Välkommen till Föreningen för Höörs hemlösa katters officiella blogg.
  • Donationer och gåvor tas emot på: Swish 123 390 72 92 eller vårt donationskonto: BG 562-1305

torsdag 22 februari 2018

Ett rättsväsende i förfall.



Så fick vi återigen ett bevis för att svenska myndigheter och
rättsväsende enbart är intresserade av att hålla varandra
 om ryggen.
Den lilla människan, eller katten, saknar helt betydelse när 
giganterna dansar med varandra.

Att besegra Goliat, är inte lika enkelt, eller självklart, som när
David besegrar jätten i Bibeln.

 Länsstyrelsen i Skåne anser att Honey inte ska få vistas på sin 
arbetsplats, och därmed inte få sköta sitt jobb, som hon älskar.

Det hela började med ett besök för två år sedan av två av länsstyrelsens
inspektörer. De kom i ett annat ärende, som ganska omgående avskrevs.
Däremot hängde man upp sig att Honey och Oscar bodde på kliniken.

I sammanhanget kan nämnas att det är många veterinärkliniker
som har katter, och även hundar. 
Men tydligen är det bara Honey och Oscar som är farliga för den
allmänna hälsan för patienterna.
Man har gått så långt, att man kallat Honey en samhällsfara. 
Jo, det finns i ett av dokumenten. 

Samhällsfaran....

Länsstyrelsens beslut har blivit överklagat till Förvaltningsrätten,
där man i sedvanlig ordning ställde sig på länsstyrelsens sida.

Därefter överklagades det till Kammarrätten i Göteborg, som givetvis 
även de gick på samma linje, trots ett flertal dokument som visade 
att länsstyrelsens beslut inte hade stöd i lagen, och att de är helt
okunniga om hur bakterier och virus smittar mellan djur.

Lucie har bevisat på vetenskaplig basis, att deras påstående inte
har stöd i verkligheten, med massor av skriftlig dokumentation.
Trots detta, ignorerar de helt fakta, och
stödjer sina beslut på endast personliga åsikter.
Kanske orkar de inte läsa igenom så mycket faktabaserad
information.....

Lilla Lina blev lugnare och mer tillfreds med Honey vid sin sida.
Hon till och med kallade på sin sköterska, när hon inte fanns intill
henne.

Fraser som "Jag tycker", "Jag anser" , och liknande, är inte förenligt
med ett professionellt utövande av sitt jobb. Beslut får aldrig tas på
grundval av tjänstemäns tyckande, eller för den delen deras åsikter
och illvilja till den de besöker.
Men tyvärr är det så inom många områden i det svenska samhället.
Det är för lite professionalitet, och för mycket privata värderingar.
När det drabbar andra, får man inte tycka och anse.

 Tycka och anse kan man göra när man ska byta tapeter i sitt
vardagsrum, eller köpa en ny fåtölj, men absolut inte i sitt jobb.

Lucie har överklagat kammarrättens beslut till Högsta Förvaltnings-
domstolen, men där tyckte man uppenbarligen att det var en
icke-fråga, och ville inte ens ta upp målet.

Detta trots att det gäller en särbehandling av en veterinärklinik i landet,
en klinik som enligt rättsväsendet av odefinierbara skäl inte ska få ha
klinikkatter.  Att många andra kliniker har både katter och hundar,
är tydligen inget problem.

Honey, och 19-åriga Oscar, de enda katterna som inte får vistas
kontinuerligt på en veterinärklinik. Kanske i hela världen...

Allt detta började i samma period, som Lucie hade hjälpt några
andra personer, som hade drabbats av länsstyrelsens godtyckliga
behandling.
Ett väldigt märkligt sammanträffande....

Honey har en pågående namninsamling, som syftar till att protestera
mot länsstyrelsens beslut att frånta henne det jobb hon älskar.

Namninsamling i syfte att låta Honey behålla sitt jobb

Skriv gärna under, och glöm inte att bekräfta underskriften i
svarsmailet.

Vi kommer att slåss för klinikens och Honeys rättigheter till
sista blodsdroppen, och vi hoppas att det sitter någon på
länsstyrelsen med vett i huvudet, som inser det absurda i hela
detta fall.

Vi har, under de år Honey har vistats på kliniken, tagit regelbundna
prover på henne, för att säkra oss om att hon inte bär på någon smitta.
Dessa har vi skickat till ett stort laboratorium i Tyskland, och svaren har
alltid varit negativa vad gäller huruvida hon bär på något som kan
utsätta andra djur för fara. 

 Kanske är de samhällsfaror alla tre....?



Helen FHHK















lördag 17 februari 2018

En tuff vecka!

Vilken slitsam vecka det varit. 
Hur ska en liten katt orka och hinna med allt?
Jag tror att jag måste begära löneförhöjning!



 Man tycker ju att de där människorna skulle kunna förklara hur en fälla
fungerar. Men nej! Så klart fick jag rycka ut!

 Selfie med den skänkta maten. Annars hade den väl aldrig blivit fotograferad!

 Gamla Oscar måste också ha sitt. Han kanske inte tror det själv, 
men han behöver lite omsorger han med.

 De här killarna behövde lite värme efter kastreringen. Tulle och 
Kiwi heter de visst.

 Den senaste tiden har jag fått ge intervjuer till flera journalister, 
och den här gamla bilden är populär. 

En av artiklarna:




 Kolla vilka fina blommor jag fick av Ingrid! Jag fick trösta
henne när hennes gamla Nisse dog.

Är det konstigt att man blir lite trött?


 Bäst att jag vilar upp mig inför nästa veckas slit. Man vet aldrig vad som väntar! 


💖Honey💖  FHHK



fredag 9 februari 2018

I dödens närvaro.

Det här året har inte börjat bra. Massor av död och elände.
Elsa, Lester, Muffin, Citron, Mr Cat, Julia, Mazarin, Adolf, Nisse,
Esther, Urban (som är en tupp), 2 hönor,
och Tudor (hund), finns inte längre med oss.
Jag kan ha missat någon. 
Sorgligt är det, och tärande. 
Nu får vi hoppas att resten av året bjuder på positiva händelser.

Citron, som hade börjat vara med oss mer, som t o m lekte. Nu 
finns hon inte mer.

 Vackra Lester.

Söta Elsa.

Ibland blir döden för mycket, för intensiv, för nedslående.
många tycker kanske att det är ju "bara" djur, 
men det är inte så "bara" för oss som är nära dom. 
Vi är inte "bara" med våra katter, höns, hundar.
De är alla individer.

Vackra Urban. Hönsen har fått en ny tupp, av samma ras som 
Urban, och verkar nöjda med honom. Men vi saknar hans galande
kl 3 på natten (jo, faktiskt). Urban hade ingen som helst tidsuppfattning.

Tudor i hans orange period. Han hade fått tag i en sprayburk, 
och bitit hål i den..... Han fick fatt i allt han inte skulle, sådant som 
ingen normal hund brydde sig om.

 Mr Cat. Han som alltid satt och väntade på mig utanför kliniken på
morgnarna, och med anklagande tass, pekade på klockan.
"Du är sen", var hans ständiga replik. "Ge mig mat", var den nästa.
Som om hans matte veterinären aldrig gav honom mat....

Mazarin, inte särskilt tam, men en stor personlighet.

Muffin, vår egen katt. snäll och vänlig liten tjej, som vi naturligtvis
älskade högt. 

De andra har jag tyvärr inte bilder på i datorn, men de är lika 
saknade ändå.

Naturligtvis händer det positiva saker också. Hur skulle man annars
orka?!

En del katter har fått hem, vilket verkligen behövs.
Vi behöver plats till de som står på kö att komma in, 
mycket plats, då vi egentligen har överfullt.

Jag ser en del gnällande på bl a facebook, att det inte är lönt
att ringa kattföreningarna, då de alltid har fullt.
Till dessa vill jag bara säga:
GISSA VARFÖR VI ALLTID HAR FULLT ???!!!

Vi har köpt en tvättmaskin, och en torktumlare, av industri-
modell. Tvätten efter katterna är betungande, och sliter ut
en vanlig maskin på nolltid. 
Min snälla man blir förste tvättare i föreningen, vilket är
ett nog så viktigt jobb. 
Vi har en insamling till dessa maskiner på vår hemsida:


 Alla bidrag, stora som små, är välkomna!



Helen FHHK