Välkommen till Föreningen för Höörs hemlösa katters officiella blogg.
  • Donationer och gåvor tas emot på: Swish 123 390 72 92 eller vårt donationskonto: BG 562-1305

torsdag 28 december 2017

Snart 2018

Det är snart 2018. Inte många dagar återstår av 2017.
Ett riktigt skitår har det varit, både vädermässigt, och ur
kattsynpunkt.
Inget har blivit bättre, det springer fortfarande omkring katter,
både vuxna och ungar, ute utan skydd, utan någon som bryr sig
om dem.


 Vi har många ungar som fortfarande inte hittat egna hem,
men redan nu sitter det folk som planerar att låta sin hona
få ungar till våren.
En vanlig ursäkt för att man själv vill ha gulliga kattungar
att ta hand om ett kort tag, är att "honan vill så gärna bli mamma
en gång i sitt liv".
Som om djur planerar att skaffa barn, och detta i förväg....

Kanske man ska titta bort från det mänskliga perspektivet, och från
de känslor vi kan producera långt in i framtiden.
Inse att djur inte har detta tänk i sina liv, inse att de lever för dagen.
Ett i mångt och mycket avundsvärt sätt att leva.


 Dock kanske inte fullt ut avundsvärt, när man som kattunge blir
utkastad på vägen, och sedermera dör i sviterna av denna behandling.

När man pratar med de som "föder upp" kattungar, är deras argument
som stöpta i samma form.
"Men jag hittar hem till mina ungar. Bra hem."

Detta är helt omöjligt.
Var kommer då alla hemlösa katter ifrån?
Varför hittas det dumpade ungar, ungkatter (i precis den
åldern då de börjar bli könsmogna), vuxna katter?
De flesta är INTE födda ute.

Julle, dumpad med syskon, mamma, och trolig morbror.

I år har vi fått in väldigt många kattungar utan mammor.
Förra året var det tvärtom.

Jag hoppas att det inte blir samma mängd nästa år.
Själv tänker jag trappa ner lite på verksamheten. Få en
andningspaus. Jag hoppas att det är möjligt.
Det finns en del annat i livet att komma ifatt med.
En del av våra egna djur börjar bli gamla, och kräver
extra omsorger. Gården behöver en uppryckning.
Mannen har en massa krämpor av arbetslivet, och klarar inte lika
mycket som förr....

Det hade varit skönt att kunna göra som Kiwi. Krypa under en filt,
och koppla bort tillvaron en stund.

Det är en lycka i vår förening, att vi har aktiva som sköter
katthemmet. Detta gör de med glans, fantastiska människor, som
alla vill det bästa för katterna. Utan det engagemanget, hade det
inte gått att driva något katthem.
Det hade inte heller fungerat om ingen skötte det administrativa,
vilket är en större del än man kan föreställa sig.
Eller stödhemmen, eller de som sköter TNRM-kolonnierna.
 Eller veterinären.

 Naturligtvis hade det inte gått att rädda så många katter utan alla generösa
människor, som skänker mat, pengar, filtar, sand, mm, mm.
För att inte tala om alla som adopterar katter!

 Alla länkar i kedjan behövs, annars fungerar det inte.

 Viktigast av alla: Honey! Här på jobb, skötandes  stackars Lina,
som sedermera dog.

Med hopp om ett bättre 2018!


Helen FHHK







lördag 9 december 2017

Med vilken rätt?

När jag sitter bland kattungarna och myser med de små
underbaringarna, undrar jag med vilken rätt folk sitter 
och producerar katter varje år, ut i hemlöshet, död, och svält.

Hur kan man bära sig åt så med så fantastiska varelser?!

Titta på Maskros! Så liten, full med fluglarver när hon kom in. 
Nu en vacker, söt, tillgiven, liten dam, så full av personlighet,
att man undrar hur den kan få plats i hennes lilla kropp!

Kiwi, så modig, och så enastående söt och stark.

Sockertopp, det allra ljuvligaste man kan tänka sig! 

Det enda dessa småttingar vill, är att bli älskade. De sover i sängen
på natten, ska pussas varje gång när jag rör på mig,
vara med, och nära, varje stund vi vistas i deras närhet.
De kan hjälpa till att mocka lådorna, hälla upp mat, sopa,
tvätta golvet, torka upp olyckor.
Det finns ingen hejd på deras kreativitet. 

De är alla ratade, oönskade, bortstötta. 

Timothy, som har fått ett eget hem där han är älskad.

Rosa, sopexperten!

Det är ett sjukt samhälle, där så många människor verkar ha ett så
rymligt samvete när det gäller djur.
Och, tycker jag, särskilt katter. Det överges djur av alla de 
slag, men när det kommer till katter, verkar det ha gått totalt 
överstyr, 
Vi märker ingen avmattning på problemet. snarare tvärtom.
Vi har fått in 80 ungar i år, och ändå sagt nej till många. 
Plats, tid, och ork, räcker inte till.
Jag tror att det är viktigt att alla som känner folk som 
producerar kattungar, håller föreläsningar för vederbörande
om olämpligheten i att spä på problemet. 
Det kan vara obehagligt, ja, men man får ta sig det omaket.
Det är inte acceptabelt att folk ska vara så okunniga, så
nonchalanta, och så okänsliga för lidandet som pågår runt
oss. 
De får banne mig skärpa sig, och se världen utanför, omfattningen
av detta djurplågeri, som de är med och skapar! 

 Långtifrån alla ungar har turen att bli hittade, och få 
komma in i värmen.

Som en avslutning inför julen, denna glädjens högtid (som jag 
försöker undvika), upprepar jag en dikt som jag skrev förra året.


Nu är det jul igen, och jultomten myser.
Ute sitter den lilla katten och fryser.
Inne står julgranen i all sin glans.
Katten hittar inte värme någonstans.

Delikatesser serveras i mängd på fat.
Misse letar förtvivlat efter mat.
Rå och kall nalkas natten.
Ingen tänker på frusna katten.

När solen åter lyser över gran och tall.
Då ligger Kisse ensam, stel och kall. 


Helen FHHK



lördag 25 november 2017

Många katter.

Vi har inga akuta katter som måste ha hem här och nu i vår
förening. 
De katter vi har till adoption, är redan inne i värmen och har 
det tryggt.


 Kiwi.

Däremot har vi många katter till adoption. För många just nu,
för att det ska kännas riktigt bekvämt.

Mest beroende på att vi känner att vi inte kan hjälpa de katter
som fortfarande befinner sig ute.

Katthemmet är fullt, våra stödhem är fulla, villavagnen är fylld
till brädden av årets kattungar.

Kattungarna har det underbart roligt tillsammans.

Vi kan inte ta in en enda katt utifrån, vilket är frustrerande,
då det ringer folk hela tiden om katter som är i nöd.

Själv skulle jag vilja ha en liten paus från alltihop, vilket verkar
vara helt omöjligt.

Tara.

Missförstå mig rätt.
Katterna är underbara. Jag tror aldrig att jag har haft så
älskvärda kattungar, som så uppriktigt tycker om mig.
De är sjövilda, roliga, helt galna emellanåt.
De väcker mig på natten, enbart av den anledningen att
de vill mysa och vara nära.
De kastar sig över oss, och sitter på axlarna, så fort vi kommer
ut till dom.
Det blir svårt att skiljas från dem.....

Shivas och Långstrumpa.

Flera av ungarna som varit skygga, börjar nu bli tama, och
kan vara riktigt keliga emellanåt.

Tulle.

Underbara, ljuvliga Milda. En fantastisk, snäll, och älskvärd tjej,
som gör skäl för sitt namn.

Nästa helg, söndagen den 3 december, har vi julloppis, med öppet hus.
Det kommer även att arrangeras ett lotteri av några kreativa kvinnor,
som har satt ihop helt fantastiska priser!
 Vi kommer även att sälja vår väggalmanacka, som pryds av en del
av de fina katter som passerat i föreningen.

 Honey kommer givetvis att befinna sig i centrum!

Undertecknad, som älskar att virka, har gjort den här filten,
som vi kommer att sälja till förmån för katterna. En ren
bomullsfilt, som värmer skönt nu till vintern.

Kom gärna och besök oss den 3/12, det är Kattens dag, första
advent!
Vi och katterna ser fram emot att träffa er!


Helen FHHK




fredag 3 november 2017

När kylan kommer....

Det dyker upp katter överallt nu när hösten börjar bli kylig. 
Folk ringer varje dag om katter som behöver komma in i värmen.
Tyvärr har vi fullt. I katthemmet, i våra få stödhem, i villavagnen.

 Alla hemlösa ungar, tar upp en stor del av platsen.
Och det föds fortfarande nya.


Det går inte att pressa in fler. Hur gärna vi än vill det.

Vi är inga övermänniskor. Vi kan inte trolla med vår tid, ork,
eller plats.
Det hjälper inte att bli sur över att vi inte kan ta in "bara en katt till".
Skäll inte på oss. Det är inte vi som har skapat problemet.

Inte heller hjälper det att hota med avlivning. Platsbristen blir 
inte mindre för det.


Vi tar endast in katter som är hemlösa. I enstaka fall katter från
dödsbon.
Katter som ska omplaceras, tar vi inte in. Har man skaffat sig 
en katt, får man ta ansvar för den själv. 
Kan man inte ha den längre, får man bemöda sig om att hitta 
ett nytt hem till den. Det är man skyldig sin fyrfota vän.

Att dumpa sina katter i naturen, eller var som helst för den
delen, är aldrig ok. Tyvärr finns det alldeles för många 
ansvarslösa människor i det här landet, som är kapabla
att slänga ut sina skyddslingar i kylan.

Det som hela tiden är i mina tankar, är hur vi ska kunna ta in
fler av de drabbade katterna. 
En extra bod, en villavagn till, bygg fler rum i stallet....
Men ska man verkligen behöva gå och tänka så? 
Vi bor i ett civiliserat samhälle, eller jag trodde det, och
folk borde kunna ta ansvar för sina katter.
Allt de behöver göra, är att kastrera sin katt. 
Hur svårt kan det vara?

 Om folk kunde öppna ögonen, och se hur stort problemet med 
de hemlösa katterna är! En, två, tre, många....

Drömmen är ju naturligtvis att kunna bygga ut. Dock hjälper
det föga, när man inte har tiden. Att jobba är en nödvändighet
för att överleva. Katterna tillhör fritiden, och den har vi inte 
betalt för. 
Men drömma får man.... 🐱


Helen FHHK








lördag 21 oktober 2017

Kattungar i det oändliga!

Vi har fått in många kattungar i år, till dags datum 67 st.
Och fler är på ingång.

Drygt trettio ungar har vi inne som söker egna hem, och det
börjar kännas tungt.
Hur i all världen ska vi kunna hitta så många hem?!


Elsa, som fortfarande är lite försiktig.

Rätt hem är a och o , de ska ju leva resten av sina liv där.
Många av dem vill flytta ihop med ett syskon, då de är väldigt
tajta med varandra.
Inga ungar vill bli ensamkatter, de behöver sällskap, av en vuxen katt,
eller av varandra.
Kanske medför detta att det är svårare att få ut dem i egna hem,
men det är meningslöst att rädda dem, och sedan ge dem ett liv,
som de inte trivs med.

 Tara.

 Maskros.

Tara och Maskros, som kom in fulla av fluglarver, är väldigt
tajta med varandra.
Två helvilda tjejer, som älskar att sitta på axeln på en.
Med sylvassa klor, klättrar de på en sekund från mina fötter,
och hela vägen upp.
De flyttar endast till någon som står ut med deras enorma energi,
och galna upptåg.

Kiwi och Rosa (som nu är mycket större).

Dessa små sötnosar älskar att sitta i famnen och pussas.
De är ganska vilda i sina lekar, klättrar gärna, och hänger på
de äldre ungarna utan att tänka på att de är mindre.
De är helt underbara.

Timothy och Teodor.

Timothy, Teodor, Tulle, och Torben, även kallade Loppungarna,
är bröder, och väldigt lika varandra.
De kom in som små, ynkliga, snuviga, med loppor i sina små pälsar.
Nu är de sjövilda, och hänger ihop med Maskros och Tara på
alla deras upptåg.

De bor i villavagnen, tillsammans med andra ungar,
och varje gång jag går in genom dörren,
kommer de rusande, och rinner uppför benen på mig.
 Det gör ont.....

Jag har satt ut en säng i vagnen, och sover hos dem på
nätterna. Det är supermysigt.
Dock är det väldigt svårt att stiga upp på morgonen,
för så fort jag vaknar, kommer de och ska kela.


Lite trångt är det. 💖

Bollbanan är populär. Långstrumpa, i bakgrunden, är inte
lika vild som "De åttas gäng".

En del av våra kattungar, börjar nu bli så stora att de ska
kastreras.
Shivas, Stig-Helmer, Ronja, m fl.
De ska avmaskas ytterligare, vaccineras en andra gång,
en del av dem, bland annat Timothy, går, eller har gått på
behandling för att de varit sjuka när de kom in.
Några har inte överlevt.

Ronja.

Ungarna, ja de vuxna också, är så väl värda all tid, energi, pengar,
och jobb, vi lägger ner på dem. De ger så mycket tillbaka.
Utöver sönderrivna ben och armar....
De är så älskvärda, och bjuder på sig själva. Det är svårt att
ägna sig åt något annat än katter på dagarna.

Behöver jag säga att jag älskar dom?!


Helen FHHK







söndag 1 oktober 2017

Katter i det oändliga!

Det hittas kattungar och vuxna katter i snart sagt varenda buske, 
uthus, stall, ja på alla möjliga och omöjliga ställen.
Det känns tröstlöst att försöka rädda dem alla. Ja, det är så klart
omöjligt.

Någon dumpar fem katter i en park i Hörby. Fina, välmående, i 
gott hull, samt mycket sociala och keliga. 
Denne någon måste ha månat om sina katter. Ändå dumpas dom.

Dumpad Justus, numera kastrerad. 

Mamma, hennes tre ungar, samt troligen hennes bror. De trivs
mycket bra i sängen, och socialiserar bra med de andra katterna.

Fyra ungar hittas i en maskinhall. Deras frånflyttade mamma
hittades överkörd på vägen, och grannarna la flera dagar på
att hitta hennes ungar. 
Killarna var fulla med loppor, samt hade igenbegade ögon,
 och snuva. De är ca sex veckor.

Loppungarna är väldigt lika varandra, och hanar allihop. 

Trevliga små gäster i deras pälsar. Väldigt många, faktiskt.

Tre ungar hittas i en buske i Höör. Nedkylda, med fluglarver.
En av dem dör. Mamman syns inte till mer. Upphittaren har 
haft fälla ute, men ingen går i den. Ungarna är ca en vecka gamla.

 Kiwi.

Rosa.

Tara, Maskros, samt deras bror, hittas hos en äldre vårdtagare av 
hemtjänstpersonal.
De är så fulla av fluglarver, att hanen dör, och de andra två
tar lång tid på sig att läka ihop. Maskros är inkontinent i 
flera veckor, och kan fortfarande fälla en droppe då och då. 


 Maskros.

Tara.

Listan på katter kan göras oändlig. De ovan nämnda katterna är 
bara en droppe i havet av alla de som hittas. Många hittas inte.
Alla föreningar är fullständigt nedtyngda av små individer som
behöver hjälp. Vi skickar desperat folk som ringer mellan oss,
i hopp om att någon ska ha plats för katterna.
Tyvärr går inte ekvationen ihop. 
En del honor som har otur, föder nu sin andra kull, alternativt
har redan fött den. Ungar som kommer att frysa ihjäl om de inte
har turen att hittas, och får komma in. 

Folks nonchalans när det gäller katter, är skrämmande. 
Empatilösheten verkar vara större mot dem, än mot andra 
av våra husdjur.
Och ingen ljusning finns i sikte....



Helen FHHK



torsdag 21 september 2017

Tack Mjau !

Än en gång har vi anledning att tacka Mjau för deras generositet.
I alla våra bedrövelser, det är många av våra tappra katter som
har vandrat över regnbågsbron, lyser detta upp vår tillvaro.

Jag tänker inte skriva så mycket, utan jag överlåter till Honey, att
med bilder, presentera den gåva som plötsligt föll över oss. 
Vi är ytterligt tacksamma över denna gåva!
Vi tackar även alla er som nominerade oss! 










































Jag vet inte med er andra, men jag tycker att man kan aldrig få
för mycket Honey! 
När man dessutom får möjlighet att fotografera henne med 
denna ljuva syn av mat, blir hon desto mer underbar att titta på! 

Tack Honey för att du alltid ställer upp för oss!

Och tusen, och åter tusen, tack till Mjau, för att ni skänker oss
all denna mat! 
Det gör vårt arbete så mycket enklare, och glädjefyllt! 
💖💞💕💗💙💚💛💜 


Helen FHHK