Välkommen till Föreningen för Höörs hemlösa katters officiella blogg.
  • Donationer och gåvor tas emot på: Swish 123 390 72 92 eller vårt donationskonto: BG 562-1305

torsdag 23 december 2021

God Jul.....

Den här dikten skrev jag för en del år sedan. Tyvärr är den fortfarande aktuell. 

Man kunde ju ha hoppats att det skett någon förändring till det bättre, men det känns inte som om det någonsin kommer att inträffa.


 Nu är det jul igen, och jultomten myser.

Ute sitter den lilla katten och fryser.

Inne står julgranen i all sin glans.

Katten hittar inte värme någonstans.

Delikatesser serveras i mängd på fat.

Misse letar förtvivlat efter mat. 

Rå och kall nalkas natten.

Ingen tänker på frusna katten.

När solen åter lyser över gran och tall.

Då ligger Kisse ensam, stel och kall.


                                                                                   Thea, inne i värmen.



Fina Pelle Pirat, som dog för en dryg vecka sedan. En stor förlust, vi kommer att sakna den lilla tappra mannen. Hade den lilla familjen uppmärksammats tidigare, hade det kanske inte blivit som det blev.

Pelle var en katt utöver det vanliga. Han var så levnadsglad. I slutet, när hans kropp helt lade av, ville hans lilla huvud så mycket mer. Det var en mardröm att ta beslutet, men till sist hade vi inget val. 
Han var mycket älskad, och fyllde våra liv den korta tiden han fick. 
Vila i frid, älskade du!



Helen FHHK









fredag 29 oktober 2021

Jag dog idag

 Jag dog idag. 

Jag var inte mer än max 4 månader. Jag blev krossad under en bil. Jag blev detta pga en oansvarig ägare, som tycker att det är ok att små kattungar ska vara utomhus utan uppsikt. 

Jag ville leva, och kämpade in i det sista. Men en bil är hårdare än min lilla mjuka kropp. Min mage var söndersliten invändigt, och min lilla mun blödde. 

Jag är ledsen nu. Jag hade rätt till mitt liv. Jag hade rätt att födas hos någon som var mer ansvarsfull. 

Jag önskar att jag hade fötts hos den snälla grannen, som hittade mig, och körde mig till veterinären. 

Jag hoppas att mina syskon överlever. De är också ute. Kanske har de större tur än jag. 

Nu sover jag den eviga sömnen. Det är slut på lek och glam. Kanske saknar min mamma mig. 




Vi tar åt oss när ovanstående händer. Det ska bara inte hända. Jag är trött på människor. Folk som inte har vett att ta ansvar för sina djur, ska heller inte ha dom. 

Ha inte kattungar ute! Hur svårt ska det vara att fatta det?!

Ha heller inte katter springandes ute i närheten av vägar, inne i stad och by. De har rätt till trygghet!


Helen FHHK


fredag 22 oktober 2021

Ta ansvar!

 Jag är så jävla trött på folk som inte vill kastrera sina honkatter. 

"Hon är ju så trevlig" , "Hon är ju så vacker och långhårig" , "Jag vill ha en kopia av min hona".

 Skälen är oändliga. Och jag vill bara skrika i ansiktet på dem , att det är de själva som själviska, dumma, okunniga, och inte fattar någonting!

De har inget hum om avel, kvalitet, vad som kan hända under en dräktighet, eller förlossning. Är de beredda att ta kostnaden för ett kejsarsnitt en kväll eller helg?!

Är de beredda på att ta kostnaden när dräktigheten går fel, och honan behöver opereras? Vet de överhuvudtaget någonting om någonting?


Söt, ja- Ansvarsfull "uppfödning", nej.


Folk får gärna tycka att jag är elak, ogin, en jävla människa, vad de än vill hitta på för epitet på mig. Det biter inte. Jag bryr mig faktiskt inte särskilt mycket om om folk tycker illa om mig för mina åsikter, och påpekanden. Jag är för gammal för att ta åt mig. Jag är trött på folk som inte fattar vad de gör mot djuren, och hur mycket lidande de riskerar att utsätta sina egna s k älsklingar för. 

Jag har sett för mycket av skiten ! Begravt alltför många katter, och faktiskt andra djur, som är producerade av folk som varken har vett eller insyn i det lidande de skapar. 

Jag är också trött på folk som anser att katten är ett djur som klarar sig själv. Katten är ett tamdjur. Precis som kaniner, hundar , hästar, lamor, kor, m fl djur som människan tagit under sina vingar!. Varför skulle katten vara annorlunda?! Vad är det som gör att folk tycker att katter är så annorlunda? 

Katter behöver mat, vatten, tillsyn , och omvårdnad, precis som alla andra djur. 

Vad är det för fel på folk?!

Ja, jag är upprörd! För det är jag, liksom många med mig, som ska ta hand om de varelser som andra tycker är mindre värda! De som andra inte bryr sig om. De som kan svälta ihjäl utanför människors hus och hem, för att ingen bryr sig. 

Som det lilla skelettet som kom in på kliniken, och dog, en kväll. Jag var inte där då, men jag har sett den stackars honkatten, och den röntgenbild som togs på henne. 



Bilderna är tagna efter hennes död, även röntgenbilden.


Någon måste ha sett henne, men skitit i hennes lidande. Vad jag önskar dessa människor, ser inte bra ut i skrift.

Hur okänslig får man bli?! Heder åt de som brydde sig, och körde henne till kliniken! 💓

Nu hittas det kattungar lite här och där. Hur uppstår de, överallt i ingenstans?

Sen finns det faktiskt de som bryr sig.  De som tar ansvar,  för det ansvar som en del inte tycker är deras längre. Guldstjärna till er! 🌟

Och skam och svarta hål till alla som inte bryr sig, inte ser, inte tar hänsyn, inte tycker att det är ert problem med det lidande ni har framför era ögon!


Helen FHHK





tisdag 21 september 2021

Tid....

 När jag rör mig inne i tätorter, ja framförallt Höör i mitt fall, slår det mig hur många katter det rör sig fritt ute på gatorna. Bland trafik, bostadskomplex, vid järnvägen, ja i stort sett överallt där jag aldrig i livet skulle släppa varken hund, katt, eller småbarn, lösa utan uppsikt. 

Och jag undrar ständigt över hur man med berått mod bara kan öppna dörren och släppa ut sin "älskade" katt i den miljön. För jag förutsätter att katten är älskad. Eller snarare hoppas jag det. Ingen katt förtjänar att vara oälskad. 

När jag sedan läser på Facebook, slår det mig hur många saknade katter det finns. Katten släpps ut, i många fall olämplig miljö, och sen kommer den inte hem igen. Och ägarna sitter och utgjuter sig över hur ledsna de själva, och framförallt barnen, är. De enda jag kan tycka synd om, är katten och barnen. De har inte någon del i dumheten. Den får föräldrarna stå för. En del har också för sig att kattungar kan börja gå ut i den späda åldern av 3-4 månader. "Bara jag har chipmärkt den" , är det vanligaste vi hör. Okastrerad, för liten, och ung, släpps den ut vind-för-våg. Ett lätt byte för rovfåglar, räv, och andra djur. Hej och hå! Släpp ut ditt  ettåriga barn samtidigt, så kan de förvilla sig bort tillsammans!

Hur tänker folk? Tänker de alls? 

Jag undrar!


Flora, otam, men väldigt sympatisk på sitt eget sätt. 💓

Vi har många nu som vill adoptera katter. Men problemet är att de inte läser vår lättförståeliga text på hemsidan, innan de fyller i formuläret. 

Vi placerar INTE ut katter, som ska gå ut, nära stora vägar. Inte heller ensamma kattungar, där det inte finns katt i hemmet sen tidigare. Inte ensamkatter till folk som är hemifrån minst tio timmar per dag. Därför anser jag att folk faktiskt inte har rätt att bli sura när de inte får adoptera en katt från oss, när de inte uppfyller kriterierna. 

Jag säger inte att det behöver var ett dåligt hem, men det passar helt enkelt inte våra katter, med den historien de flesta har bakom sig. Vi lägger inte vår själ i de små liven, bara för att de ska bli överkörda, eller på annat sätt hamna fel. Sen kan det bli fel ändå, vi är inte synska, men vi försöker minimera riskerna efter vårt eget omdöme och förmåga.

Det kan också dröja lite med våra svar. Alla i vår förening jobbar heltid, samt har mycket annat föreningsarbete. En del har väldigt bråttom med att skaffa katt. Det ska vara här och nu. Dröjer det två dagar, har en del redan skaffat katt på annat håll. Och det är ju ok, men det är inte ok att inte skicka ett meddelande om det till vår förmedlare, så att hon slipper lägga tid och energi på att ringa upp vederbörande. 


Estrid och Galia, bästa råttjägarna! Älskade TNR-katter på en gård, långt ifrån vägar och annan bebyggelse. 💕


Allt arbete vi lägger ner på katterna och föreningen, är på vår fritid. Och vi gör det utan någon som helst ersättning. 

Jag vet att jag har skrivit det otaliga gånger, men hos vissa går det helt enkelt inte in. Och nej, vi har inga bidrag från kommun, eller stat. Hela föreningens existens bygger på frivilliga donationer från frikostiga kattälskare. Som tur är är ni många, och vi uppskattar er verkligen! 💓

Vi är dessutom en förening som tar hand om hemlösa katter. Inte folks privata, som de av någon anledning inte kan ha kvar. Vi har varken kapacitet platsmässigt, ekonomiskt, eller tiden, att ta hand om folks privata katter. Har man skaffat sig ett djur, får man själv hitta ett nytt hem till det, när man inte har plats för det i sitt liv längre. 

Just nu försöker vi dessutom trappa ner lite. Vi behöver andas. I den mån det tillåter sig att göra det. Det är åtminstone ett mål för den närmaste framtiden. Själv ser jag fram emot pension, då jag inte har ett arbete som tar upp alltför mycket av min tid. Men det är några år tills dess. 


Helen FHHK




söndag 5 september 2021

Trygghet

Pelle Pirat


 Alla kattungar har rätt att födas inne i trygghet.

Alla kattmammor har rätt att få sina ungar inne i trygghet.

Inga ungar ska behöva födas i en motor, i ett innertak i ett stall, eller varhelst de inte är under kontroll.

Ingen kattmamma ska behöva föda sina ungar på dylika ställen.

Katten är ett husdjur, precis som  hunden, hästen, kon, marsvinet, m fl. 

Så varför hittas det kattungar på så många ställen, där de överhuvudtaget inte ska finnas?

Vad är det för människor som ligger bakom denna misär?!

Varför tycker man att katten ska undantas från alla de regler som gäller andra tamdjur?

Varför har inte kattmamman rätt att ligga i en ombonad korg, och föda sina små? Under kontrollerade former, med uppsikt från "sin människa" Med rätt till veterinär om förlossningen går snett.

Hur kan det komma sig att häst- och hundmänniskor kan lägga hur mycket pengar som helst på sin häst eller hund, men ingenting på sin katt? En del tycker att kastrering av katter är för dyrt, när ingreppet i själva verket är betydligt billigare än den mesta djurvård . 

Vad är det för fel på dessa människor? 

Det gör mig oerhört irriterad!


Simon


Vi har förvisso fått in färre kattungar i år. Inte för att jag har en illusion om att de blivit färre. Nej, det beror mest på att vi sagt nej till att ta in de som kommer långväga ifrån. Vi har haft ett större upptagningsområde tidigare år. 

Men vi känner att vi inte orkar ta på oss lika mycket längre. 

Det har också varit kämpigare med ekonomin det senaste året. Vi har inte kunnat ha t ex öppet hus på allvar, inte stått på lika många loppisar, eller andra evenemang. Alltså har vi inte synts så mycket .

Det är också en fråga om ork. Att sköta jobb, katter, andra djur, gård, familj, en senil mamma, allt tar på krafterna. Det är inte roligt att ständigt vara totalt utmattad, att aldrig vara pigg. 

Och det är lika för flera i vår förening, de som är mest aktiva på alla områden. Ingen av oss är 25 längre, långt därifrån. Och vi är trött, tröttare, tröttast. 


Rupert

Att lägga ner, och sluta med att ta hand om hemlösa katter, finns inte på kartan. Men att dra ner en period, och få någon sorts återhämtning, är det vi satsar på. 

Inte för att vi har ont om katter ändå..... 


Helen FHHK





lördag 5 juni 2021

Bekvämligheten framför allt!

 Ofta förbluffas jag av hur många nonchalanta människor det måste finnas i det här landet. 

Ja, troligen i världen i övrigt också.

Empatilösheten verkar ha brett ut sig, ingen bryr sig i någon annans väl och ve längre. 

Jag tror inte att det alltid har varit så. I alla fall kan inte jag minnas att det var så när jag var ung. Eller också var det för att jag inte såg, eller lade märke till den. 

I och för sig höll jag inte på med hemlösa katter/avlivningshotade hundar på den tiden. 

Men folk hade inte hundar och katter i den skalan i stan när jag var yngre, så det fanns inte så många av den varan. 

Däremot köpte min mamma hem små sneda undulater från djuraffären, eller söndertuggade marsvin, för att hon tyckte synd om dem. Redan på den tiden hade vi ett helt menageri hemma.

Ibland hittade min äldre syster undulater utomhus, som hon släpade hem.

Men katter fanns det bara på landet i min värld. 


Benjamin kommer från ett ställe där man inte bryr sig särskilt mycket om katterna. Flera av ungarna som kom därifrån , har dött av diverse medfödda defekter. 


Tyvärr var det ingen särskilt snäll hantering av dem där, men det var jag inte medveten om under min uppväxt. Vi brukade vara hos min "riktiga" mormor (min mamma är adopterad) några veckor under sommarlovet, då hon bodde ute "på vischan". Så klart var det spännande för en stadsunge att vara ute på en gård, med höns, ankor, gäss, och katter. Vi var med när det slaktades, och vi åt gåsmiddag samma kväll som det var slaktdag. Det var inget märkvärdigt med det. Min elaka kusin skrämde mig med att tuppens huvud fortfarande rörde sig, trots att det låg där utan kropp. 

Det jag inte visste, och inte fick reda på förrän i vuxen ålder, var det eviga dränkandet av kattungar. I och för sig tror jag inte att någon kastrerade katter på den tiden, men jag kan ju tycka att det borde finnas humanare sätt att ta död på djur, än att dränka dem. Detta gällde även äldre ungar, så stora som uppåt fem månader... Jag menar, grannen hade ju faktiskt ett gevär. 

Alla andra djur dödades på ett snabbt och smärtfritt sätt, men kattungarna plågades ihjäl. Och kattmammorna led säkert alla helvetets kval över sina förlorade ungar. 

Men min "mormor" var av den gamla stammen, det är väldigt många år sedan hon dog, och det var väl de gamla traditionerna som satt i. 


Marvin kommer från samma ställe som Benjamin.


Idag dock, borde vi ha kommit längre i utvecklingen. Vi har kunskapen om kastrering, vi lever i ett samhälle där vi har möjlighet att ta hand om de som far illa, om vi vill, och tycker att det lilla besväret det kostar att vara snäll, är värt en uppoffring. Tyvärr verkar de flesta tycka att det är för besvärligt, och kanske obehagligt, att bry sig i en lidande varelse. 

Vi får ofta in katter som många bara måste ha gått förbi, då de inte blir så dåliga, som de ofta är, över en natt. Katter som troligen skulle ha överlevt, om någon hade brytt sig i tid. 

Kattföreningarna går på knäna pga överflödet av katter, både ekonomiskt, platsmässigt, och orkesmässigt. Men kanske, om folk inte var så rädda för lite besvär i sin tillvaro, hade många fler katter, och andra djur, kunnat räddas. Hur jobbigt kan det vara att stänga en dörr i sitt hem, och vårda en katt tills en förening kan ta hand om den? 

Alla kanske inte kan göra det, men många av de som säger sig vara sådana djurvänner, är inte beredda att ställa till det minsta lilla extra jobb i sitt liv. Jag har hört ursäkter till leda, om varför man inte kan ta in den där svältande varelsen från gatan. Det heter bara att, om inte ni tar in den, får den vara kvar ute. 



Vi har en katthona på kliniken just nu, som är riktigt illa däran. En sympatisk liten varelse, som det inte finns mycket hopp för. Och jag tänker bara på alla som måste ha gått rakt förbi henne, och struntat i hennes lidande. Hon hade haft en betydligt större chans till överlevnad, om folk hade brytt sig i tid. Hon är snäll, tålmodig, men väldigt trött efter att ha fått kämpa för länge utan hjälp. 

Katter som hon, finns det i tusentals. För att folk inte tar ansvar för sina djur, och för att alltför få bryr sig i sina medvarelser. Det kan ju tänkas inkräkta på den bekväma tillvaron.... Och den är helig, har jag förstått. 


Helen FHHK


 

lördag 22 maj 2021

Vid ett vägskäl

 Om några månader firar vår förening tio år. Tio år av glädje, sorger, motgångar, och medgångar. 

Det har varit tufft många gånger. Med ekonomi, sjuka katter, planering, mm. 

Vi har åstadkommit mycket, både bra och dåligt, och det har slitit på oss som är aktiva. 

Att varje dag, dygnet runt, ha med en massa slitna individer att göra, tär. Men de ger också mycket glädje tillbaka. 



Grådask. 


Ett oändligt antal katter har fått nya hem, alldeles för många har vi varit tvungna att begrava. 

Sjuka, vanvårdade, inavlade, skadade, svältande, listan kan göras lång på det elände vi har sett. 

Vi har träffat, och lärt känna, massor med trevliga människor, generösa, godhjärtade, och välvilliga.

Vi har träffat ett fåtal som varit tvärtom. 

De som ligger bakom eländet med katterna, är det sällan vi behöver möta. 

Vi har byggt ett katthem, vi har en villavagn, vi har byggt en stuga till kattungarna. (Denna är dock inte riktigt färdigställd än.) Så fort stugan är klar, ska villavagnen avföras ur föreningen.

Som ovan skrivits, sliter det mycket på en att ta hand om hemlösa katter. Jag blev förvånad när jag började för ca tolv år sedan, över vilka krav en del plötsligt ställde på en. Tydligen är vi i mångas ögon övermänniskor, som ska orka med hur mycket som helst, som en "normal" människa inte förväntas tya med. 

Jag känner mig inte varken starkare, mer uthållig, eller mer övermänniska än någon annan. 

Tvärtom känner jag mig alltmer sliten för varje år som går. Det här är mitt dygnet runt liv, året runt liv, överhuvudtaget mitt liv. Paus har det aldrig varit. 

Det är självvalt, det vet jag, men det är som ett knark, har du en gång börjat, är det svårt att sluta. 



Elfrida.


Dock står jag nu vid ett vägskäl. Det går trögt att adoptera ut katter. Det hade så klart varit lättare om vi hade struntat i vem som adopterat dem, hur de hade fått det, vilka risker de skulle utsättas för. 

Men den här säsongen har vi alltför många katter kvar, och att ta in kattungarna, som kommer snart, känns som  en omöjlig uppgift. 

Vi har tagit in en kull, men var ska de andra få plats?

Stödhem är inte att tänka på, då vi inte är så trakterade av den lösningen. 

Så jag funderar på om jag bara ska ha kvar de katter som jag själv har hemma, flytta över dem i kattungestugan, ha dem tills de avgår med ålderns rätt, eller av sjukdomar, eller ska vi fortsätta att leta hem till dem, och så småningom ha plats till nya katter. 

Många av dom är skygga, en del är på väg att bli tama. Dom är trygga här och nu, men kan vi hitta hem till dom där de får den tid de behöver, för att bli trygga igen?

Kanske blir de heller aldrig den där knäkatten som de flesta vill ha. 



Flora.

Jag tycker om dem precis som de är. Fiona som håller avstånd. Flora som gärna ligger bredvid oss i sängen, men som vi inte får röra. Elfrida med sina snälla ögon, som ser ut som om hon längtar efter att bli helt tam. Grådask som älskar när han får Mush i mängd. 

Ja, alla har de sina egenheter. Små individer, med sitt eget bestämda sätt att leva och vara. De är sympatiska, var och en på sitt sätt. De är älskade. 



Rudolf


Det tål att funderas på hur framtiden ska se ut. 


Helen FHHK 






torsdag 14 januari 2021

Som man orkar, får man bädda

 Vår lilla förening har i många år legat på en alltför hög nivå när det gäller intagna katter. Vi som är aktiva har dragit ett tungt lass, och flera av oss är på gränsen till utbrända. Några av oss är troligen redan över gränsen, men fortsätter ändå.

Dock måste vi minska antalet katter i föreningen, tillfälligt eller permanent, det får tiden utvisa.

Ingen av oss blir yngre, även om vi gärna vill hoppas på det...

Min man t ex, som gjort mycket som inte syns utåt, har fått allvarliga hjärtproblem. Inte pga katterna, ska sägas, utan pga av arbetsskador från sitt tidigare jobb som skogsarbetare. Han sköter bl a all tvätt till föreningen, samt ställer upp där det är möjligt, och behövs. 




En del av oss andra känner oss allmänt utslitna, och orkar inte hålla på i samma skala som förr. 
Vi kommer inte att lägga ner, den tanken existerar inte i vår sinnevärld, men vi behöver andhämtning, och kommer därför att dra ner på antalet katter till en nivå som vi orkar med. 

En del har säkert undrat varför det inte kommit in nya katter, nu när det är så många som fått egna hem, men detta är alltså anledningen. 
Om vi inte drar ner, kommer vi inte att orka särskilt länge till. Det känns ytterst frustrerande, då det verkar finnas fler katter än någonsin som far illa. Men vi kan inte ta död på oss själva, och vi har fortfarande många katter inne, som behöver egna hem. 

Se vår hemsida: 


Jag vill även påpeka att de katter som söker hem, inte sitter i sjön. De är inne, blir väl omskötta, och vi har inte bråttom att bli av med dem. De ska ha en bra och säker framtid i sina nya hem, och får stanna hos oss tills vi hittar det absolut bästa hemmet till varje individ. 

Paprika, liten , rund, och ser kramgo ut, men vill ännu inte ha den täta kontakten med oss. Man vill bara lyfta henne, och pussa henne, men jag tror att den som försöker, kommer att få ångra sig. Det får helt enkelt vänta tills hon känner sig redo.

Det som också har varit jobbigt det senaste året, är att vi inte har kunnat ha något öppet hus på katthemmet. Även om det innebär mycket jobb med att anordna dessa, och tillhörande loppis, är det ändå en del av det som lyfter tillvaron. Att få träffa en massa trevliga, snälla människor, och att få visa upp vårt fina katthem, och våra underbara katter. 
Vi saknar det, och er!


Helen, FHHK











fredag 1 januari 2021

Ansvarslösa kattägare

 Det här med folks utekatter förvånar mig ofta. Eller rättare sagt, katternas ägare, och deras inställning.



Benjamin, en av årets kattungar. Kommer från en kattägare, som tar noll ansvar för sina katter.


Jag har sett, och läst många märkliga diskussioner om detta genom åren,

Kattägare verkar tro att de är totalt i avsaknad av ansvar för sin katt, och vad denna kan tänkas ställa till med.

Om någon klagar på att lösspringande katter skiter och pissar i barnens sandlåda, får de till svar att det finns bra lock att köpa till sandlådor. "Dom kostar inte många kronor."

Ja, det finns, och kanske är de inte särskilt dyra. Men ska folk verkligen behöva bry sig i sådant, för att folk inte tar det minsta ansvar för sina djur?

Jag har aldrig hört hundägare säga så. 

Eller när katter pinkar på folks utemöbler, dynor, etc. Vem bär ansvaret för det? 

Inte kattägaren, uppenbarligen, då denna tycker att man kan ta in dynorna när de inte används.

Eller när katter går in i portuppgångar, och ev ställer till med något. Det verkar inte heller vara kattägarens ansvar. Bland normala människor, ja, men hos kattägare, nej. 


Lilja, försiktig tjej, som önskar sig ett eget, ansvarsfullt hem.


Jag hade en mycket märklig diskussion med en kvinna på klinikens telefon, då vi fått in hennes katt, när denna sprungit in på Konsum, och blivit utburen därifrån flera gånger. Den höll dessutom på att bli påkörd på gatan utanför.

Hon tyckte inte att hon hade något ansvar överhuvudtaget, varken för kattens säkerhet, eller för vad den kunde tänkas ställa till med. Den dummaste repliken i hela denna konversation var att "Hon hade inte bett katten att gå till Konsum". Så förstår väl de flesta tänkande människor hur resten av diskussionen löpte?

Inte minsta tacksamhet över att någon faktiskt brydde sig om hennes katt, att den riskerade livet ute på gatorna, och att det kanske är helt olämpligt att den springer ute i centrala Höör.

Hon tyckte dessutom att vi skulle köra ner den till byn, och släppa den på gatan där hon bor....

Det hade sett snyggt ut, om föreningens aktiva släpper katter vind-för-våg på gatorna i Höör. 

Att vi jobbade hade hon dessutom noll förståelse för. Den var en sällsynt icke-givande konversation, med noll vettig respons från ägaren. 

Denna katt läggs dessutom ut kontinuerligt på facebooks Höörs-sida, då folk tror att det är en hemlös katt. Vilket jag har full förståelse för. 

Det finns faktiskt en lag att följa, lagen om tillsyn av hund och katt. Den gäller ägaransvar, även för katter. Men det är väldigt svårt att få folk att förstå det.

Själv hade jag önskat en lag, som förbjuder folk att släppa ut sin katt lös i tättbebyggda områden. Mest för kattens skull, men även för de som inte vill ha katter som förstör för dem i deras  vardag. 

Och ärligt fattar jag inte varför man skaffar katt, när man inte vill ha den inne hos sig, och anstränga sig för att aktivera den. Vill man att katten ska gå ut, fastän att man bor i en stad, eller by, finns det utmärkta selar för ändamålet. 

Om man bor exvis centralt i Höör, fattar jag inte varför katten alls ska vara ute på egen tass. Man går ut på sin trappa, tittar åt ena hållet, där det bara finns en stor, vältrafikerad gata, och en trottoar, totalt befriad från något som växer av sig självt, och sen tittar man åt andra hållet, som ser likadant ut. Sen kommer man fram till att detta är ett bra ställe att släppa ut sin katt på. Hur f-n tänker man då?!!!

Man skaffar inte djur, om man har den bristande respekten för sitt djurs väl och ve. Sedan har man mage att påstå att man älskar sin katt, och sitter och snyftar över att den blir överkörd, eller försvinner i tomma intet! 

Min respekt för dessa människor är nere på minusnivå, om den ens är mätbar. 




Vi har en  del som vill adoptera katter av oss, som har denna inställningen. De tar en massa tid, till ingen nytta alls för vår verksamhet. Vi släpper inte våra guldklimpar till att leva på det viset. De är värda så ett så mycket bättre liv än så!


Helen FHHK