Välkommen till Föreningen för Höörs hemlösa katters officiella blogg.
  • Donationer och gåvor tas emot på: Swish 123 390 72 92 eller vårt donationskonto: BG 562-1305

torsdag 31 december 2015

Gott Nytt År!

Årets sista dag är här, och jag kan konstatera att de hemlösa
katterna kändes så många fler i år, än tidigare.
Vilket verkligen är deprimerande.

Louise.

De borde vara färre, med tanke på alla upplysningskampanjer, 
all information, och alla de ansträngningar som görs, för att
få folk att kastrera sina katter, istället för att producera fler.

Tyvärr verkar alltför många inte ha förmågan att ta till sig kunskap,
eller känna sig delaktiga i den överproduktion av katter som sker
varje år.

Magnus.

Det är år 2015 (än så länge), och vi befinner oss i ett s k civiliserat
land, och ändå föds det katter utomhus, på logar, i buskar, i 
stallar. Helt utan uppsikt och kontroll. 
Det dumpas katter till höger och vänster, fler än någonsin, 
alldeles för många är helt oansvariga i sitt kattägande.
Varför?

Katten är ett husdjur, och ska behandlas som våra andra husdjur. 
Den är inte ett vilt djur, som klarar sig i det fria, vind för våg. 

Jag har lärt känna många fantastiska individer i år, och tidigare år, 
och det är helt obegripligt hur någon har kunnat rata dessa 
underbara personligheter. 

Saffran, en av våra skyddslingar. Kelig, busig, matglad, 
fräck, och vågad, honkatt. Olidlig vid matbordet, men det
får hon gärna vara. 

Vi lägger ner vår själ i varje katt som kommer in, men ibland räcker det inte.
Philip fick vi tyvärr avliva, vilket var en stor sorg. Som med alla de
katter som inte klarar sig.

Min önskan inför 2016 är, att folk redan nu kastrerar sina katter, 
vi vill inte ha samma oöverstigliga berg med kattungar/katter ett år till.
Det finns inga ursäkter att inte göra det! 


GOTT NYTT ÅR!
till alla vettiga kattägare!

Ni andra, ja, det finns inte så mycket att säga till er,
mer än att ni ska se till att ta ert förnuft till fånga, 
och ta ert ansvar! 


Helen, FHHK 

 




onsdag 23 december 2015

Ensamhet !

Så var det jul igen. Denna högtid som återkommer varje år.
Själv är jag inte mycket för det där med julfirande längre. För min
del får dagarna gärna fortskrida i vanlig ordning, utan en massa
ståhej.
 
 
Jag tror att katterna tycker detsamma.
Även om de naturligtvis skulle uppskatta en gran att klättra i,
en julbock att rycka halm ur, en mjukistomte att brottas med,
eller något annat kul att modellera om . 
 
 Pyttelilla Rultan (som trots sin litenhet, är ca 6 månader gammal), 
hade säkert gillat att leka julstjärna i granen. 
 
 Elof har helt andra intressen....

I vårt hem har vi rationaliserat bort julen helt, med undantag för
en och annan social sammankomst med närmaste familjen.
Att vara ledig för mig, är att vara hemma med djuren,
i lugn och ro, utan att något speciellt händer.
 
Vi har stängt på kliniken fram till den 11 januari, 
och tiden fram till dess, har jag bestämt mig för att "försvinna",
och försöka undvika sociala kontakter så långt det är möjligt.
Inte för att jag tycker att folket i min omgivning är otrevliga,
tvärtom, men ibland behöver man andas, och koppla 
bort omvärlden.
 
 Fred, som inte gärna umgås för nära med folk.

Så, jag önskar alla en GOD JUL, och drar mig tillbaka i mitt skal!



Helen FHHK
 
 
 


 
 


lördag 12 december 2015

Hur ska man orka?!

Flera som engagerar sig i hemlösa katter, inte bara i vår förening,
har uttryckt att de inte orkar mer.
Jag känner flera som går på knäna, mest pga det psykiska trycket
från folk som inte aktiverar sig i det här arbetet.

Folk som tycker att vi ska ta in varenda katt de ringer om, och som 
blir otrevliga, och uttalar hot mot katten:

"Om du inte tar in den, skjuts, dränks, förgiftas, den." Exempelvis.

Folk som blir sura för att man inte är tillgänglig på telefon 24/7.
Som inte fattar att vi gör detta på vår fritid, obetald, att vi har
jobb. 

Folk som tycker att föreningar, alternativt veterinärer, ska bekosta
kastreringen av deras egen, privata, katt, för att de själva minsann
inte har pengar till detta, och vi borde göra det, för då slipper
vi ta in så många hemlösa katter.

Folk som adopterar katter, och sedan tycker att vi är skyldiga till
de sjukdomar katterna drabbas av, både direkt efter flytt,
och senare i livet.
Vi föder inte upp katterna själva, vi tar hand om de katter
som andra sitter och producerar.
Vi vet inte vad de bär på då de kommer in, vi vet inte vilka gener
de bär på. Detta har en del svårt att förstå.

Stödhem (som vi som väl är inte har många av), som plötsligt
tröttnar på att ta hand om den där tillfälliga katten, och 
pressar förmedlaren av den genom diverse hot.

Med mera, med mera.

Jag undrar ofta varför en del ställer så mycket högre krav på andra
människor, än vad de gör på sig själva.
Och vad de förväntar sig att uppnå med dessa krav.

Eller går de medvetet in för att knäcka de som räddar hemlösa djur?
Vad tror de då händer med djuren?
Ska vi inte ha någon som bryr sig i de hemlösa djuren i det här
landet?
 Har de själva problem med sin egen otillräcklighet, och måste 
vara elaka, och försöka knäcka de som inte har samma brister?

Är det någon sorts komplex?

Jag vet inte, men just nu känner jag i alla fall att jag ligger på gräns, 
och balanserar.
 Flera med mig känner likadant.
Vi orkar inte längre. 

Utöver pressen från dessa personer, ska vi kämpa med sjuka 
katter, behandlingar i det oändliga. Katter som dör, trots alla
insatser. 
Vi ska ta hand om alla de katter vi har inne, sköta dem, se
efter dem, hulda om dem.
På vår fritid....

Men av någon outgrundlig anledning, ska just vi klara av allt detta,
vara tillgängliga alltid, reda ut alla andras problem, vara
psykologer till folk, bekosta allting.
Samt då att vi ska försöka få in pengar till hela denna verksamhet.
De som gnäller, bidrar i regel inte med någonting själva.

Folk som säger att man inte ska hänga upp sig på det negativa, 
utan bara på det positiva, har troligen aldrig varit utsatta för 
den här pressen själva.

Jag håller med om att det är mycket positivt i den här verksamheten,
många snälla, trevliga människor, mycket positiv respons från
katterna, men ibland, oftare och oftare, är det svårt att bara
se den sidan av katteriet.

Slutligen vill jag tacka er som bidrar med den positiva sidan
av allt detta. Jag hoppas att ni ser den nyttan ni gör, för oss,
och för katterna! 

 Lillebil, kattungen som överlevde! 


Helen , FHHK

 

 




 



fredag 27 november 2015

Louise åker till Landskrona

Lilla Louise har varit på äventyr idag.
Ända till Landskrona. 
Som tur är, är hon van vid att åka bil, då hon följt med
mig till jobbet varje dag. 

 Hur lugn som helst, kanske är hon lite morgontrött, i bilen
på väg till veterinären.

Då hon ibland verkar som om hon ser dåligt, ibland verkar 
hon t o m vara blind, skulle hon idag ögonlysas.
Morgonen började inte helt bra, då hon vid 6-tiden hade ett litet 
epileptiskt anfall, och såg väldigt lite en bra stund efter.
Jag fick hålla henne under täcket tills hon blev lugn.
Men en timme senare, var hon sitt vanliga jag igen.
Tilläggas bör, att hon inte har anfall särskilt ofta, och när de
kommer, är de varken långvariga, eller våldsamma. 
Dock är hon lite osäker efteråt, troligen för att hon inte ser,
och då behöver hon mycket närhet.
 

 Några minuter försenade, anlände vi till 
Landskrona smådjursklinik.
Varför ska man vara i tid, när man kan låta bli?

Vi, som alltid gör allting nere på kliniken, är ovana vid att gå till
andra veterinärer....
Men det här var, rakt igenom, en trevlig upplevelse.

Stödhusse håller koll på korgen med guldklimpen, alltmedan
matte checkar in.

Själva ögonlysningen gick bra. Jag är imponerad av utrustningen,
med en stor TV-skärm, där djurägaren kan se vad som händer,
under ögonlysningen. 
Inte för att jag fattade så mycket....
Ännu mindre förstod Louise nyttan med det hela, och sprattlade
för att ta sig loss.  

Slutsatsen blev att hon inte har något fel på sina ögon.
Hennes problem beror troligen på en hjärnskada, som
hon fått av de anfall hon hade som liten.
De kan hon leva med, så länge de inte blir värre än vad de är.

Sova, det tänkte hon inte göra på hemresan! 

 Hallå! De sa att jag inte hade fel på synen! Jag kör! 


 Hur fungerar den här runda saken?



 Kan du lägga i backen, så att vi kommer härifrån! 



 Ok, du får väl köra. Då....

 Men jag tänker INTE sitta I buren! 

 Wow, vad fort det går! 

Är vi hemma snart?!

Besöket i Landskrona kostade 825 kr. De pengar som blir över
av den insamlade summan, vill Louise gärna skänka till den
operation Morre fick genom gå häromveckan, då han fick
en stor polyp bortopererad från sitt dåliga öra. 


Kanske växer Louise så småningom ifrån sina problem. 
Annars får hon leva med dom, och vi får göra vad vi kan, för
att de inte ska bli värre.
Hon är en glad liten skit, som tar till vara på glädjeämnena i livet 
på bästa sätt! 


Helen, FHHK
















9i

onsdag 28 oktober 2015

Det är inte ok!

Det är inte ok att ringa vår föreningstelefon, och be oss
att ta hand om en privatägd katt, och när vi nekar att ta
in den, hota med att släppa ut den, "för då hamnar den ändå
hos er, eftersom den blir hemlös".

Som en sorts utpressning, för att försöka få oss att känna oss
tvingade att plocka in den stackaren.
Detta har nu hänt några gånger.
Jag undrar hur man tänker?
Är man villig att släppa ut sin lilla fyrbenta vän, som litar
på en trots ens fula tankar, eller är det bara ett tomt hot?!


Desirée, dumpad i en bananlåda.

Vill man utsätta sin katt för det lidande det innebär att bli dumpad?
För att låta den genomgå svält, köld, skador, mm.
En del dumpar dom intill en väg, med de risker det innebär.

Många dumpade katter har psykiska problem, som tar månader
att arbeta bort. De tror att de ska bli utslängda igen, och har svårt
att känna riktig tillit till människor.
Vi har sett det otaliga gånger.

 Desirée efter månader av omvårdnad, samt kastrering. Morre
i våningen under.

Vi tar inte in katter som redan har en ägare. Har man skaffat
en katt, har man ett ansvar att själv hitta hem till den, när man
inte orkar ha den längre.
Jag tycker att namnet på vår förening säger ganska tydligt
vad vi sysslar med.
Eller kan man missförstå ordet hemlösa?

Diana, en försiktig tjej.

Inte heller hjälper det att dödshota sin katt, för att vi ska ta
in den.
Vi tar inte på oss skulden om någon hellre dödar sin katt, än finner
ett nytt hem till den.
Det får var och en ta på sig själv. Om man vill svika sin vän,
genom att  avliva den, istället för att bemödiga sig att hitta ett
hem där den är välkommen, får man själv slåss med sitt
samvete.
Om man nu har ett.

Plätten, och en hel hög katter, blev frånflyttade.

Skaffar man sig ett djur, har man fullt ansvar för det, hela dess liv!


Helen FHHK


torsdag 1 oktober 2015

Ska det vara så här?!!!

Jag är trött. Trött på alla dumma människor i detta samhälle.
Floden av kattungar har inte sinat, trots att vi är inne i oktober.

Vi kan inte ta in fler. Det börjar gå ut över vår egen hälsa. 
Själv känner jag det som om en massiv hjärtattack närmar sig med
stormsteg.
Och flera andra i vår förening känner likadant.

Titta på de här ungarna. Ja, de är söta. 
En är död, pga sviterna av det den varit med om. Tre går på
medicinering, de har stafylokocker i blodet. En av dom fick
vi dessutom operera, då hans lilla snopp växte igen.
En har gått på cortison, då hon hade hjärnhinneinflammation. Hennes
syskon låg döda omkring henne då hon hittades.
Hon är inte syskon med de andra fyra.



Att höra en man stå och säga, att hans hona får "bara" en 
kull om året, och att det är sååå lätt att få sålt ungarna, det får
mig att koka över. 
Hade det inte funnits ännu en person i lokalen att ta hänsyn till, 
hade min knytnäve suttit i plytet på honom! 
Ja, jag blir arg. Arg på dumheten, och den totala oförståelsen 
för djurs lidande, och hur man själv kan undvika att spä på det
hela!


 Evita tvingades vi avliva. Vi fick bukt med hennes diarrée, 
men det som knäckte henne, var troligen en skadad lever.


Att ens fundera på att inte kastrera sin katt, är så urbota korkat, 
att det är svårt att tänka sig in i hur folk tänker.
Folk, som denne man, som "föder upp" kattungar för att barnen
ska ha något att leka med, är så bortom min acceptans och
respekt, att han hör hemma på en annan planet.

För varje unge som föds i ett privat hem, får en unge ute på gatan
lida, och i värsta fall dö.

 Zero är en liten dam, som hela tiden är en oro. Hon vill inte bli riktigt
frisk, trots behandling. Framtiden är mycket oviss för henne.

Jag tycker om alla de katter vi har inne.
Men tanken på att de är uppfödda, och ratade, av folk som
inte ville ha dem, är så frustrerande. 
Och nu när folk ringer om dumpade ungar, avslängda vid 
deras hus, ibland vid ytterdörren, kan vi inte hjälpa.
Vi har fullt, överfullt, trippelfullt!

På grund av idioter, som inte har vett, är för snåla, är för lata,
för att kastrera sin katt!!!

Varför ökar problemet, när folk borde vara informerade
om katternas situation?!
Har de ingen läsförståelse, eller uppfattningsförmåga, alls???



Helen FHHK






söndag 6 september 2015

Att bli med smått!

Det här är Louise.

Hon är ca 2 veckor, och har ingen mamma.
Rättare sagt, hon har ingen kattmamma. Hon har mig.

Att ta hand om en liten, är som att få barn på nytt. 
Det innebär att man inte sover hela nätter (vilket egentligen
inte gör någon skillnad för min del. Jag har uppnått den åldern, 
då man inte sover så många timmar i sträck.)

Louise äter tre gånger per natt, ibland med bara en timmes
mellanrum. 

Tyvärr är Louise inte helt frisk. Hon har problem med sin
hjärna. (Vi tror att problemet sitter där.)
Det gör att hon har något som liknar epileptiska anfall.
Ibland har hon det med bara 5-10 minuters mellanrum,
ibland är det många timmar mellan anfallen.

 Vi hoppas att hon ska bli bättre med tiden. Hon är så liten,
och vi vill inte sätta in någon stark medicin. 
Hon får naturmedel, som är helt ofarligt för henne.
Fortsätter det när hon blir äldre, får vi fundera på vad vi ska göra.

Jag är definitivt inte beredd att ge upp. Hon är så ljuvlig. 
Snäll och tålmodig.
Louise ska ha sin chans att leva.

Louise med sin flaska. Det är ofattbart så mycket hon kan äta.
Hon drar i sig ett helrör på kort stund.

 Jonna är också en kattunge som varit mycket sjuklig.
Nu är hon frisk, och söker ett hem genom KKS.

Livet med katterna är inte alltid så positivt. Det bjuder på
mycket glädje, men också riktiga tragedier.
Hittills i sommar, har vi varit tvungna att avliva 4 kattungar.
Det tar på en....
Små varelser, som aldrig fick chansen att leva. 

Jag hoppas slippa ta det beslutet fler gånger i år.


Helen FHHK



lördag 29 augusti 2015

Ingen ände.....

När man slår upp Blockets djurannonser, blir man verkligt
deprimerad över hur dumma folk är.
Vi sliter dagarna i ända med att försöka minska kattbeståndet
till en rimlig nivå, och så läser man annonser som:

15 kattungar efter 3 olika mammor.
5 jättefina kattungar.
Skånska skogskattungar.

Ärligt, vad tänker dessa människor på?

Med det tänket dessa människor måste ligga inne med, finns det 
inget som helst hopp om att vi ska lyckas i vårt arbete.
De här annonserna är bara i Höör, jag orkar inte läsa om
kattungar i hela Skåne. 

 En av de ungar vi fått in i sommar. Hona, född i en vedhög.

Det här året slår det förra i antal ungar vi får in.
2014 fick vi in ca 70, vi är snart uppe i den summan,
och det känns inte som om strömmen sinar.

Därför blir jag extra irriterad på dessa människor som producerar
ännu fler kattungar.
Har man någon som helst förmåga att se vad som existerar
utanför sitt eget snäva synfält?

Ytterligare 2 ur vedhögen.

När jag sitter och sällskapar med ungarna vi har inne,
och jag njuter verkligen av att umgås med dom,
kan jag inte låta bli att tänka på att de, eller deras mammor, 
inte var önskvärda där de ursprungligen hörde hemma.

Hur kan det finnas så många ratade individer?!
År efter år efter år....

 Fina mys-Mimmi.

Man blir ledsen när man tänker på det. Tänk att vara oönskad 
redan i den späda åldern.
Om man inte orkar, eller vill, ta sitt ansvar när man skaffar
en katt, varför köper man då inte en i porslin eller plysch
istället?


Helen FHHK

 





 

lördag 22 augusti 2015

På förekommen anledning.

Allting upprepar sig, gång på gång på gång.
Den som hör av sig till oss om upphittade katter, och vill att vi
ska ta hand om dem, måste finna sig i att vi ibland tvingas säga nej.
Ingen har rätt att bli vrång över detta.

Vi är inte skyldiga att ta hand om alla världens hemlösa katter.
Det är en omöjlighet. 
Jag är så trött på folk som kräver att vi ska ställa upp, och som
när vi inte gör det, blir sura, och kastar skit.

Personligen tar jag inte åt mig, jag vet vad jag gör, 
vad vi som förening gör, för väldigt många hemlösa katter.
Däremot blir våra nyrekryterade medhjälpare ledsna över det.
Och dessa vill vi absolut inte mista, då de verkligen behövs!
 

Loppan.

När man går omkring med konstant huvudvärk, stressad
för att trycket är så stort av alla katter som är inne, av de 
av dom som är sjuka, och av de som väntas komma in, då ska 
man förväntas orka ta in ännu en katt. Och ännu en, och...

Varje gång jag tänker att jag orkar inte ta in en enda katt till, 
ringer telefonen. 
Jag måste sluta att tänka....

Odöpt sötnos, kille. Lite försiktig, men han blir säkert en
charmknutte med tiden.

För varje år blir problemet med hemlösa katter värre.
Jag vet inte om det beror på att de blir fler, eller om folk
helt enkelt hellre ringer en förening, än jägare.
Jag hoppas att det är det sistnämnda.

Utöver de hemlösa katterna, har vi haft några stora ärenden 
med övergivna och vanvårdade katter.

Supertrevlig kille, spinner så fort man tar i honom. 

Vi vet också att vi har några större kattärenden framför oss.

Öppnar man sedan Blocket, och ser alla de som annonserar
ut sina egenuppfödda kattungar, blir man så oändligt trött.
Jag undrar hur många av dessa ungar som ska hittas dumpade
i höst....

Helen FHHK




söndag 16 augusti 2015

Okastrerade katter.....

Jag skulle kunna tjata om det i det oändliga.
Kastrera alla katter som går ut utan uppsikt! 
Släpp aldrig ut en okastrerad katt, kommer den bort,
medför det stort lidande för katten. 

 Om den är en hane, blir den bortkörd från andra hanars revir, 
hamnar i slagsmål och blir skadad.
Samt är den hela tiden stressad, då den ägnar livet åt att leta honor,
och då över stora områden.

Det finns alldeles för många hanar som Pavarotti. De är 
oönskade varhelst de kommer. 

Vi får många samtal om just stora hankatter. 
De revirmarkerar överallt, och jag kan förstå att folk blir
irriterade, när deras verandor, soffdynor, och mera känsliga
ställen, blir nerkissade av stinkande hankattsurin.
De slåss med alla grannskapets katter, och jamar högljutt
på nätterna.

Vi har en hane som stryker förbi vår gård ibland. Man kan 
känna när han är här. En doft av kattkiss kan kännas vid
soptunnorna, eller bakom logen.
Det gör inte oss något, sådana lukter får plats i skogen.
Vi har inte heller några känsliga saker han kan kissa på.
 
Vi har försökt att få tag i honom, men våra egna
 stallkatter sitter i fällorna på löpande band....
Han får gärna vara här, men då i kastrerat skick....

En liten Missan solar.

De okastrerade, vuxna, hankatter vi får in, är oftast i
ganska dåligt skick.
De är smutsiga, fulla med ruvor, ibland öppna sår, samt
har massor av fästingar. 
Ofta är de magra, med risig päls, samt luktar riktigt illa.

Hur bra mår man då, i sitt okastrerade tillstånd?!

En del tycker att de ska vara okastrerade, för att få ha 
sitt lilla roliga.
Men är det värt allt lidande, för att ha några minuters roligt,
med väldigt långa mellanrum?
Är det roligt för dom, att springa runt hela bygden, och leta
efter en hona att sätta på?
Katten är ett tamdjur, inte ett vilt djur! Honorna löper året om,
alltså gör hanarna det också.
 

Zack, som sprang runt ett äldreboende, och gjorde honorna
i området på smällen. 
Nu är han kastrerad, och bor på en gård, i ett paradis för
katter! 

Honor som får gå ut okastrerade, blir så gott som alltid dräktiga.
Även de kan springa långt när de löper.
Kommer de bort, kan väl alla tänka sig in i vilken situation
de hamnar i, om de försvinner....
För att inte tala om deras ungar.

Ibland, eller alldeles för ofta, läser man annonser om
bortsprungna kattungar.
Ibland har de rymt genom dörren, men alldeles för ofta,
har folk släppt ut sin nyinköpta unge, för att den på 
egen tass ska upptäcka världen.
Ärligt! Hur dum får man bli?!

För små för att gå ut!

Nästan ingen släpper ut sin lilla valp vind för våg. 
Vad är skillnaden?!

Jag tycker inte synd om dessa "kattägare". 
Däremot är det väldigt synd om katten, som hamnar hos
sådana obetänksamma människor.


Helen FHHK


fredag 7 augusti 2015

Jag blir galen!

Kattungarna verkar födas i större antal än förra året.
De sitter i varenda buske, och väntar på att någon ska 
förbarma sig över dom. 

Hittade i en vedhög, med sin mamma, i förra veckan.
Tur att det finns snälla människor som tar in dom, och inte
bara låter dem ligga.


Så här kan de se ut när man får in dom. Den här lilla honan är
från ett vanvårdsärende.

Idag ser hon bättre ut, men behöver troligen en operation för att
få rätt på det sista. Ögat är förstört, men den lilla är pigg
och glad. 

Lille Totte. En snäll kvinna tog in familjen. Nu ingår han, 
och hans bror, samt mamman, i vår förening.

De här kallar vi Röda Khmererna. En stor familj, med enbart röda 
mammor och ungar.

Marmelad. Ännu inte helt tillgänglig, men snäll att handskas med.

Maddox, som flyttar i nästa vecka.

Lennart, flyttar på måndag.

Sovande Khmer.

Jonna är trött efter vaccinering.

Söta lilla Castor. när han inte sover, är han en pratsam ung
man, som inte ger sig, förrän han får som han vill.

 Adrian, med sammetspäls, hane som gärna vill ha ett hem.

Apollo, troligen bror till Adrian, också han flyttfärdig.
Han är kelig, busig, rolig, ja, det finns bara positivt att
säga om denna kille!

Ska det vara så här? Ska det finnas så många hemlösa
ungar, och utöver dessa, de äldre katterna?!
Vad är det för fel på folk, som inte tar ansvar för sina djur?
Varför bryr man sig inte om vilket lidande man utsätter
sina katter för?

Många av dessa ungar vi har inne, är tama, tillgivna individer.
Så trevliga, och det är helt underbart att ha förmånen att 
umgås med dom.
Samtidigt blir jag tokig på alla de, som uppenbarligen skiter 
i hur deras öde kunde ha sett ut.

Ute sitter det fortfarande kullar, men var ska de få plats?
Kan ingen snäll mångmiljonär skänka en förmögenhet, så
att vi kan bygga ett jätte-katthem, och kunna ta in fler av 
dessa nödlidande stackare?!

Den här hade varit toppen:


Drömmar får man väl ha?!

Helen FHHK