Välkommen till Föreningen för Höörs hemlösa katters officiella blogg.
  • Donationer och gåvor tas emot på: Swish 123 390 72 92 eller vårt donationskonto: BG 562-1305

onsdag 28 december 2016

Ett både bra och dåligt år.

2016 har varit ett riktigt skitår. Jag hoppas verkligen att
2017 blir bättre. 
Så klart har det varit många ljuspunkter, men det är så 
lätt att hänga upp sig på det som är negativt.

Död och elände, är det som jag klarast kommer ihåg.

Igår fick fina Tindra somna in. Måtte hon vara den sista i år! 

Tindra var skruttig redan när hon kom in för tre år sedan, och 
hade ett hälsotillstånd som gick upp och ner hela tiden.
Hon var gammal när hon kom in, men vi har lyckats ge henne 
ett drägligt liv de här åren.
Många gånger har vi varit beredda att ge upp, men Tindra hämtade
sig, och fick ett längre liv än vad någon kunnat tro.

Söta, snälla, Disa, avled plötsligt. Ingen förvarning, hon bara dog.
En underbart söt liten tjej.


Strumpa är ännu en av de som har lämnat oss.

Den deprimerande listan kan göras lång. Palle, Torkel, Dimma, Phileas,
m fl, m fl. Min svärmor.

Nu får 2017 verkligen bli ett bättre år! 

Positivt är att vi har fått placerat ut många katter, till underbara hem! 
Som sagt, kanske är det för lätt att hänga upp sig på det negativa. 

 Ville, och hans vänner, Bamse, Majsan, och Snäckan, fick
nya hem relativt fort. 
Riktigt charmiga katter, alla fyra.

Tamsin och hennes ungar flyttade i slutet av sommaren. 

Underbara, försynta, Rasmus, fick ett hem, trots att han inte
var riktigt tam.

Många har adopterat katter/kattungar, som inte varit 
helt tillgängliga.
Det är så fint, att man faktiskt vill ge katterna den tid de 
behöver. 
Och att låta dem vara de personligheter de är, utan att vilja
ändra på dem.

Tage, en försiktig kille, som får vara precis som han vill, 
så länge han vill. 

 Napoleon, ytterligare en av de försiktiga som fick hem.

 Lira var superskygg när hon kom in, men avancerade snabbt
till att ta över hela huset! Hon har fått ett eget hem, där hon 
fortsätter sin gärning.

Söta Elvira är syster till Lira, men är av en mera försynt natur.
Hon söker fortfarande efter sitt framtida hem.

Dylan, ännu en i syskonskaran, som inte fått eget hem.

Han visade sig gilla film med allas vår Arnold, kanske en hjälte
att se upp till för en försiktig liten kille.


I alla fall.
Jag vill också passa på att tacka alla som gjort det möjligt för oss
att hjälpa de hemlösa katterna ännu ett år.
Ni som ger pengar, mat, saker, adopterar katter, köper kalendrar, 
är faddrar till våra katter, mm,
samt uppmuntrar oss till att fortsätta med det vi gör. 

Alla är ni guld värda.

Vi hade inte klarat det utan er! 


GOTT NYTT ÅR!

Helen, FHHK
 









söndag 18 december 2016

Julefrid - inte för alla!

Nu är det jul igen, och jultomten myser.
Ute sitter den lilla katten och fryser.
Inne står julgranen i all sin glans.
Katten hittar inte värme någonstans.

Delikatesser serveras i mängd på fat.
Misse letar förtvivlat efter mat. 
Rå och kall nalkas natten.
Ingen tänker på frusna katten.

När solen åter lyser över gran och tall.
Då ligger Kisse ensam, stel och kall.



Det ringer om frusna katter i stort sett varje dag.
Men även om vi har hittat hem till många katter, 
har vi fortfarande intagningsstopp.
Vi måste få reda upp de katter vi har inne, kastrera de
som ännu är okastrerade, vi har många som måste dra
ut tänder, och allt annat som dyker upp.


Bertil, som vi haft inne sen föreningen startade, dvs i drygt 5 år.
 
En del av de katter vi har inne, är äldre, några har varit 
inne sen föreningen startade.
Morre blev opererad för en polyp i örat, som blev
jättestor. Fred hade en böld som sprack mellan skuldrorna.
Några behandlas för andra sjukdomar.
En del ytterligare, har vandrat över till andra sidan.

Personligen tycker jag att det här året har varit jobbigt.
Mycket elände, död, och sjukor. 
Och det är en dryg vecka till nästa år.....

 Torkel, som inte längre finns med oss. 

 Snart ser det ut så här....



 Så när ni sätter ut gröt till tomten, sätt ut lite god mat till 
de som har tassar också! 

Helen FHHK

 




 
 

lördag 26 november 2016

Skruttiga katter.

Vi har en del katter i föreningen, som behöver livslång vård.
Dessa katter stannar kvar som ständiga stödkatter, och vi
har därför månatliga utgifter på dem, som i vissa fall är ganska 
betungande.

Louise är en av de katterna. Hon har epilepsi, av en hjärnskada hon
fick som liten, då hon ramlade ner från ett loft,
 rakt ner på ett cementgolv.
Hennes konto är inte betungande, då den medicin hon går på, är
relativt billig. Däremot ska hon snart ta prover, så att vi ser att 
hennes lever inte tar stryk av medicineringen.


Tindra går på medicin, som kanske i och för sig inte är en stor utgift,
men för att hon ska hålla vikten, måste hon ha Mjau i tetrapak
varje dag. Hon är ganska kräsen, samt har hon inte många 
tänder kvar. Om vi vill att hon ska överleva, har vi funnit
att dessa dyra förpackningar, är det som krävs. 
Tindra är en äldre dam, helt underbar, snäll, och mild, och vad
gör man inte för en sådan liten stjärna?

 Oscar, denna fantastiska, självcentrerade, sjuttonåring, som
får oss att springa hans ärenden dagarna i ända.
Han behöver ingen medicinering, men har lagt sig till med dyra
matvanor. Påsmat, sådan med sås, eller mycket gelé, är det
enda han exmerar. I mängd. 
Pussi, Mjau, ProPlan, mm, smaskiga sorter. 
Och för att den gamle mannen ska behålla det lilla hull han 
har, får han nya påsar så fort han tittar på sitt matskåp.

Buster, en av ungarna från förra året. Han har kroniska
luftvägsproblem, och går på ständig medicinering.
I nästa vecka ska han börja gå på astmamedicin, som är en 
ganska kännbar kostnad. 
Han behöver också mycket mat för att hålla hullet. 

Honey, som pga fluglarvernas härjningar i hennes nosslemhinnor, 
har problem med snorproduktionen i perioder, får naturmedel 
för att hålla sig fräsch. 
Ingen jätteutgift, men dagligen återkommande. 
Hon tar också prover med jämna mellanrum, så att vi ser att det
inte uppstår några bakterier eller virus, som hon behöver
behandling för. 

Gamle Morre, som har haft mycket problem med sina öron. 
Han går inte på medicin, och äter mat som andra katter,
men ibland behöver han en "renovering" , och även om
vi har bra pris på hans vård, kostar det givetvis en del.


Kanske en del undrar varför vi lägger ner så mycket tid och pengar 
på dessa skruttar.
Svaret är att vi tycker att de förtjänar det.
De kommer från dåliga förhållanden, och har inte haft det så lätt
i sina tidigare liv. 
De är snälla och trevliga, och oändligt tålmodiga.
De vill gärna leva, och njuta av tillvaron, trots att de är lite
 mer begränsade än "friska" katter.

Så länge de inte lider av att vara på den här sidan om livet,
har de rätt att få sina behov tillgodosedda.

Vi älskar dem! 


Helen FHHK

onsdag 9 november 2016

Saker man läser.....

När jag inte har någon inspiration att skriva, ägnar jag 
en del av min tid åt att sitta och slöläsa det andra skriver. 
Det skrivs mycket bra, idiotiskt, och elakt om kattfolk,
och föreningar. Ja, om katter, överhuvudtaget.

Rudi, som skulle skjutas.

På ett ställe läste jag en kommentar, under en delning av bloggen, 
att vår förening drivs av en maktgalen kvinna.
Jag vet inte, men om man är "maktgalen" , kanske inte en kattförening
är det man ska hålla på med.

Jag vet inte på vilket sätt man har "makt" ....

Men kanske denna person tycker att man har det, när man lägger 
ner all sin tid på att försöka rädda sjuka, undernärda, och på
annat sätt illa åtgångna katter, till livet . 
När man inte har ett liv utöver detta .
När man inte kan prioritera något annat i sitt liv.
När man dessutom måste ägna all den tiden man inte har, till att
försöka dra in pengar, så att man kan betala för allt det kostar med
dessa små missgynnade individer.
Eller ingår det i "maktens" nöje, att avliva en katt, som det inte går 
att rädda till livet?

 Vitnos, som är på väg att bli tam. 

I ett annat inlägg, som inte handlade om vår förening, läste jag
att det är idiotiskt att lämna över en massa katter, från ett 
kattsamlande misärhem, till "halvgalna kattanter", istället för
 att avliva dom. 
Tja, vi är väl halvgalna då.....

Lilleman.

Sen har vi de som tyckte att det var rätt, att som i gamla tider, 
dränka alla kattungar som var oönskade.
Eller skjuta dom.

I min barndom var det så. På gården där jag tillbringade en del
av somrarna som barn, dränktes det kattungar, både stora och små, 
i bäcken bakom huset.
Vilket jag fattat när jag blev äldre.
En vidrig hantering av djur.

En sommar när vi var hos farsan på landet, ja, jag är uppvuxen 
i utkanten av Malmö, hade han dit en man som sköt katterna. 
Det var "bara" det, att de glömde att tala om för barnen, att 
katterna är döda, även om de hoppar runt med huvudet avskjutet.
Behöver jag berätta om mardrömmarna efter den upplevelsen?

 Vackra Disa, frånflyttad av sin husse.

Det står även mycket om bortsprungna katter på facebook.
I allt det hemska med de försvunna katterna, tycker jag personligen
att det är värst med de kattungar som förirrat sig iväg.
Jag har aldrig förstått varför man släpper ut en kattunge, att 
klara sig ute själv.
För inte släpper man ut sin hundvalp, fölunge, marsvinsunge,
eller kaninunge, i den stora världen, och tror att den ska 
överleva, och klara av alla faror?!
När man ser hur mycket dumma saker kattungarna gör när de
är inne i tryggheten, fattar man väl att de gör samma saker
ute, med de risker det medför?!

 Lillebil, dumpad på en parkering i Hässleholm.

Eller när folk precis har flyttat in i en ny bostad, och genast
 släpper ut katten. Och den försvinner....
Hur ska den veta var den bor?
En katt kan bli sur över att man möblerar om hemmet,
hur sur blir den då inte av att flytta?

Kim, vars mamma bodde med sina ungar på en campingplats.

Det bästa på facebook, är, utan konkurrens, när det dyker upp bilder
på våra bortadopterade katter i deras nya hem.
Att se dom mysa i soffor och sängar, eller i någons knä, att få läsa
om hur uppskattade de är, får en att orka fortsätta.

Som t ex Opal, som myser med de äldre på Björken. 


Eller Klara, som njuter av livet som TNR-M-katt.


Helen FHHK





onsdag 2 november 2016

Vägs ände.....

Livet blir aldrig som man tänker sig.
När döden knackar på, och tar över, förvandlas tillvaron till
ett svart helvete.

För en dryg månad sedan blev min svärmor sjuk.Hon fick åka
ambulans till  Lund, där det efter provtagningar konstaterades
 levercancer.
Då hon var 94 år, fanns det inget att göra.

 Underbara Signe.Världens bästa svärmor. Så klok, så snäll !

Signe hade "tur". Hon slapp att lida så länge. Fyra dagar efter att
hon kommit hem, dog hon.

Under tiden som Signe var sjuk, och oron över att hon skulle
tvingas hem till sin vedeldade stuga i skogen, blev min älskade
Palle sjuk.
Palle är en kattunge. Många tycker säkert att "Vad är en kattunge mot
en människa?"
Men Palle och jag var ett.

Palle var en dag gammal när han kom till mig.

Han var min bebis, som jag levt med i nästan fem månader.
Vi försökte verkligen rädda honom, på alla sätt.
Den dagen vi fick ge upp,och jag satte mitt ego åt sidan,
är den värsta dagen på väldigt många år i mitt liv.

Det är märkligt att man kan fortsätta att leva, att existera,
trots det tomrum och den sorg som uppstår.
Dvs utsidan av en lever, håller masken, man anlägger en fasad
utåt.
Insidan fortsätter att sörja, sakna, undra över om man kunde
ha gjort något mer.

 Underbara, fantastiska Palle, livet är så orättvist.

Döden är så definitiv, så svåröverskådlig. För tid och evighet,
är ogreppbart.

Just nu orkar jag inte hålla gnistan uppe. Jag tänker inte ens
försöka.
Palle tar tid att komma över, och det får ta den tid det tar.
En sådan individ är det sällan man får lära känna, och även om
det finns många trevliga katter i mitt liv, var han mitt allt,
den korta tid han fick leva. 


Men, under tiden måste allt annat i livet skötas om.
Jobb, hem, djur, vi har sorgligt nog ett dödsbo att röja.
Kanske är det tur att det finns annat att göra. Det går
inte att gräva ner sig totalt, och glömma resten av sina
åtaganden.

Däremot kommer vi inte att ta in några nya katter på ett tag
framöver.
Som synes på hemsidan, http://fhhk.se/ , har vi fortfarande
alldeles för många katter som det är, att hitta hem till.


Helen FHHK








söndag 2 oktober 2016

Ett pussel !

Ni som har läst de senaste bloggarna, måste tro att jag är
en väldigt negativ människa.
Hm, kanske är jag det, men jag försöker se det positiva i saker 
och ting, och "rycka" upp mig när allt blir för "mörkt".

Så klart är det mycket som är roligt och positivt med katterna också.
Annars hade ingen av oss orkat med det.

Katterna väntar på frukost.

Vi har ett fint katthem, färdigställt efter flera års arbete. 
Detta sköts av helt fantastiska människor, som ser 
till att det alltid är rent och fint, att katterna som bor där mår 
bra,och som inte är rädda för att lägga många timmar av sin
fritid på katternas skötsel. 
 Trevliga, positiva, personer, som man blir glad av att träffa.
Kreativiteten flödar, allt för att de små fyrbenta ska förstå att
de är älskade.

Vi har tillgång till veterinär, de flesta av dygnets timmar, ett
stenkast från katthemmet.
Hur bra är inte det?!


Många katter får nya hem. Linus, Malin, Petra, och Galina (ej med på bild)
fick hem tillsammans som stallkatter, där de trivs mycket bra.

Vi har även några stödhem, som tar väl hand om en del av våra små!

Att katterna trivs i katthemmet, råder det ingen tvekan om!

Många trevliga människor adopterar katter av oss. 
Ännu fler donerar pengar, mat, sand, leksaker, loppisprylar,
mm, mm, så att vi kan få verksamheten att flyta.
Alla behövs, och alla är lika uppskattade.

Det är som ett pussel. Utan alla bitarna, fungerar det inte.

Vi har begåvats med underbara Honey, en ljuspunkt i tillvaron!

Ja, det finns mycket att glädjas, och vara tacksam över!
Så mycket mer, än vad jag lyckats få med här.
Jag hoppas att ingen känner sig förbisedd!


Helen, FHHK


söndag 25 september 2016

Ett olösligt problem!

Vi har totalt intagningsstopp av katter.
Inte ens med ett jätteskohorn, får vi in fler.
Det är så tragiskt, för ute sitter det många katter som
vill in.
Den enkla ekvationen är, att vi hittar inte hem till katterna
i samma utsträckning, som det föds katter till hemlöshet.

Söta Smilla, hittad utanför ICA i Hörby, okastrerad, med dåliga
tänder. Totalt utmärglad. Vem ratade denna äldre, keliga katt?

Det är så vansinnigt många katter som behöver hjälp, att folk inte 
tror på oss, när vi berättar om det.
Det föds ju för h-e kattungar i varenda buske! 
Finns det ingen moral och empati överhuvudtaget, hos alla dessa 
människor som vägrar att kastrera sina katter?!!!

Jag blir så j-a arg (ursäkta språket) på de som tycker att de inte
behöver ta ansvaret för att kattpopulationen bibehålls på samma
höga nivå år, efter år, efter år!

 Rudi, född på en gård där man inte kastrerar.

Alla måste ta sitt ansvar när det gäller kastrering, bönder,
barnfamiljer, och andra som tycker att det är så "gulligt"
med kattungar.
Alla som föder upp kattungar, spär på problemet!

Ja, jag är ordentligt trött på det hela nu. Det känns inte som
om det blir någon som helst bättring.
Alla borde, i vårt upplysta samhälle, vara medvetna om problemet.
Men det är tydligen väldigt enkelt för många, att titta åt andra 
hållet, och låtsas att det inte gäller dom.

Varför hittas det kattungar ensamma vid vägar?
Vem var den oansvariga "uppfödaren" till den här lilla knatten?!

Alla kattföreningar sliter häcken av sig, med att ta hand om
"soporna" som folk tycker sig ha rätt att slänga bort.
En del föreningar lägger ner, helt enkelt för att de inte längre
orkar med pressen som sätts på dem.

De flesta som ringer till oss om övergivna katter, förstår 
vårt dilemma. Men en del blir sura, och arga, när vi inte kan 
ta in fler.
De har ingen förståelse alls över att vi gör det här helt ideellt.
På vår fritid, på vår "semester", med mycket av våra egna 
resurser, på bekostnad av umgänget med familjen, osv.

Topas, en av de som har svårt att hitta hem, för att hon
inte tycker att det är viktigt att bli handtam.

Det verkar vara en masspsykos hos folk att slänga ut sina
katter, och det övergår mitt förstånd, hur man alls kan bete
sig så mot sina djur, i ett samhälle som påstår sig vara ett 
av de djurvänligaste på den här planeten.

Skaffa inte katt, om du inte vill lägga pengar på kastrering!
Argumentet att det är för dyrt, håller inte. Det kostar runt
en tusenlapp att kastrera sin honkatt. Lite mindre för en hane.
Med tanke på vad folk reser för på sin semester, är det verkligen
inget att gnälla om. 
Många tycker att det ska vara subventionerat. Att veterinärerna
gott kan göra det billigare.
Hundägare gnäller så gott som aldrig över samma sak.
Vad är skillnaden?

Vem vill jobba gratis?!


Helen FHHK


 

 


söndag 18 september 2016

Det kostar!

Kostnaderna för de hemlösa katterna är enorma just nu.
Alla mammor ska kastreras, många av de större ungarna 
likaså.
Vi har stora utgifter för maskmedel, medel mot öronskabb, 
och annan ohyra, samt mediciner.
Det går åt mycket mat, och kattsanden går åt som i en sandstorm
i Sahara. 

Sture ca 5 månader.

Några katter har besvärliga infektioner, och får gå på långa
antibiotikakurer.
Några ytterligare, är kroniker, och kommer att få gå på medicin
livet ut.

 Louise (katten) går på två sorters medicin mot sin epilepsi. 
Två gånger per dygn, måste hon ha den. Naturligtvis är hon
så värd denna omsorg! 

Vi har några katter som går på sköldkörtelmedicin. Några går på
naturmediciner för att de annars har problem med luftvägarna.
En del katter är "bara" gamla, och får tillskott för att hålla sig fräscha.

Så länge katterna mår bra, vill vi gärna göra allt för dem.
Den dagen de inte gör det, underlättar vi deras övergång till
 "andra sidan" .

Zorro, en av de som inte gick att rädda.

Utöver att vi hela tiden försöker få in pengar, mat, mm, till katterna,
lägger vi mycket tid, ork, och känslor , på dem. 
Oron när de är sjuka, glädjen när de blir friska, sorgen när de
inte klarar sig. 

Honey, som överlevde.

 Nyinkommen hona, som ska kastreras.

Gusten, kom in i fredags.

Avslutningsvis vill jag bara säga att:
Vi behöver pengar för att kunna ta hand om, och kastrera de
katter vi har inne nu.
Inom de närmaste månaderna kommer vi inte att ha den
fantastiska Kastreringsbussen, som har hjälpt oss med
detta de senaste åren.
Den kommer kanske inte att vara verksam alls i höst.
Jag hoppas att vi ska klara det ändå.


Helen FHHK










onsdag 7 september 2016

Vi har att pyssla med.....

Som alltid vid den här årstiden är jag trött.
Trött på folk som inte tar ansvar för sina djur, och då speciellt
sina katter.
Det är inte rimligt att det ska finnas så många katter som
behöver hjälp i vårt "civiliserade" samhälle. 

Otam kille från Malmö.

Många som bor i småbyar ute på landet, har katter att berätta om.
Katter som springer vind-för-våg, som förökar sig, som ingen bryr sig om.
Jo, i regel finns det folk som matar dem, för att de har hjärta i kroppen,
men de har ingen möjlighet att kastrera dem, av ekonomiska skäl
i regel, och katterna blir bara fler, och fler, och fler.....
Till sist är det ogreppbart, och det går fort, ibland bara ett år eller två.


Tjej, 7 veckor.

Sen i januari, har vi fått in 83 kattungar. Vi vet att det inte är slut än.
Många av dessa har fått egna hem, några har dött, men vi har
fortfarande ca 30 ungar som väntar på att någon ska tycka
att just de är önskade i ett älskvärt hem.
 Tyvärr är en del av dem skygga fortfarande, en del är på väg att bli
tama, och en del är tama. Några är för unga.

 Kille ca 7 veckor.

Vi har även fått in 17 mammor, som skött om sina, och andras, ungar
väldigt väl.

Fina Alexandra.

Lite försiktig hane, som har hunnit bli ca 14 veckor.

 Det senaste tillskottet. Hane, ca 4 veckor. Som tur är, kunde Dina
och hennes ungar bli hans nya familj.
Han är hittad intill en stor väg, inga syskon, eller mamma, blev funna.

Så klart är det mycket kostsamt, och tidskrävande att ta hand om alla
dessa katter. Vi är mycket tacksamma över att det finns så många
godhjärtade människor, som skänker mat, filtar, och annat som
behövs i det dagliga. De ekonomiska bidragen är också mycket
välkomna. Utan dessa hade vi inte kunnat kastrera, vaccinera,
köpa mediciner, maskmedel, sand, och annat, som är så nödvändigt.

 Fina Beatrice, kastrerad idag. Hon har även flyttat till sitt nya hem.

Positivt nu är, att många vuxna katter är på väg ut i egna hem.
Även en del "långliggare", som Linus, Petra, m fl, kommer att
flytta inom det snaraste.
Jag hoppas att de alla ska uppskatta att få ett "riktigt" liv!


Helen FHHK