En sådan dag.....

Idag är det en sån dag.

En dag när det mesta känns jobbigt, motigt, svart.

En dag då jag funderar på vad jag egentligen håller på med,

meningen med allt, om det någonsin blir bättre, och om det 

verkligen gör skillnad.

Klart att det gör skillnad för de enskilda individerna, Lillebror

och Storebror hade varit döda om de inte kommit in.

Men gör det någon skillnad i stort? 

När folk lägger ut bilder på en katt som sitter och krafsar på

deras altandörr, och vill att någon ska ta in den, får jag mest lust

att skrika till dem att ta in den stackars katten! 

Varför är det någon annan som ska ta in den?!

Varför ska den biten hänga på så få människor?

Om fler gör lite, är risken att slita ut enskilda personer mindre.

 

Tobias.

Tyvärr kommer de här dagarna allt oftare. 

En paus hade varit välbehövlig. 

Men hur tar man en paus från djur som behöver en? När det

hela tiden dyker upp nya, och åter nya, katter som är i behov

av hjälp.

Skröpliga katter, som behöver en massa vård. 

Tidskrävande, kostsam, ibland med oviss utgång.

Varje dag.

Tindra.

Kanske är det här något man orkar hålla på med bara ett antal

år i livet. 

Det är många som börjar, och många slutar.

En del har ägnat sig åt det i väldigt många år.

Många jag känner är slitna. Kanske inte så mycket av själva

katterna, men av folk som hela tiden ställer krav, gnäller över

att de tycker att den som faktiskt gör någonting, gör fel,

eller att hon/han borde göra mer.

Allt medan man själv rullar tummarna.

Lisa.

Sen har vi de som tror att vi åker till Bahamas för de

insamlade pengarna. 

Och i samma mening gnäller över hur dyrt det är att ha

en katt.

När det i själva verket är så, att de flesta av oss har problem 

med att få vår egen privatekonomi att gå ihop.

Vi måste jobba, men samtidigt vara lediga för att ta hand om

de katter vi har tagit ansvar för. 

Alltså tar vi ledigt, obetalt, och sänker på det viset vår egen

inkomst.

 Jack och Storebror.

Jag försöker att vara positiv, men vissa dagar....

Helen FHHK

 

Se döden på oss väntar.....

Det enda vi är säkra på i livet, är att vi alla ska dö en dag.

Kanske inte det mest upplyftande man kan tänka på.

Många tänker inte ens på det, och vissa verkar tro att de ska

klara sig undan döden med livet i behåll.

 Två små, i början av livet. Lillebil och Lillebror.

Själv hör jag till den kategori människor som inte planerar min 

jordliga tillvaro alls.

Säkert jobbigt för många i min omgivning, men det fungerar för mig.

Däremot planerar jag för tiden efter livet. För familjen, för djuren,

och för alla de värdelösa ting jag samlat på mig.

Folk runtomkring mig ska veta vad de ska göra med det som är 

mitt när jag dör.

Särskilt med djuren. Ingen ska stå villrådig, och undra var de 

ska göra av de levande varelser som förgyller min, och familjens,

tillvaro. 

Exempelvis måste Malte och lilla Nypon få fortsätta att kampera ihop.

Givetvis tar familjen hand om djuren om bara jag dör. 

( Jag har t o m givit mannen tillåtelse att flytta ihop med en, 

av mig noga utvald, kvinna, omedelbart efter mitt frånfälle. 

Alla parter är invigda.)  

Men tänk om, jag menar, det händer ju att hela familjer raderas 

på ett ögonblick.

Det kan synas negativt att tänka så, men för mig är det viktigt

att veta att alla har det bra när inte jag finns.

Och då särskilt de som inte kan föra sin egen talan, djuren.

 Isolde.

Vi ser hur det kan bli när folk inte planerar för sina djur, katter

i vårt fall, efter döden.

Alltför många katter sitter kvar ensamma på trappan, när husse

eller matte har avlidit.

Släkten tömmer hemmet, ordnar med sitt arv, och begravning, 

och lämnar katten kvar att klara sig själv. 

Att katten har förgyllt gamla morfars sista, i övrigt ensamma,

år, verkar inte ha betydelse. 

Eller också avlivas helt sonika gamla mormors katt, trots att

den är i sina bästa år. 

Även om det sistnämnda är att föredra, framför en frysande katt

på trappan, är det ändå mycket dålig respekt för den dödas 

värde i livet.

Diana.

Så, ordna det för era djur, prata med folk, skriv in dem i era 

testamenten.

Det är viktigt, särskilt för djuren. De vill ha ett bra liv, även efter 

det att matte och husse inte finns längre. 

De vill inte bli övergivna, eller dö, för att det inte finns klara 

riktlinjer för deras fortsatta existens.

När min pappa dog, för ganska många år sedan, fick jag 

färdigtryckta blanketter på begravningsbyrån.

De är mycket bra, och man kan i detalj beskriva hur man vill

bli begravd, och även fylla i vad som ska göras med det

som lämnas efter en. 

Enkelt för de efterlevande, vill mamma bli kremerad, 

ha begravning för hela släkten, var ska jag göra av alla 

hennes dammsamlare?

Om de då kommer ihåg att jag har lagt detta papper underst 

i en låda, slipper de tänka.

Helen FHHK

Skygga katter.

Detta är Puck. 

Puck var inte tam när hon kom in. Inte alls, faktiskt. 

Hon var bara en liten unge när hon anlände, tillsammans med sina

två syskon. 

Det har tagit tid, men idag är Puck en kelig dam, med massor av bus

i sig. 

Hon älskar sina kattkompisar, både yngre, och äldre.

Puck tycker även om att äta, vilket har gjort hennes figur något trind.

Puck får mig osökt att tänka på en replik, som en av länsstyrelsens 

"veterinärer" fällde vid ett besök på kliniken.

"Ni avlivar väl alla skygga katter ni får in?"

 

Jag har även hört detta från ett flertal privatpersoner. 

 

Onyx (med sin söta rosa mun) är en katt som, i de fall man skulle

följa dessa "avlivningsråd", skulle vara död.

 

Onyx var extremt skygg då hon kom in, och sprang i panik bara

man tittade på henne.

Idag är hon en kelig pussgurka, och har fått ett eget underbart hem!

 

Mario (som vi adopterat från KKS) var så rädd när han kom in,

att han attackerade oss när vi kom för nära. 

Idag är han vår stora nallebjörn, så snäll mot folk, hundar, och

en extrapappa till unga katter.

 

Det finns hur många katter som helst att ta som exempel,

och det är så fel att döma en skygg katt till döden.

De måste få en chans att visa sin personlighet, och även om 

det tar tid, är det så väl värt det! 

 

De som absolut inte vill bli tama, för de finns, kan med fördel 

bli mus- och råttrensare på en gård.

Vi har själv sådana katter på gården, och jag kan lova att vi

uppskattar dom och deras arbete till fullo!

 

 Missan, gårdskatt, i sin favoritbuske! Numera går det att 

klappa henne vid sällsynta, och speciella, tillfällen.

 

Det är så onödigt att avliva fysiskt friska katter. Många av dem har 

varit med om så traumatiska händelser, att det tar tid för dem att 

hitta tillbaka till sig själva, och framförallt att åter lita på 

människor.

De allra flesta katter vi får in, har ett tyngande paket i bagaget

med sig. Vi måste hitta nyckeln till dessa "resväskor", och låsa

upp dem, innan katterna kan tömma dem på det tråkiga

innehållet.

Vissa nycklar är väldigt rostiga, men i regel går de att vrida

runt i slutänden.

 

 

Helen FHHK

 

Den oändliga historien.....

Det verkar finnas hur mycket katter som helst, som behöver hjälp.

I stort sett varje dag, är det en liten knatte som knackar på dörren,

och jag undrar, hur ska det sluta?

Rasmus.

Vi tar in så många vi orkar, och kan, samt lite till, jag vet att
alla andra föreningar gör detsamma, men katterna är så
oändligt många.

Det kastreras, och kastreras, men källan av katter, slutar aldrig att

bubbla upp nya.

När jag hör mina vänner i KKS prata om alla stora kattkolonier, 14 här,

11 där, 20 där, blir jag så uppgiven.

Jag vill så gärna ringa och säga; Sätt några hos oss, jag vet att de 

har så ont om plats till dem, men det går inte. 

Även vi har för många katter inne, och så många på väg in.

Rebecka, som inte tycker att hon behöver bli tam. 

Jag tror att de flesta har samma tankar. Man vill hjälpa, men det

finns så oändligt med katter.

Varför är det så här?

Varför slutar aldrig denna överproduktion?

Vad ska vi göra för att få folk att fatta att de inte ska föda upp

fler kattungar?

Vad ska vi göra för att bönderna ska börja visa respekt för sina 

små medhjälpare på gården, och inte bara tycka att det är helt 

naturligt att gå ut och skjuta överskottet av ungar varje år?

 Lillebror och Lillebil, båda dumpade. 

Ju längre man håller på med hemlösa katter, desto tydligare framgår

det att det inte har någon ände.

Vi kan ta in hur många katter som helst och kastrera, i andra

änden sitter en idiot och producerar kattungar upp till samma 

nivå som tidigare.

Det känns nämligen som om det aldrig minskar. 

Samson, med sitt, av sjukdom, skadade öga.

En del av katterna vi tar in, överlever inte. Samson, ovan, är en av dem. 

Han dog igår.

De är märkta av dålig uppväxt, dåliga gener (vem planerar sin avel?),

och av att de är oönskade i denna värld.

Just denna bit är mycket jobbig. Man tar in katterna, vårdar dom,

och lägger massor av tid och känslor i dom.

Och så dör de.

Vad man än gör, tynar de bara bort, och man känner sig maktlös,

svekfull, och totalt uppgiven.

De har rätt till ett långt, härligt liv, efter allt de varit med om!

De ska inte ligga livlösa och kalla i en grav. 

 Mira, som kom in med det här ögat. Ögat blev bra till sist, men Mira dog 

ändå i slutänden. Det blev aldrig "katt" av henne. Liten och klen, trots

bra mat och behandling. 

Mia, som vi kastrerade i torsdags. Hon visade sig vara dräktig. 

4 kattungar som nu inte kommer till världen, bar hon på.

Ibland känns det som; "Jag orkar inte mer!" men man fortsätter 

ändå. 

Tacksamheten från de katter som överlever, är så stor, att man blir

helt överväldigad av deras förmåga att visa den.

Att se Lilleman trycka sig intill Jessica, som om vore hon hans mamma, 

är så rörande. Hade jag varit av den sentimentala typen, 

hade jag gråtit. 

Ja, ja, det är nära! 

Tre stora hankatter, alla inkomna från olika revir, men ändå så

vänliga mot varandra. 

Gimli, Mario, och Bobby. 

Med hopp om ett bättre kattår!

Helen FHHK