Välkommen till Föreningen för Höörs hemlösa katters officiella blogg.
  • Donationer och gåvor tas emot på: Swish 123 390 72 92 eller vårt donationskonto: BG 562-1305

torsdag 28 december 2017

Snart 2018

Det är snart 2018. Inte många dagar återstår av 2017.
Ett riktigt skitår har det varit, både vädermässigt, och ur
kattsynpunkt.
Inget har blivit bättre, det springer fortfarande omkring katter,
både vuxna och ungar, ute utan skydd, utan någon som bryr sig
om dem.


 Vi har många ungar som fortfarande inte hittat egna hem,
men redan nu sitter det folk som planerar att låta sin hona
få ungar till våren.
En vanlig ursäkt för att man själv vill ha gulliga kattungar
att ta hand om ett kort tag, är att "honan vill så gärna bli mamma
en gång i sitt liv".
Som om djur planerar att skaffa barn, och detta i förväg....

Kanske man ska titta bort från det mänskliga perspektivet, och från
de känslor vi kan producera långt in i framtiden.
Inse att djur inte har detta tänk i sina liv, inse att de lever för dagen.
Ett i mångt och mycket avundsvärt sätt att leva.


 Dock kanske inte fullt ut avundsvärt, när man som kattunge blir
utkastad på vägen, och sedermera dör i sviterna av denna behandling.

När man pratar med de som "föder upp" kattungar, är deras argument
som stöpta i samma form.
"Men jag hittar hem till mina ungar. Bra hem."

Detta är helt omöjligt.
Var kommer då alla hemlösa katter ifrån?
Varför hittas det dumpade ungar, ungkatter (i precis den
åldern då de börjar bli könsmogna), vuxna katter?
De flesta är INTE födda ute.

Julle, dumpad med syskon, mamma, och trolig morbror.

I år har vi fått in väldigt många kattungar utan mammor.
Förra året var det tvärtom.

Jag hoppas att det inte blir samma mängd nästa år.
Själv tänker jag trappa ner lite på verksamheten. Få en
andningspaus. Jag hoppas att det är möjligt.
Det finns en del annat i livet att komma ifatt med.
En del av våra egna djur börjar bli gamla, och kräver
extra omsorger. Gården behöver en uppryckning.
Mannen har en massa krämpor av arbetslivet, och klarar inte lika
mycket som förr....

Det hade varit skönt att kunna göra som Kiwi. Krypa under en filt,
och koppla bort tillvaron en stund.

Det är en lycka i vår förening, att vi har aktiva som sköter
katthemmet. Detta gör de med glans, fantastiska människor, som
alla vill det bästa för katterna. Utan det engagemanget, hade det
inte gått att driva något katthem.
Det hade inte heller fungerat om ingen skötte det administrativa,
vilket är en större del än man kan föreställa sig.
Eller stödhemmen, eller de som sköter TNRM-kolonnierna.
 Eller veterinären.

 Naturligtvis hade det inte gått att rädda så många katter utan alla generösa
människor, som skänker mat, pengar, filtar, sand, mm, mm.
För att inte tala om alla som adopterar katter!

 Alla länkar i kedjan behövs, annars fungerar det inte.

 Viktigast av alla: Honey! Här på jobb, skötandes  stackars Lina,
som sedermera dog.

Med hopp om ett bättre 2018!


Helen FHHK







lördag 9 december 2017

Med vilken rätt?

När jag sitter bland kattungarna och myser med de små
underbaringarna, undrar jag med vilken rätt folk sitter 
och producerar katter varje år, ut i hemlöshet, död, och svält.

Hur kan man bära sig åt så med så fantastiska varelser?!

Titta på Maskros! Så liten, full med fluglarver när hon kom in. 
Nu en vacker, söt, tillgiven, liten dam, så full av personlighet,
att man undrar hur den kan få plats i hennes lilla kropp!

Kiwi, så modig, och så enastående söt och stark.

Sockertopp, det allra ljuvligaste man kan tänka sig! 

Det enda dessa småttingar vill, är att bli älskade. De sover i sängen
på natten, ska pussas varje gång när jag rör på mig,
vara med, och nära, varje stund vi vistas i deras närhet.
De kan hjälpa till att mocka lådorna, hälla upp mat, sopa,
tvätta golvet, torka upp olyckor.
Det finns ingen hejd på deras kreativitet. 

De är alla ratade, oönskade, bortstötta. 

Timothy, som har fått ett eget hem där han är älskad.

Rosa, sopexperten!

Det är ett sjukt samhälle, där så många människor verkar ha ett så
rymligt samvete när det gäller djur.
Och, tycker jag, särskilt katter. Det överges djur av alla de 
slag, men när det kommer till katter, verkar det ha gått totalt 
överstyr, 
Vi märker ingen avmattning på problemet. snarare tvärtom.
Vi har fått in 80 ungar i år, och ändå sagt nej till många. 
Plats, tid, och ork, räcker inte till.
Jag tror att det är viktigt att alla som känner folk som 
producerar kattungar, håller föreläsningar för vederbörande
om olämpligheten i att spä på problemet. 
Det kan vara obehagligt, ja, men man får ta sig det omaket.
Det är inte acceptabelt att folk ska vara så okunniga, så
nonchalanta, och så okänsliga för lidandet som pågår runt
oss. 
De får banne mig skärpa sig, och se världen utanför, omfattningen
av detta djurplågeri, som de är med och skapar! 

 Långtifrån alla ungar har turen att bli hittade, och få 
komma in i värmen.

Som en avslutning inför julen, denna glädjens högtid (som jag 
försöker undvika), upprepar jag en dikt som jag skrev förra året.


Nu är det jul igen, och jultomten myser.
Ute sitter den lilla katten och fryser.
Inne står julgranen i all sin glans.
Katten hittar inte värme någonstans.

Delikatesser serveras i mängd på fat.
Misse letar förtvivlat efter mat.
Rå och kall nalkas natten.
Ingen tänker på frusna katten.

När solen åter lyser över gran och tall.
Då ligger Kisse ensam, stel och kall. 


Helen FHHK