Med vilken rätt?

När jag sitter bland kattungarna och myser med de små

underbaringarna, undrar jag med vilken rätt folk sitter 

och producerar katter varje år, ut i hemlöshet, död, och svält.

Hur kan man bära sig åt så med så fantastiska varelser?!

Titta på Maskros! Så liten, full med fluglarver när hon kom in. 

Nu en vacker, söt, tillgiven, liten dam, så full av personlighet,

att man undrar hur den kan få plats i hennes lilla kropp!

Kiwi, så modig, och så enastående söt och stark.

Sockertopp, det allra ljuvligaste man kan tänka sig! 

Det enda dessa småttingar vill, är att bli älskade. De sover i sängen

på natten, ska pussas varje gång när jag rör på mig,

vara med, och nära, varje stund vi vistas i deras närhet.

De kan hjälpa till att mocka lådorna, hälla upp mat, sopa,

tvätta golvet, torka upp olyckor.

Det finns ingen hejd på deras kreativitet. 

De är alla ratade, oönskade, bortstötta. 

Timothy, som har fått ett eget hem där han är älskad.

Rosa, sopexperten!

Det är ett sjukt samhälle, där så många människor verkar ha ett så

rymligt samvete när det gäller djur.

Och, tycker jag, särskilt katter. Det överges djur av alla de 

slag, men när det kommer till katter, verkar det ha gått totalt 

överstyr, 

Vi märker ingen avmattning på problemet. snarare tvärtom.

Vi har fått in 80 ungar i år, och ändå sagt nej till många. 

Plats, tid, och ork, räcker inte till.

Jag tror att det är viktigt att alla som känner folk som 

producerar kattungar, håller föreläsningar för vederbörande

om olämpligheten i att spä på problemet. 

Det kan vara obehagligt, ja, men man får ta sig det omaket.

Det är inte acceptabelt att folk ska vara så okunniga, så

nonchalanta, och så okänsliga för lidandet som pågår runt

oss. 

De får banne mig skärpa sig, och se världen utanför, omfattningen

av detta djurplågeri, som de är med och skapar! 

 Långtifrån alla ungar har turen att bli hittade, och få 

komma in i värmen.

Som en avslutning inför julen, denna glädjens högtid (som jag 

försöker undvika), upprepar jag en dikt som jag skrev förra året.

Nu är det jul igen, och jultomten myser.
Ute sitter den lilla katten och fryser.
Inne står julgranen i all sin glans.
Katten hittar inte värme någonstans.

Delikatesser serveras i mängd på fat.
Misse letar förtvivlat efter mat.
Rå och kall nalkas natten.
Ingen tänker på frusna katten.

När solen åter lyser över gran och tall.
Då ligger Kisse ensam, stel och kall. 

Helen FHHK