Välkommen till Föreningen för Höörs hemlösa katters officiella blogg.
  • Donationer och gåvor tas emot på: Swish 123 390 72 92 eller vårt donationskonto: BG 562-1305

söndag 23 december 2018

Jul igen....

Jag tycker att det nyss var jul. Och nu är det jul igen....
Tiden skenar, och varje år är jag löjligt oförberedd på denna helg.


Ett år har gått, och ingenting i katternas sätt att behandlas har blivit bättre.
Det föds ungar i okontrollerad mängd, det dumpas katter lika friskt
som alltid. Likaså avlivas oönskade katter på löpande band, ibland humant,
ibland på mindre humana sätt. 
Det är tröttsamt att folk inte kan skärpa sig. 
Hänsynslöshet, snålhet, dumhet, jag vet inte vilket som är värst. 
Allt drabbar oskyldiga djur lika hårt.

 Det är en del år sedan Honey kom in i våra liv, och det är lätt att glömma
att hon inte alltid varit den välmående prinsessa hon är idag.
Även hon är ett offer för den okontrollerade katthållningen som
råder i landet.

Jag hoppas att folk inte ger sina barn kattungar i julklapp. Tyvärr
har jag sett en och annan annons om dessa fantastiska
ungar, som är leveransklara just på julafton....

 Allt är inte negativt med katterna. När de väl är inne, är det mesta
faktiskt positivt.

Jag har fått träffa många fantastiska individer i år, så som alla
tidigare år.
Lilla Tonto ovan t ex. Och alla hans syskon och kusiner. Samt
alla de andra, både ungar och vuxna katter.
Kanske är jag ovanligt lyckligt lottad, som får tillbringa så mycket
tid med dem.

Honey var uttråkad på katthemmet, och bor för tillfället i villavagnen,
där hon tar hand om, och leker med ungarna.
Hon pendlar till kliniken måndag till fredag, och verkar trivas
utmärkt med detta arrangemang.

Sitt rosa fluff får Honey inte ha i fred, här har Kent-Arne lagt beslag
på det.

Salome, som kommer från en av de tre TNR-kolonier vi kastrerar
för närvarande, är ny i vagnen. Än så länge är hon lite blyg,
men det rättar väl till sig så småningom.

Ni har väl inte glömt att köpa vår kalender?

butik.fhhk.se/

Vi hoppas att vi kan fortsätta med fler TNR-projekt nästa år, och på så
vis minska antalet oönskade katter.


God Jul på er alla, både två- och fyr-benta!


Helen, FHHK





lördag 20 oktober 2018

Att lägga livet åt sidan.

Det är inte helt sällan jag får frågan om varför vi lägger så mycket tid på att ta hand om hemlösa katter. Utan att få en krona i ersättning dessutom.
"Man kan ju göra så mycket annat som är roligt i sitt liv."

Man ska vara som alla andra; resa, gå på partyn, ägna sig helhjärtat 
åt familjen, förverkliga sig själv.

Mycket av det man gör i livet, gör man för sin egen skull.

Våra hästar har vi köpt för att vi ville ha hästar, när vi tävlade
med slädhundar, gjorde vi det för att det var vårt intresse, hönsen har vi 
för vi vill ha ägg, ( nå, kanske också för att burhönsägg gynnar en vidrig djurhållning), när vi byter köksbord, är det för att vi är trötta på att 
skruva fast benen på det gamla, mm mm. 

Men det som är det mest tillfredsställande i livet, är att göra något
för någon annan. 
Lite som med julklappar, det är roligare att ge, än att få.
Om man sedan gör livet bättre för djur eller människor, är egalt.
Här hemma har vi valt att ägna oss åt djur. Inte hemlösa hästar,
det är alltför platskrävande och dyrt. De tre vi har, är våra egna, 
även om vi köpte travhästen för 23 år sedan, då hon skulle gå till
slakt.



Hälften av våra hundar kommer från omhändertaganden, och en
del av slädhundarna vi hade förr, var sådana som annars skulle
ha avlivats.

Hönsen har vi dock medvetet valt för att de ska värpa ägg, de är inte
räddade på något vis. Men de har en stor inhägnad, och en
 vacker tupp.




Garnet köper jag för att jag älskar att virka och sticka. Jag har många
färgrika nystan, som bara ligger och väntar på att bli något roligt,
praktiskt, eller vackert.



Men katterna tar vi, och många med oss, hand om enbart för deras
skull. Även om det är frivilligt att ägna sig åt detta, blir det till sist
inte så självvalt längre.



Varje dag, minst en gång om dagen, tittar jag på skocken av
 kattungar, och förbannar dom som utsatt dem för det lidande de
fått utstå, innan de kommit in i tryggheten.
Och får ont i magen när jag tänker på alla de som vi tvingas säga
nej till, och alla de andra som är kvar därute.
Men vi har varken plats, eller ork, att ta hand om hur många katter
som helst. Hur fantastiska de än är.

Tyvärr finns det inte lika många hem, som nödlidande katter.
Numera får jag andnöd när någon hör av sig om en katt som
behöver komma in. Bokstavligt talat.
När folk ringer och vill att vi ska ta in en såå trevlig katt, som har
kommit till dem, "ni blir av med den på en dag", förklarar jag
att vi har minst femton kattungar, som är precis så där trevliga,
som vi inte hittar hem till.



Ett av problemen i kattföreningarna är, att det är få som orkar
hålla på med de hemlösa katterna särskilt länge. Utöver att ta
hand om katterna, ska vi leta nya volontärer. Utbilda nya, varav
många orkar en vecka, eller månad. Det är inte många som är
beständiga. För varje person som lämnar sina uppdrag, blir
bördan större för de som härdar ut. Vilket betyder att dessa
personer bränner sig fortare.
Har man jobb, är det nästan ohållbart att engagera sig i en
kattförening. Katterna kan man inte lägga i garderoben när
man bränt ut sig eller tappat intresset. De måste ha sin skötsel,
varje dag, året runt. De är inte en kanot, eller fotboll. De är
levande varelser, och problemet tenderar bara att öka, år
efter år.

Jag kan erkänna att jag själv är på gränsen. I sommar har jag haft
bältros, envis hosta, ont i kroppen, oändlig trötthet, och andnöd.
 Läkarna står, som vanligt när jag går till läkare (vilket inte kommer
att inträffa fler gånger), utan diagnos. Gissningsdiagnoser, men
jag intar inte medicin på gissningar. 
Hade vi behandlat djuren som kommer till kliniken på
samma sätt, hade veterinären troligen blivit av med licensen. 

Jag stänger av telefonen, kastar den i väggen, drar mig undan.
Är på ett helvetes humör, och brusar upp för minsta småsak.
Men det ska fanimej gå att ta hand om hemlösa katter. Resten
av livet får stryka på foten. Det är inte viktigt.
Att hjälpa katter är viktigt.

Aleppo

Jag tänker ofta på de som räddar djur i Aleppo. De tar hand om
mängder med djur, ofta illa skadade, med sina knappa förråd av
mediciner, mitt i brinnande krig. Ibland på filmerna därifrån,
hör man skottlossning och bomber. Om de orkar, ska väl vi,
på vår välförsedda klinik, och, så kallade, civiliserade samhälle,
orka.
Sen tycker jag inte att det ska finnas hemlösa katter, i Sverige.
Ej heller djur som far illa.


Helen FHHK

lördag 18 augusti 2018

Skröpliga tanter!

Just nu känns det mer än vanligt, att vi inte räcker till för de 
hemlösa katterna. Vi skulle så gärna vilja göra mer, men då jag
har drabbats av bältros (vilket för övrigt verkar vara fler av mina 
bekanta som har gjort), och flera i föreningen också är sjuka, vissa
med ganska allvarliga sjukdomar, har vi fått dra ner på verksamheten. 
Vi har allvarliga funderingar på att döpa om föreningen till 
"Skröpliga Tant-Föreningen". 
 Kanske min man, som skröplar sig fram över gården, och sköter 
mycket av lådplockning, föreningstvätt, och annat, skulle protestera
över att bli kallad tant....
 Mannen till vänster. 

Nu i kattungetider, skulle vi alla behöva vara pigga och krya.
Men nu är det inte så, och därför tar vi inte in lika många ungar
som tidigare år. Vi tar inte heller in många vuxna katter.

Ella och Hilda Djus, Effies unge.

De flesta av de ungar vi har inne nu, är leveransklara. Tio av
dom har fått hem, många har inte det.
En del tycker att vi har för stora krav på de blivande hemmen, men 
det är ingen mening för oss att sätta våra små diamanter i hem, där de 
riskerar att bli överkörda, eller på andra sätt råka illa ut.

Varje dag läser man om försvunna katter, överkörda katter, katter
som råkat illa ut för att människor varit elaka mot dom.
Vi vill inte att detta ska hända våra katter, eller någon katt 
överhuvudtaget.
Vi räddar inte livet på dem, för att de sedan ska råka illa ut.
De har varit med om tillräckligt som det är.
 Tonto, här på kliniken. Innan han åkte hem, fick han badas. Han hade tvål i pälsen.....

Jag har ingen förståelse för varför katter ska springa ute om man bor
intill en trafikerad väg, eller när man bor i stan, eller för den delen
i tättbebyggt område. Bor man i villa, kan man bygga en voljär, med
aktivitet i form av klätterställningar, tunnlar, mm. Bor man i
lägenhet, kan man bygga dito inne. Katter behöver inte springa 
fritt för att ha roligt. Bor man på ställen utan alltför stora
riskmoment, kan de vara ute som de vill, men bor man inne i samhällen,
tycker åtminstone jag, att man inte ska släppa ut katten vind-för-våg.
 Tesla. Nyinkommen, från en av våra TNR-kolonier idag. Lite försiktig
dam.
Vi sätter inte heller kattungar som ensamkatter. De behöver verkligen en kompis. Antingen i sällskap av en av sina lekkamrater, eller en ny kompis 
i sitt blivande hem.
Vi har vuxna katter som vill bo som ensamkatter. De är inte många, men en del trivs bara inte med kattsällskap. Var katt ska ges den bästa förutsättningen i 
sitt nya hem.
 Citron, som är väldigt osäker gentemot människor, flyttar enbart 
ihop med sin betydligt mera framåt syster Russin.
 Gremlin har många intressenter. Men hon tar inte emot besök förrän hon är stark nog. Hon kom in mager, full med löss och öronskabb. Hon kommer
att få en mycket krävande päls, och mår troligast bäst av att vara
innekatt, hos någon som gillar pälsvård.

Jag hoppas givetvis att alla våra katter ska få hem som passar dem. 
Men i väntan på det rätta hemmet, är de mer än välkomna att stanna i föreningen. Vi älskar dem alla.

Nu ska jag slänga mig i soffan och virka myntaleksaker. De tog
slut redan under lördagen, när vi stod på marknad i Höör. 
Söndagen den 26/8 har vi öppet hus, och då hoppas jag på
att ha tillräckligt många färdiga. 

Det blir andra färger på de nya, de här såldes på marknaden. 


Helen FHHK








tisdag 10 juli 2018

Född i oturens tecken!

Jag kan säga det igen, och igen, och igen....

Jag är dödligt trött på folk som inte tar ansvar för sina djur!!!

Idag har vi fått in två kattungar, ca 10 veckor gamla. Helt tama,
och mycket hanterbara.
Upphittade mitt ute i ett öde område, helt i avsaknad av bebyggelse.

Så här små ungar vandrar inte jättelångt på sina minimala tassar.

Senare i kväll, gick upphittarna ut ytterligare en runda för att se om det
fanns fler ungar i området. De hittade då två pyttesmå, som bara precis 
öppnat ögonen. Dessa fick tyvärr somna in, då de var alltför nedkylda och 
nästan döda redan.
Ingen mamma syntes till. Man kan ju undra var den stackaren är...
Kanske var det "bara" ungarna man ville bli av med.


Snäll, gosig, helt underbar. Och oönskad av någon!

Nej, jag fattar det inte. Jag kan inte ens sätta mig in i hur dessa 
människor tänker. Det finns inga ursäkter i världen. Man gör bara
inte så här mot sina djur!
Ingen floskel i världen kan få mig att känna minsta lilla medlidande
med folk som agerar på det här viset.

 Oönskade.


Oönskad.

De flesta av våra katter har fötts oönskade av någon. En och annan har
kommit in av andra orsaker, omständigheter som ingen kan rå för.
Det är märkligt hur det kan finnas så många oönskade individer inom
en och samma djurart!

Men jag hoppas verkligen att det finns hem till dem därute, hem, i vilka
de är den mest önskade varelsen i världen!
De förtjänar det, varenda en av dem. Och måtte de aldrig mer i sina
liv bli ratade, utan bli älskade tills den dagen de drar sitt sista andetag.

En stilla bön att bedja om, är att mänskligheten blir klokare, mer
empatisk, och hänsynsfull. Men det är väl för mycket att ens
 hoppas på!
Nej, jag är inte religiös, jag tror inte på en plötslig omvälvelse, 
åkallad av högre makter.

Varje år hoppas jag att problemet med de hemlösa katterna ska 
bli mindre, men det blir inte det. Snarare tvärtom. 
Förra året fick vi in runt 80 kattungar, plus alla ungkatter, plus
alla vuxna. Och jag är orolig för vad antalet ska sluta på i år!


Helen FHHK






 


lördag 30 juni 2018

Tidens förfärliga ok

Tid är alltid en bristvara. Ork är en ännu större bristvara.
Något som irriterar mig, ofantligt mycket, är när folk inte
har respekt för andras tid och ork.

Vi märker det ofta i föreningen.
En del människor tycker att vi ska orka mer än den ordinarie människan,
att vi ska ha mer tid än den samma. 

Men verkligheten ser inte ut så. Jag har skrivit det förr, men det tål att 
upprepas; vi är helt vanliga människor, med den ork och tid som andra
vanliga människor har.
Vi har ordinarie jobb att gå till, och sköter föreningen på vår
fritid. Vi har inte betalt för att ta hand om katter. Allt är helt ideellt.
Ingen behöver, och har inte rätt till, att tala om för oss hur vi ska driva
den förening vi är aktiva i. Det avgör vi själva. 
Vi får ha telefonen avstängd, vi får ha semester. Vi har samma rättigheter 
som alla andra. 
Det är sommar, och vi måste få njuta av den, även vi. 
Ibland är det nog med att bara sköta katterna, och få koppla av omvärlden.
Vi har inga plikter mot någon, mer än mot de olyckskatter vi
tagit på oss att sköta. 
Vi har nog press på oss, än att kravmaskiner ska kräva ännu mer.
Vi behöver inte höra vad vi borde, vi måste, och hur vi egentligen
skulle göra.
Det står var och en fritt att starta en kattförening, och vara 
den bror, eller syster, Duktig, som man framställer sig själv som.
Vill man ha en röd matta, får man införskaffa, och rulla ut den, själv.
Och den når inte fram till vår dörr.

Till alla er som förstår vår situation, och har respekt för den, 
vill jag sända ett stort tack! Ni är en del av den morot som får 
oss att fortsätta vår resa mot en bättre tillvaro för katterna.
Turligt nog är de flesta människor som ni! 💖💖💖
 

Helen FHHK






.


söndag 27 maj 2018

Och så var det sommar.....

Så börjar då den ljuva sommartid, då mammor och ungar fullständigt
dräller in.


Den tid, då åtminstone jag, har tusen andra saker att göra.
 En gård sköter sig inte själv. Även om man är en familj, räcker
inte tiden, och orken, till till allt som behöver göras.
Medan mannen plockar kattlådor, växer brännässlorna, staket
rasar, målningen flagnar.



Numera går somrarna åt till att sköta det som andra människor
är orsak till. Människor som totalt saknar allt vad ansvar heter.

Kanske är det sista sommaren för min del. Jag har
andra intressen som jag skulle vilja utöva. Hur själviskt det
än känns.


Det är svårt att ta hand om hemlösa katter på halvfart. Särskilt
vid denna tid på året.

 Idag är det Mors dag. Låt oss då tänka på alla de kattmammor, 
som liksom Galia, är oönskade, och som förväntas försörja och 
uppfostra sina ungar själv.

Det är märkligt att det ska vara så svårt för folk, att förstå problemet
med hemlösa katter. 
De som "föder upp" huskatter, tror alla att de är helt oskyldiga till
att spä på den stora kattstammen, som ingen vill ta ansvar för.
 Dessa människor tycker att de är seriösa, som ger sina kattungar 
ett fint, dyrt foder, annonserar ut dem på Blocket, får tag i "bra hem"
till dem.

De har inget hum om gener, de vet oftast inte vem pappan till deras 
ungar är, och mamman är inte kollad för alla de ärftliga, och 
förvärvade sjukdomar, som katter bär på.
Att släppa ut sin hona vind-för-våg, och låta den para sig med 
vilken hane som råkar passera, tycker inte jag är seriöst.
Sen kan man mata med Royal Canin, eller vilket fint foder som
helst, det gör en inte till en seriös, ansvarstagande "uppfödare". 


 I år, liksom alla år, har det kommit in många vuxna katter.
Dessa tar upp mycket av den plats vi skulle behöva till ungarna.
Vi är begränsade, i både tid, plats, och ekonomi.
Så även i ork.

Ingen av de som tar hand om hemlösa katter, besitter mer energi, 
eller driv, än andra människor. De flesta är utfattiga, just för
att de lägger en stor del av sin inkomst på katter. 
En del blir utbrända, för att de försöker sköta två "jobb". 
För att ta hand om katterna, är ett heltidsjobb i sig själv.

För att få in pengar till både katternas, och vårt eget, uppehälle,
virkar jag, med viss tassistans.

 Exempelvis denna filt, som är 1x1 meter. Virkad i 8/4 bomullsgarn,
och om någon är intresserad, är priset 700 kr.

Denna filt är virkad i ett tjockare bomullsgarn, är ca 135x137 cm.
priset för denna är 1000 kr. 

Att sitta i villavagnen bland kattungarna och virka, är rofyllt, 
och en lisa för själen. 
Med vissa avbrott då, för att jaga förlupna garnnystan. 

 En underbar syn!

Det mesta av garnet går åt till myntaleksaker, som vi också säljer i
föreningen. De kostar 30 kr styck. 

I vår webshop finns många av de alster vi säljer till förmån för 
våra hemlösa katter:


 Helen FHHK



















lördag 12 maj 2018

Vad Honey gör, och inte gör.

En del undrar kanske vad Honey egentligen gör på kliniken.
Vad som är hennes profession. Nu efter allt ståhej med
länsstyrelsen.



 Särskilt när någon pratar med Marcus Björklund på 
länsstyrelsen, och han avger ett svar som kan få vem som helst att 
höja på ögonbrynen.

 Jag tycker inte om när folk ljuger. Men det är en sak att ljuga i sitt
privata liv, en helt annan, och verkligen oprofessionellt, att göra det
i sitt arbete. 
Man måste också vara kortsiktigt tänkande när man ljuger om sådant
som är enkelt att kolla upp.
Att hänvisa till en anmälan som är så vansinnig, att länsstyrelsen
själva har lagt undan den i ett halvår, är så löjligt, att man borde
inse att man inte har några argument mot Honeys närvaro på
kliniken.

Honey är inte uppe och kliver i öppna sår på patienter, ej heller
på deras ryggar. Hon slemmar inte i operationssår.
Kanske herr Marcus skulle ge sig ut i verkligheten, och se hur
 den fungerar, innan han uttalar sig så tvärsäkert om saker och ting!

De flesta patienter som Honey vakar över, är föreningens hemlösa
katter. De är de enda patienter, som inte blir hämtade av sina ägare,
utan stannar på uppvak. Då är de väl inbäddade, som synes.
Vi är väldigt tacksamma att hon tagit på sig denna uppgift.

 Här vakar hon över Manfred. Djur som är sövda har svårt att hålla
uppe kroppstemperaturen, och har därför alltid en filt över sig.
Att Honey sedan fungerar lite som en värmeflaska, är ingen nackdel.

Honey tar också hand om de kattungar, som haft oturen att
mista sin mamma.

Hon inspekterar de gåvor som skänks till föreningen.


 Hon övervakar också det arbete som utförs på kontoret.


Med kritisk min, ser hon till att allt blir rätt.

 Bokföring är något av Honeys specialitet.

Honey är också bra på att presentera det som blir skänkt till hennes
hemlösa vänner.

Till påsk ställer hon gärna upp, och hälsar en glad dylik.

Givetvis kan hon även plantera blommor.

Som synes kan Honey väldigt mycket.
Men, hon är inte fullt utbildad djursjukvårdare, och hjälper
således inte till vid operationer, eller avancerade behandlingar.
Hon vet inte skillnaden mellan en peang, och en sax. Inte heller
har hon kunskap om suturer, eller kompresser.
Operationshandskar har hon aldrig ens provat.

Men, hon är bra på att vara just Honey, och alla som känner
henne, vet vilken nytta hon gör på vår klinik, och vilken
trivselfaktor hon är! 💖💖💖

Den här bloggen borde jag ha skrivit precis i anslutning till
den förra, men lusten att skriva har liksom inte funnits.
Den oändliga vårtröttheten tog över, samt att det är så mycket
annat att göra, just när våren infaller.
I tillägg till det, har vi fått in ett flertal skruttiga katter, som
även de kräver sin uppmärksamhet.

Men, bättre sent än att lägga matsäcken i blöt.


Helen FHHK


söndag 25 mars 2018

Ett rättvist Sverige?



 I fredags var jag, Lucie, Anders, och Kristin, i Kristianstad
på demonstration mot Länsstyrelsen.
Vi fick ta del av så många tragiska djur- och människo-öden,
alla drabbade av länsstyrelsens självsvåldiga agerande.

Bilden ovan symboliserar Länsstyrelsens vs döden och förintelsen.
 Blommorna är utlagda för att hedra de som tagit livet av sig, samt 
de som krossats av myndigheten. 
De kördes sedan och lades på graven, där den bonde ligger, som
i december 2017 tog livet av sig, efter att ha fått länsstyrelsens
brev.

Honey hade egna skyltar, givetvis.

När man hör folk berätta om hur de blivit behandlade av länsstyrelsens 
utskickade, om hur många djur som dött till följd av deras agerande, 
hur människor blivit krossade, känns vårt fall med Honey litet.
Men hon är en länk i kedjan, även hon, en följd av att rättssystemet
är satt ur spel.

Efter inlägget jag gjorde om Honey vs länsstyrelsen, har det kommit
många reaktioner. De flesta tycker att vi har rätt, men det finns ett
fåtal personer som tycker att ärendet med Honey blivit alltför stort.

 Uppdrag Granskning!

Ja, det har blivit stort. 
Inte på grund av oss. Vi har inte kontaktat journalisterna om henne.
De har kontaktat oss. Sen har de kopierat varandra.
Kanske är det så, att de faktiskt tycker att Länsstyrelsen burit sig
underligt åt, och att det i sig har ett nyhetsvärde.

Vi hade aldrig kunnat ana hur omfattande rapporteringen om vår
lilla klinikkatt skulle bli.
Men hon är numera omskriven i Polen, Danmark, Italien, Illinois,
med flera länder. Man kan titta på underskrifterna i vår namn-
insamling, så förstår man att hon figurerar i många 
delar av världen.

En del blir irriterade på uppmärksamheten.
Exempelvis har en bloggerska ondgjort sig över Honey, och oss, 
i tre bloggar på rad,
och tycker att det är väl bara att flytta henne, när nu länsstyrelsen 
tycker det.
 Tja, det hade ju varit den enkla utvägen.
Men när en myndighet har fel, varför ska man då inte slåss för sina
rättigheter?!
Historien är full av människor som bara lydde order, även då ordern 
var helt fel.

Om ingen protesterar när myndigheterna gör fel, kommer de
i förlängningen att trampa ner alla i skiten!
Men, de som vill fösas som en skock får, rakt ner i avgrunden, 
kan ju göra det.
Vi andra slåss för våra rättigheter! 


Ytterligare en i kommentarsfältet, tycker att kampen för Honeys
rätt till sitt arbete, är ett i-landsproblem. 
Jag vet inte riktigt vad personen menar med det.
Var drar man gränsen för vad som är värt att slåss för,
eller för nyhetsredaktioner att skriva om?
Vem ska bestämma det?
Det finns mycket att slåss för här i världen.
Var och en väljer sin strid.

Någon tycker att de minsann inte vill gå in in med sitt djur
i ett behandlingsrum, som inte är helt sterilt.
Big surprise, men det finns inga sterila behandlingsrum, 
varken på sjukhus, eller på veterinärkliniker.
Eller tycker denna person att vi ska spraya rummet med 
lite Cyklon B, så att allt levande dör i det?!


Det här svaret har folk som mailat länsstyrelsen om Honey fått:

Även om det inte är mitt område längre så var smittskyddet mitt område när beslutet fattades. Därav mitt svar. Det råder ett stort missförstånd angående vad som faktiskt beslutet om katten innebär. Beslutet innebär att katten inte får vara i behandlingsrum. Det finns således inte något förbud i beslutet för katten att vistas på kliniken i övrigt. Upprinnelsen var att en djurägare hittade katten bredvid sitt nyopererade djur när det skulle hämtas vilket ur smittskyddshänseende inte är acceptabelt eftersom det är farligt för det opererade djuret. Mvh Marcus Björklund Enhetschef Djurskyddsenheten Länsstyrelsen Skåne 010-224 12 46 0768-000915"
Eftersom kliniken består av två behandlingsrum, och ett väntrum, 
finns det inte annat än förrådet och toaletten för Honey att vistas
i. Och det vet de som hanterat ärendet.
Lite info om denne man, finns att hämta på nätet.

Det verkar inte krävas kompetens på området, för att få fatta beslut
i viktiga djurskyddsärenden.
Arrogansen han visar gentemot de som var på demonstrationen 
igår, speglas mycket väl i det här inslaget:


Lite ödmjukhet hade kanske varit på sin plats. Men denna 
egenskap besitter troligen få på Länsstyrelsen.

I fredags fick vi oss de mest horribla historier till livs.

"Du måste ha värpreden till dina hönor!"
Mm, det är tuppar....
(Hönsen blev omhändertagna, och man debiterade bonden
20 kr/dag/fågel. Han sitter med en räkning idag på 60000 kr för
80 höns. Jag har sett bilderna på dem, hemma hos bonden, och de
har det bättre än vilken burhöna som helst! Ja, faktiskt bättre
än många höns.

Kor som ska svältas ut, för att man inte lyckas fånga dem.
I tre månader! Detta för att bonden som äger korna, inte
får hjälpa till....

Poliser som vaktar gårdarna, så att den drabbade bonden
inte ska komma åt att sköta sina djur.
Polisen, som inte har resurser att åka ut när vanliga brott begås!

Förföljelser av katthem, det är enkla ärenden att hantera för 
länsstyrelsen.Det verkar vara något av en favoritsysselsättning,
samtidigt som man klagar över sina bristande resurser.
"Chincillapersern har för lång päls!"
Eh, va?! Inte tovig, inte misskött, den har för lång päls....
Exemplen är många, och skrämmande. 

Din häst ligger under presenningen 


Men länsstyrelsen gör alltid rätt.


Lyssna gärna på denna man. Han säger så många kloka saker!
Så gör även vår veterinär! 
Vi skulle ha lämnat in namninsamlingen för Honey till
länsstyrelsen, men de ville inte ta emot oss. 
Att lämna den i receptionen, kändes inte som ett alternativ.
Faktum är att de inte ens ville gå ut ur sin byggnad.
Däremot stod en del av dem i fönstren och fotograferade 
med sina mobiltelefoner.....
Vi får väl se vad som händer nu. Hur många av oss som var där, 
som får oväntade besök. Vi vet ju i så fall vad det beror på....


Helen FHHK