Det finns mycket som är förunderligt i kattvärlden. Troligen mer än
inom annan djurhållning.
Man upphör aldrig att förvåna sig över folks nonchalans för de katter
de tagit på sig att vårda.
För några veckor sedan stannade det en bil bortom vår loge. En
bildörr öppnades, och stängdes. Bilen körde.
Dagen efter, sitter det en vilsen, rädd katt på vår infart.
Den ser sliten ut, och flyr i panik när vi går ur bilen.
Vi satte ut en fälla, ganska omgående, men de enda som går i den,
är Missan och Cornelia.
De gånger vi ser Dumpe, som vi kallar honom, ser han allt sämre ut.
Han verkar dessutom vara döv.
Till slut lyckas vi ta honom i klämburen när han ligger och sover
i stallet.
Vi kör genast ner till kliniken med honom, och Lucie går igenom
honom så gott det går.
Dumpe är arg, och biter sig fast i en filt. Han är lite gulaktig i öronen,
men vi bestämmer att han ska få en chans att återhämta sig.
Efter diverse sprutor, får han flytta ner till karantänen i katthemmet.
Där befinner han sig nu. Han äter och gör toalett, och är inte längre gul
i sina öron.
Jag tror att han egentligen är tam. Men blir man illa behandlad,
och utslängd på ett helt främmande ställe, är det naturligt att inte
lita på folk.
Jag tror även att Dumpe är kastrerad. Han luktar inte hankatt.
Vi tyckte inte att det var läge att kolla, när han satt i klämburen.
Ett annat faktum är, att vi trodde inte att han skulle överleva.
När han har hämtat sig, och förhoppningsvis börjat lita på oss,
ska han få en noggrannare genomgång.
Han har otroliga mängder mask. Både före och efter avmaskning
har han lagt av högar med dessa mindre trevliga skapelser.
Omskött verkar han inte ha blivit på länge.
Men han verkar trivas i karantänen. Värme, mat, och mjuka
bäddar att kura ner sig i, och fullservice.
Fortsättning följer....
För övrigt kan jag rekommendera den här bloggen:
http://www.skd.se/kattbloggen
Helen FHHK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar