Välkommen till Föreningen för Höörs hemlösa katters officiella blogg.
  • Donationer och gåvor tas emot på: Swish 123 390 72 92 eller vårt donationskonto: BG 562-1305

lördag 12 augusti 2017

No-Kill in absurdum

Det finns ett fint epitet man kan sätta på en kattförening, som 
heter no-kill.
Detta innebär bl a att man inte dödar någon katt som kan räddas till
livet.

En policy som är mycket vällovlig, om den inte går till överdrift.

 Lillof led av svår snuva, som gick enkelt att bota med penicillin.

Jag har tidigare i livet hållit på med slädhundar. I den världen
är många så långt ifrån no-kill man kan komma. Som inom
de flesta prestationssporter när det gäller djur.
Man får blunda för mycket, när man själv har den största respekt
för livet.
Att komma från den sporten, rakt in i katträddningens värld, 
har inte varit enkelt.
Från den ena ytterligheten till den andra.

En del av det jag har lärt mig från hundvärlden, är nyttigt att ha
med i bagaget i kattditon. 

Virus, en av de slädhundar vi fortfarande har kvar. Numera 9 år.
Som synes fungerar det bra med slädhundar och katter!

No-kill i all ära, men alltför ofta anser jag att "räddningen" av 
katterna, gränsar till djurplågeri.
Man ska inte avliva djur i onödan, men allting kan gå till 
överdrift.
Att rädda livet på katter, som aldrig kommer att kunna ha 
ett funktionellt liv, kunna gå, springa, leka, så som en katt 
ska kunna göra, är för mig helt främmande.
Ett djur ska kunna leva som ett djur, kunna utnyttja sina 
ben, kropp, så som det är skapt att göra.
De har inte förmågan att finna nöjen i exvis böcker, TV, 
och annat, som vi människor. 
En gammal katt får ha nedsatt förmåga, vara lite stel, lite
senil, men den ska kunna stå på sina ben, och kunna röra sig.

Att rädda liv, för att man har någon sorts odödlighetsvision,
är bara att försöka visa på en godhet, som egentligen är ett
spel för gallerierna.
Man måste utgå från djuret, inte inbilla sig att det är en människa. 

Du kan vara djurvän, även när man avlivar ett djur. 
 När du utgår från djuret, inte från din egen själviskhet,
att få behålla det för att du vill det. 

Att försöka övertyga en no-kill-fanatiker om att det är bäst
för katten att få dö, är som att klättra ner i en vulkan
under utbrott.
De har tusen argument för att katten ändå ska få leva,
och den som vågar påstå något annat, är att jämställa
med en mördare.
Ofta är dessa människor inga djurmänniskor, de råkar 
bara tycka om djur. De har ingen förmåga att sätta sig in i
hur ett djur känner och tänker, än mindre hur de fungerar.

Men en katt är inte som "My little pony", den lever, känner,
och vill fungera.
När ett djur i naturen inte fungerar längre, går det undan, 
slutar att äta, och inväntar det oundvikliga slutet.

Visst ska vi bota katterna om de lider av vanliga sjukdomar,
men att hålla liv i dem på konstlad väg, när de faktiskt är i
slutet på sitt liv, eller så skadade att de aldrig mer kommer att 
kunna leva naturligt, är inte att vara djurvänlig.

Och nej, jag vill inte heller räddas in absurdum. 
Det står klart och tydligt i mitt testamente.


Helen FHHK