Jansson

Jansson är inget särskilt ovanligt kattnamn. Man hör

ständigt talas om "Katten Jansson".

Kanske inte så konstigt. De flesta av oss har väl vuxit upp 

 med Bamse i vår arla barndom. 

Nå, vi har också en Jansson här på gården. Han dök upp en 

dag för drygt elva år sedan, och var då troligen runt året. 

En vacker grå och vit hankatt. Vi visste inte om han var pojke 

eller flicka till att börja med. 

Var han kom ifrån, är en gåta, som han vägrat att avslöja

 svaret på. 

Nykastrerad Jansson. 

I tio år var han inte särskilt tam. Sällskaplig, ja. Mest mot mig.

Både han och jag njöt av våra dagliga pratstunder. 

Det närmsta jag kom honom, var en meter. Men han svarade

gärna på tilltal. 

Han var under dessa år okastrerad, och han har mycket barn 

på bygden. Vi försökte fånga honom, men han genomskådade

fällan, och gick inte i den. Däremot satte han gärna 

tassavtryck ovanpå den. Troligen var det fel sorts fälla.

Men så en dag förra sommaren, satt han plötsligt i fällan. Den 

stod laddad i stallet, i syfte att fånga in en katt som någon

"vänlig" människa dumpat hos oss. 

Samtidigt som jag blev glad åt att han äntligen låtit sig

infångas, bävade jag att ringa Lucie, som hade semester.

Vi hade redan kastrerat en del katter på hennes semester,

och hon hade dagen före, uttryckt en bestämd önskan om

att få slippa fler kastreringar, och istället njuta av sin 

ledighet.

 Misstänksam Jansson. "Tänker matte fånga mig igen?"

Men så klart ställde hon upp. Jansson blev kastrerad, och id-märkt.

Han visade sig, trots sin ålder, vara vid god vigör, och ha en 

bra tandstatus. Han är, trots en del kattslagsmål genom åren, 

ingen särskilt ärrad kämpe. 

Förvandlingen som blev, är förunderlig. 

Han, som under sin okastrerade tid, var asocial med 

gårdens andra katter (merparten kastrerade honor, 

och så Viktor, kastrerad hane) har fått ett litet harem, 

och är så social och sällskaplig med dem. 

"De fyras gäng", Jansson, Klara, Polly, och Ophelia, 

ser vi nu samlade varje dag. Jansson älskar "sina" tjejer.

Han som inte ville vara nära dem tidigare. 

Polly, innan hon flyttade ut.

Några veckor efter kastreringen, slutade han med sina strövtåg. 

Han är alltid på gården. Vi ser honom varje dag.

Förr kunde han vara försvunnen veckor i sträck, och just

när vi gett upp hoppet om att nånsin se honom igen, kom

han. I regel sov han i ett par dagar efter dessa strapatser,

som jag antar bestod i möten med diverse flammor. 

Han har avkommor i Karlarp och Broslätt, och säkert

på flera andra ställen.

Jansson har dessutom blivit kelig. Han kommer och ska

klappas och klias. Han trampar njutningsfullt med sina

bastanta tassar i marken, och buffar på mig för att jag inte

ska sluta. 

Dessutom följer han mig runt på gården, vilket han inte heller

gjort tidigare. 

Det känns som om Janssons liv blev rikare efter kastreringen.

Han njuter av tillvaron, nu när han inte behöver tänka

på alla tjejer som ska "dras över". Hans revir har blivit

mindre, det omfattar numera bara vår gård, inte hela trakten.

Överhuvudtaget verkar han må bättre. 

Han har så klart inte lidit tidigare, dock var han mer stressad,

och hans allmäntillstånd varierade kraftigt.

Jag misstänker att de här ungarna från Broslätt,

 är ättlingar till Jansson. Killen till vänster, är mycket

lik honom i uppsynen.

Vad jag vill ha sagt med detta inlägg är, att det är

aldrig för sent att kastrera en katt. De blir förändrade.

Snällare mot andra katter, tamare mot folk, och mer

bundna till stället där de bor. 

De håller sig också friskare, när de slipper hormonernas

berg- och dalbana. 

Jag trodde att Janssons rännande på bygden, var en vana, 

och att den inte skulle brytas av att han blev kastrerad.

Men jag hade fel, och det är jag väldigt glad över.

Det är underbart att ha honom hemma, och när jag ser

honom ligga och sola på gödselmuren med sitt "harem", 

känns det som om jag gjort livet bättre för honom.

Igår låg han och Ophelia och sov under ekarna, 

mitt i solen, tätt ihop.

Ophelia, som varit skygg och nästintill osynlig de första

tre åren hon bodde här, är nu en av de katter som syns mest.

Förändringen för henne, kom även den efter att Jansson 

blev kattsocial. 

Troligen har hans förändring varit till det bättre för alla 

våra gårdskatter. 

Känns det som.

Helen FHHK