Det finns folk till allt....

 

Vi fick ett meddelande från en kvinna på föreningens messenger. En riktig energitjuv, som tror att hon ska tala om för oss hur vi ska sköta vår förening. Därav denna text,

Det är ingen måtta på vad skit man ska ta emot från vissa människor. 

Det är väldigt snällt att skänka pengar, och vi är tacksamma för allt vi får, men att börja kräva att vi i föreningen ska ha möten om varenda donation, tacka personligen, dra fram kvitton,  lyda order, mm, det är verkligen dålig respekt för vårt arbete. Att sedan anklaga oss för att ljuga om att pengarna kommit in på kontot (hm, vad skulle vi tjäna på det, och vad skulle vi tjäna på om de inte gjort det), måste ju bara vara för att försöka ställa oss i dålig dager. 

Ibland tror jag att folk inbillar sig att vi har en jätteorganisation, med anställd sekreterare, kassör, och övrig administrativ personal. 

När vi i själva verket bara är några få personer som vill lägga all vår tid på katterna. För de tar tid, och ork. Vi behöver inte pådyvlas extrajobb av folk som mest verkar vilja göra sig märkvärdiga. När inga svar duger dessutom, utan det ska ältas i det oändliga. 

Om man inte litar på en förening, och vi som sliter häcken av oss, skänker man väl inte pengar dit till att börja med? Ja, vi känner oss kränkta av sådana personer, som anklagar oss för att vara lögnare. Som ifrågasätter allt. Sådana människor har verkligen inget hum överhuvudtaget om vad vi lägger 100 procent av vår fritid på. 

Vi samlar inte på frimärken, eller andra döda ting. Det är levande djur, och de kräver allt vi har att ge dom. 

Vi har inte tid och tålamod till folk som uppenbarligen bara vill ställa till bråk. 

Allt vi får in går till katterna, vi åker inte till Bahamas eller andra destinationer för insamlade medel. Vi plockar inte ut några löner. Katterna behöver vartenda öre vi kan få in till dom.

Men, vi slickar inte folk i röven för att de ska vilja skänka pengar till oss. 

Tack och lov är det bara enstaka människor som bär sig åt så här, och dom kan vi vara förutan. 

Tack till alla er som inte misstror oss, och som bidrar till katternas överlevnad. 💓

Helen FHHK

Simon

 Simon kom in som liten kattunge i slutet på augusti 2021. Han var då snuvig, och skygg. Behandling sattes in på både honom och hans bror, Dennis, men det tog tid att få dem friska. Jag ska inte lägga så mycket vikt vid att berätta hans historia, den går att läsa i stora drag på vår hemsida, https://fhhk.se/simon230821/ .

Simon är en mycket speciell katt. När han var ungkatt fick han fip, och det började i hans ögon, vilket är ganska ovanligt. Vi fick punktera hans ena öga, då det blivit en böld i det, och det gick inte att rädda. Det andra ögat blev också angripet, men inte lika illa, och det ögat har han kvar. 

Vi började hans fipbehandling så fort vi förstod vad det var han drabbats av, men han svarade dåligt på den den första tiden. Han ville inte äta heller, och var omöjlig att tvångsmata. Vi försökte verkligen. Simon blev bara allt sämre, så vi bestämde oss för att avliva honom. Men vi väntade några timmar, då han inte verkade ha ont, och lida av sitt tillstånd. 

När vi så skulle avliva honom, vi hade sprutan redo, hade hans öron blivit varmare än de varit tidigare. Så vi sköt upp avlivningen ännu en gång. Men han var bokstavligen 5 cm från döden den dagen.

Vi vakade över honom dag och natt, och sakta, sakta, såg vi förbättringar. Dom var inte stora, men det syntes att han verkligen ville leva. Han började också äta igen, och det med besked. I samband med hela denna processen, med medicineringar i det oändliga, blev Simon tam , och väldigt tillgiven. 

Simon blev så småningom helt frisk, och är idag en stor kraftfull hankatt. Dock är han blind, men det verkar inte besvära honom alls. Folk som träffar honom märker inte ens att han inte ser något. Han rör sig obehindrat bland de andra katterna, hoppar upp i möbler, tar sig ut i rastgården, och beter sig nästan som vilken katt som helst. Han leker t o m med bollar och andra leksaker. Det vi får tänka på är att inte möblera om, och ändra för mycket i hans omgivning. 

Simons enda nackdel är att han kan kissa lite varhelst han tycker, men det kan ju bero på den sena kastreringen. Det händer inte ofta numera, och det är lättstädat där han bor, så det är inget som stör någon. Troligen kan han aldrig flytta hemifrån, men för min del gör det inget. Han är så kelig och gosig, och vi älskar honom för den han är, och uppskattar de egenskaper han besitter. 

Att han var en hårsmån från döden, är svårt att förstå idag. 

Man kommer väldigt nära en katt som man kämpat så hårt för att få frisk, med de upp- och nergångar det är, med all förtvivlan, och tvivel på att man gör rätt. Det var kämpigt, och man blir helt utmattad av alla känslor som uppfyller en i sådana här situationer. Jag tror faktiskt att den som led minst av alltihop var Simon.

Kontentan av det hela, är att man inte ska ge upp för tidigt när det gäller sjuka katter. Om de inte lider av sin situation så klart. Det ska ju inte bli djurplågeri, bara för att man så gärna vill att de ska leva. 

Vi har haft flera "hopplösa" fall i höst och vinter. Några har vi fått ge upp med, men vi har också flera som har överlevt mot alla odds. 

I all sorg och bedrövelse över de som inte klarade sig, får vi glädjas åt de som vi faktiskt räddat, och som idag, just nu, är friska och pigga. De är underverk, och en seger för livet. 

Helen FHHK

Paus

I år hoppas jag verkligen att alla har kastrerat sina katter. Överskottet av hemlösa katter är alltför stort som det är.

Själv befinner jag mig vid ett avgörande vägskäl. Jag har bestämt mig för att inte ta in några katter, varken ungar eller vuxna, i år. Jag orkar helt enkelt inte.

Jag är sjukskriven, och maken är utsliten av gamla skador och allvarligt fel på hjärtat. Vi orkar inte fortsätta som vi har gjort tidigare. Tack och lov har vi en son som hjälper oss med mycket, och som är helt enastående när det gäller att hantera djur. Men en dag vill han troligen leva ett eget liv....

Häromdagen fick jag ett regelrätt sammanbrott. Det är inte roligt att ständigt omge sig med sjuka, skruttiga katter. De ungar vi fick in i höstas, som var både andra och tredje kullen deras mammor födde förra året, är så klart betydligt svagare än de ungar vi får in på våren. Honorna var också mer utslitna, och tog lång tid på sig för att återhämta sig. 

Jag vet inte varför folk tror att katterna ska klara dessa påfrestningar. 

I vilket fall som, har detta tagit den sista energin i anspråk, och även om katterna fortfarande behöver vård, är det detta jag tänker ägna mig åt. Den fantastiska "Någon Annan" får ta hand om årets hemlösa ungar. 

Pausar vi inte den biten nu, kommer ingen av oss att orka fortsätta att ta hand om hemlösa katter någonsin mer. 

Vi har dessutom fler katter än någonsin som aldrig kommer att kunna adopteras ut. De kommer från ställen där katterna är inavlade, dålig överlevnad, och som bär på underliggande sjukdomar, som folk borde testa de katter som ska "gå i avel" för. 

Jag är ganska härdad när det gäller att gå vidare efter att djur dör, det är ett måste när man håller på med dessa skruttiga stackare, men även jag har nu nått min gräns. Det räcker nu, Jag orkar inte med mer sorg och elände. Den ständiga oron som gnager för de katter som kommer från rena skitställen, där man inte bryr sig i sina katter alls. Där inavel och ärfltiga sjukdomar frodas, där man matar katterna med skräpmat, om det ens kan kallas mat. I den mån man ens matar katterna. 

Jag läste några skrämmande kommentarer häromdagen, under en artikel om snatteriet av kattmat, som har ökat i takt med matpriserna, där folk skrev att "katter klarar sig själv på det de fångar och äter". De behöver minsann inte att man matar dom. 

Vi skriver 2023, och folk har fortfarande inte fattat att man måste mata sina djur! Är det någon som resonerar så om sina hundar? Eller om sina andra husdjur?! Ja, några få gör det, och det räknas som djurplågeri, även i dessa personers ögon, men med katter verkar lite av varje slinka igenom. 

Och därav sitter kattföreningar med alltför många sjuka katter, som kostar mycket i specialmat, veterinärvård, och känslomässiga stormar. 

Det blir dessutom allt svårare att få in tillräckligt med pengar till verksamheten. Allt har blivit dyrare, mat, veterinärvård, el och värme, samt allt annat som krävs i vardagen för katterna. Sandkostnaden ska jag inte klaga på, då vi fått ett rikigt bra avtal på denna, men den kostar ändå varje månad givetvis. 

Jag förstår verkligen att folk inte har råd längre att bidra till välgörenhet. Vår egen ekonomi är långt ifrån lysande. Själv får jag lite panik varje gång jag är och handlar av priserna på mat, och någon gång har jag nästan flytt ut från mataffären. Jo, det är faktiskt sant. 

Vi är evigt tacksamma mot alla de människor som ändå bidrar till katterna, med små och större belopp. Ni är guld värda, och mer uppskattade än vad jag kan förklara i text.

Helen, FHHK