Välkommen till Föreningen för Höörs hemlösa katters officiella blogg.
  • Donationer och gåvor tas emot på: Swish 123 390 72 92 eller vårt donationskonto: BG 562-1305

torsdag 31 december 2015

Gott Nytt År!

Årets sista dag är här, och jag kan konstatera att de hemlösa
katterna kändes så många fler i år, än tidigare.
Vilket verkligen är deprimerande.

Louise.

De borde vara färre, med tanke på alla upplysningskampanjer, 
all information, och alla de ansträngningar som görs, för att
få folk att kastrera sina katter, istället för att producera fler.

Tyvärr verkar alltför många inte ha förmågan att ta till sig kunskap,
eller känna sig delaktiga i den överproduktion av katter som sker
varje år.

Magnus.

Det är år 2015 (än så länge), och vi befinner oss i ett s k civiliserat
land, och ändå föds det katter utomhus, på logar, i buskar, i 
stallar. Helt utan uppsikt och kontroll. 
Det dumpas katter till höger och vänster, fler än någonsin, 
alldeles för många är helt oansvariga i sitt kattägande.
Varför?

Katten är ett husdjur, och ska behandlas som våra andra husdjur. 
Den är inte ett vilt djur, som klarar sig i det fria, vind för våg. 

Jag har lärt känna många fantastiska individer i år, och tidigare år, 
och det är helt obegripligt hur någon har kunnat rata dessa 
underbara personligheter. 

Saffran, en av våra skyddslingar. Kelig, busig, matglad, 
fräck, och vågad, honkatt. Olidlig vid matbordet, men det
får hon gärna vara. 

Vi lägger ner vår själ i varje katt som kommer in, men ibland räcker det inte.
Philip fick vi tyvärr avliva, vilket var en stor sorg. Som med alla de
katter som inte klarar sig.

Min önskan inför 2016 är, att folk redan nu kastrerar sina katter, 
vi vill inte ha samma oöverstigliga berg med kattungar/katter ett år till.
Det finns inga ursäkter att inte göra det! 


GOTT NYTT ÅR!
till alla vettiga kattägare!

Ni andra, ja, det finns inte så mycket att säga till er,
mer än att ni ska se till att ta ert förnuft till fånga, 
och ta ert ansvar! 


Helen, FHHK 

 




onsdag 23 december 2015

Ensamhet !

Så var det jul igen. Denna högtid som återkommer varje år.
Själv är jag inte mycket för det där med julfirande längre. För min
del får dagarna gärna fortskrida i vanlig ordning, utan en massa
ståhej.
 
 
Jag tror att katterna tycker detsamma.
Även om de naturligtvis skulle uppskatta en gran att klättra i,
en julbock att rycka halm ur, en mjukistomte att brottas med,
eller något annat kul att modellera om . 
 
 Pyttelilla Rultan (som trots sin litenhet, är ca 6 månader gammal), 
hade säkert gillat att leka julstjärna i granen. 
 
 Elof har helt andra intressen....

I vårt hem har vi rationaliserat bort julen helt, med undantag för
en och annan social sammankomst med närmaste familjen.
Att vara ledig för mig, är att vara hemma med djuren,
i lugn och ro, utan att något speciellt händer.
 
Vi har stängt på kliniken fram till den 11 januari, 
och tiden fram till dess, har jag bestämt mig för att "försvinna",
och försöka undvika sociala kontakter så långt det är möjligt.
Inte för att jag tycker att folket i min omgivning är otrevliga,
tvärtom, men ibland behöver man andas, och koppla 
bort omvärlden.
 
 Fred, som inte gärna umgås för nära med folk.

Så, jag önskar alla en GOD JUL, och drar mig tillbaka i mitt skal!



Helen FHHK
 
 
 


 
 


lördag 12 december 2015

Hur ska man orka?!

Flera som engagerar sig i hemlösa katter, inte bara i vår förening,
har uttryckt att de inte orkar mer.
Jag känner flera som går på knäna, mest pga det psykiska trycket
från folk som inte aktiverar sig i det här arbetet.

Folk som tycker att vi ska ta in varenda katt de ringer om, och som 
blir otrevliga, och uttalar hot mot katten:

"Om du inte tar in den, skjuts, dränks, förgiftas, den." Exempelvis.

Folk som blir sura för att man inte är tillgänglig på telefon 24/7.
Som inte fattar att vi gör detta på vår fritid, obetald, att vi har
jobb. 

Folk som tycker att föreningar, alternativt veterinärer, ska bekosta
kastreringen av deras egen, privata, katt, för att de själva minsann
inte har pengar till detta, och vi borde göra det, för då slipper
vi ta in så många hemlösa katter.

Folk som adopterar katter, och sedan tycker att vi är skyldiga till
de sjukdomar katterna drabbas av, både direkt efter flytt,
och senare i livet.
Vi föder inte upp katterna själva, vi tar hand om de katter
som andra sitter och producerar.
Vi vet inte vad de bär på då de kommer in, vi vet inte vilka gener
de bär på. Detta har en del svårt att förstå.

Stödhem (som vi som väl är inte har många av), som plötsligt
tröttnar på att ta hand om den där tillfälliga katten, och 
pressar förmedlaren av den genom diverse hot.

Med mera, med mera.

Jag undrar ofta varför en del ställer så mycket högre krav på andra
människor, än vad de gör på sig själva.
Och vad de förväntar sig att uppnå med dessa krav.

Eller går de medvetet in för att knäcka de som räddar hemlösa djur?
Vad tror de då händer med djuren?
Ska vi inte ha någon som bryr sig i de hemlösa djuren i det här
landet?
 Har de själva problem med sin egen otillräcklighet, och måste 
vara elaka, och försöka knäcka de som inte har samma brister?

Är det någon sorts komplex?

Jag vet inte, men just nu känner jag i alla fall att jag ligger på gräns, 
och balanserar.
 Flera med mig känner likadant.
Vi orkar inte längre. 

Utöver pressen från dessa personer, ska vi kämpa med sjuka 
katter, behandlingar i det oändliga. Katter som dör, trots alla
insatser. 
Vi ska ta hand om alla de katter vi har inne, sköta dem, se
efter dem, hulda om dem.
På vår fritid....

Men av någon outgrundlig anledning, ska just vi klara av allt detta,
vara tillgängliga alltid, reda ut alla andras problem, vara
psykologer till folk, bekosta allting.
Samt då att vi ska försöka få in pengar till hela denna verksamhet.
De som gnäller, bidrar i regel inte med någonting själva.

Folk som säger att man inte ska hänga upp sig på det negativa, 
utan bara på det positiva, har troligen aldrig varit utsatta för 
den här pressen själva.

Jag håller med om att det är mycket positivt i den här verksamheten,
många snälla, trevliga människor, mycket positiv respons från
katterna, men ibland, oftare och oftare, är det svårt att bara
se den sidan av katteriet.

Slutligen vill jag tacka er som bidrar med den positiva sidan
av allt detta. Jag hoppas att ni ser den nyttan ni gör, för oss,
och för katterna! 

 Lillebil, kattungen som överlevde! 


Helen , FHHK