Saker man läser.....

När jag inte har någon inspiration att skriva, ägnar jag 

en del av min tid åt att sitta och slöläsa det andra skriver. 

Det skrivs mycket bra, idiotiskt, och elakt om kattfolk,

och föreningar. Ja, om katter, överhuvudtaget.

Rudi, som skulle skjutas.

På ett ställe läste jag en kommentar, under en delning av bloggen, 

att vår förening drivs av en maktgalen kvinna.

Jag vet inte, men om man är "maktgalen" , kanske inte en kattförening

är det man ska hålla på med.

Jag vet inte på vilket sätt man har "makt" ....

Men kanske denna person tycker att man har det, när man lägger 

ner all sin tid på att försöka rädda sjuka, undernärda, och på

annat sätt illa åtgångna katter, till livet . 

När man inte har ett liv utöver detta .

När man inte kan prioritera något annat i sitt liv.

När man dessutom måste ägna all den tiden man inte har, till att

försöka dra in pengar, så att man kan betala för allt det kostar med

dessa små missgynnade individer.

Eller ingår det i "maktens" nöje, att avliva en katt, som det inte går 

att rädda till livet?

 Vitnos, som är på väg att bli tam. 

I ett annat inlägg, som inte handlade om vår förening, läste jag

att det är idiotiskt att lämna över en massa katter, från ett 

kattsamlande misärhem, till "halvgalna kattanter", istället för

 att avliva dom. 

Tja, vi är väl halvgalna då.....

Lilleman.

Sen har vi de som tyckte att det var rätt, att som i gamla tider, 

dränka alla kattungar som var oönskade.

Eller skjuta dom.

I min barndom var det så. På gården där jag tillbringade en del

av somrarna som barn, dränktes det kattungar, både stora och små, 

i bäcken bakom huset.

Vilket jag fattat när jag blev äldre.

En vidrig hantering av djur.

En sommar när vi var hos farsan på landet, ja, jag är uppvuxen 

i utkanten av Malmö, hade han dit en man som sköt katterna. 

Det var "bara" det, att de glömde att tala om för barnen, att 

katterna är döda, även om de hoppar runt med huvudet avskjutet.

Behöver jag berätta om mardrömmarna efter den upplevelsen?

 Vackra Disa, frånflyttad av sin husse.

Det står även mycket om bortsprungna katter på facebook.

I allt det hemska med de försvunna katterna, tycker jag personligen

att det är värst med de kattungar som förirrat sig iväg.

Jag har aldrig förstått varför man släpper ut en kattunge, att 

klara sig ute själv.

För inte släpper man ut sin hundvalp, fölunge, marsvinsunge,

eller kaninunge, i den stora världen, och tror att den ska 

överleva, och klara av alla faror?!

När man ser hur mycket dumma saker kattungarna gör när de

är inne i tryggheten, fattar man väl att de gör samma saker

ute, med de risker det medför?!

 Lillebil, dumpad på en parkering i Hässleholm.

Eller när folk precis har flyttat in i en ny bostad, och genast

 släpper ut katten. Och den försvinner....

Hur ska den veta var den bor?

En katt kan bli sur över att man möblerar om hemmet,

hur sur blir den då inte av att flytta?

Kim, vars mamma bodde med sina ungar på en campingplats.

Det bästa på facebook, är, utan konkurrens, när det dyker upp bilder
på våra bortadopterade katter i deras nya hem.
Att se dom mysa i soffor och sängar, eller i någons knä, att få läsa
om hur uppskattade de är, får en att orka fortsätta.

Som t ex Opal, som myser med de äldre på Björken. 

Eller Klara, som njuter av livet som TNR-M-katt.


Helen FHHK