i en bur vid vägkanten.
Hon har fått behandlingar med akupunktur och
massage, pga skador, som vi tror härrör från en bil.
Sonen fastnade fort för denna fina, trevliga, tjej, och
adopterade henne. 

Nå, nu till det positiva:

Så här roliga, och söta, passagerare, är det få
som får ha i sin bil! 

Små-Bapplarna börjar bli alltför livliga i bilen.
Kanske bör de åka i bur i fortsättningen.
I morse var de överallt i kupe´n, och det är lätt
att tappa koncentrationen, när man hela tiden måste 
lyfta dem rätt. 
Särskilt vanskligt är det när de ska kolla läget
under pedalerna. 
Står det något i lagboken om att man inte får
bappla kattungar under färd? 


Helen FHHK


 



tisdag 2 juli 2013

En blogg om ingenting.

 Idag tänker jag bara sätta in söta bilder på Lill-Bapplan. 
Jag kan inte komma på något att skriva om, eller rättare 
sagt, orden tryter. 
Men jag känner ett inre tvång att göra ett blogginlägg, 
så....

 Lill-Bapplan har tagit över garnlådan.

 När hon inte äter.

Eller busar i sin julfilt.

Och nu till något helt annat:

 Torsten Katt och Mario.
 Två stora hanar, som inte vuxit upp tillsammans,
 och som inte ens är särskilt
förtjusta i varandra, kan ändå ligga i en trång låda,
och sova ihop.
Man blir ofta förvånad över deras stora tolerans
mot varandra.


Helen FHHK