Det är snart 2018. Inte många dagar återstår av 2017.
Ett riktigt skitår har det varit, både vädermässigt, och ur
kattsynpunkt.
Inget har blivit bättre, det springer fortfarande omkring katter,
både vuxna och ungar, ute utan skydd, utan någon som bryr sig
om dem.
Vi har många ungar som fortfarande inte hittat egna hem,
men redan nu sitter det folk som planerar att låta sin hona
få ungar till våren.
En vanlig ursäkt för att man själv vill ha gulliga kattungar
att ta hand om ett kort tag, är att "honan vill så gärna bli mamma
en gång i sitt liv".
Som om djur planerar att skaffa barn, och detta i förväg....
Kanske man ska titta bort från det mänskliga perspektivet, och från
de känslor vi kan producera långt in i framtiden.
Inse att djur inte har detta tänk i sina liv, inse att de lever för dagen.
Ett i mångt och mycket avundsvärt sätt att leva.
Dock kanske inte fullt ut avundsvärt, när man som kattunge blir
utkastad på vägen, och sedermera dör i sviterna av denna behandling.
När man pratar med de som "föder upp" kattungar, är deras argument
som stöpta i samma form.
"Men jag hittar hem till mina ungar. Bra hem."
Detta är helt omöjligt.
Var kommer då alla hemlösa katter ifrån?
Varför hittas det dumpade ungar, ungkatter (i precis den
åldern då de börjar bli könsmogna), vuxna katter?
De flesta är INTE födda ute.
Julle, dumpad med syskon, mamma, och trolig morbror.
I år har vi fått in väldigt många kattungar utan mammor.
Förra året var det tvärtom.
Jag hoppas att det inte blir samma mängd nästa år.
Själv tänker jag trappa ner lite på verksamheten. Få en
andningspaus. Jag hoppas att det är möjligt.
Det finns en del annat i livet att komma ifatt med.
En del av våra egna djur börjar bli gamla, och kräver
extra omsorger. Gården behöver en uppryckning.
Mannen har en massa krämpor av arbetslivet, och klarar inte lika
mycket som förr....
Det hade varit skönt att kunna göra som Kiwi. Krypa under en filt,
och koppla bort tillvaron en stund.
Det är en lycka i vår förening, att vi har aktiva som sköter
katthemmet. Detta gör de med glans, fantastiska människor, som
alla vill det bästa för katterna. Utan det engagemanget, hade det
inte gått att driva något katthem.
Det hade inte heller fungerat om ingen skötte det administrativa,
vilket är en större del än man kan föreställa sig.
Eller stödhemmen, eller de som sköter TNRM-kolonnierna.
Eller veterinären.
Naturligtvis hade det inte gått att rädda så många katter utan alla generösa
människor, som skänker mat, pengar, filtar, sand, mm, mm.
För att inte tala om alla som adopterar katter!
Alla länkar i kedjan behövs, annars fungerar det inte.
Viktigast av alla: Honey! Här på jobb, skötandes stackars Lina,
som sedermera dog.
Med hopp om ett bättre 2018!
Helen FHHK
Vi har många ungar som fortfarande inte hittat egna hem,
men redan nu sitter det folk som planerar att låta sin hona
få ungar till våren.
En vanlig ursäkt för att man själv vill ha gulliga kattungar
att ta hand om ett kort tag, är att "honan vill så gärna bli mamma
en gång i sitt liv".
Som om djur planerar att skaffa barn, och detta i förväg....
Kanske man ska titta bort från det mänskliga perspektivet, och från
de känslor vi kan producera långt in i framtiden.
Inse att djur inte har detta tänk i sina liv, inse att de lever för dagen.
Ett i mångt och mycket avundsvärt sätt att leva.
Dock kanske inte fullt ut avundsvärt, när man som kattunge blir
utkastad på vägen, och sedermera dör i sviterna av denna behandling.
När man pratar med de som "föder upp" kattungar, är deras argument
som stöpta i samma form.
"Men jag hittar hem till mina ungar. Bra hem."
Detta är helt omöjligt.
Var kommer då alla hemlösa katter ifrån?
Varför hittas det dumpade ungar, ungkatter (i precis den
åldern då de börjar bli könsmogna), vuxna katter?
De flesta är INTE födda ute.
Julle, dumpad med syskon, mamma, och trolig morbror.
I år har vi fått in väldigt många kattungar utan mammor.
Förra året var det tvärtom.
Jag hoppas att det inte blir samma mängd nästa år.
Själv tänker jag trappa ner lite på verksamheten. Få en
andningspaus. Jag hoppas att det är möjligt.
Det finns en del annat i livet att komma ifatt med.
En del av våra egna djur börjar bli gamla, och kräver
extra omsorger. Gården behöver en uppryckning.
Mannen har en massa krämpor av arbetslivet, och klarar inte lika
mycket som förr....
Det hade varit skönt att kunna göra som Kiwi. Krypa under en filt,
och koppla bort tillvaron en stund.
Det är en lycka i vår förening, att vi har aktiva som sköter
katthemmet. Detta gör de med glans, fantastiska människor, som
alla vill det bästa för katterna. Utan det engagemanget, hade det
inte gått att driva något katthem.
Det hade inte heller fungerat om ingen skötte det administrativa,
vilket är en större del än man kan föreställa sig.
Eller stödhemmen, eller de som sköter TNRM-kolonnierna.
Eller veterinären.
Naturligtvis hade det inte gått att rädda så många katter utan alla generösa
människor, som skänker mat, pengar, filtar, sand, mm, mm.
För att inte tala om alla som adopterar katter!
Alla länkar i kedjan behövs, annars fungerar det inte.
Viktigast av alla: Honey! Här på jobb, skötandes stackars Lina,
som sedermera dog.
Med hopp om ett bättre 2018!
Helen FHHK
4 kommentarer:
Vi har haft det likadant i vår förening under 2017. Var kommer alla ensamma, övergivna kattungar ifrån? Var är kattmammorna?
Dessutom har vi haft ovanligt många kattungar i höst, nästan lika många som de som är födda på våren. Så brukar det inte vara.
Låt oss hoppas 2018 blir året då alla kastrerar sina katter och vi kan få lite andrum.
Vi hoppas du inte gett upp bloggandet. Du skriver fantastiskt! Verkligheten så som den tyvärr kan se ut. Vi kan bara hjälpas åt att göra den bättre.
Vi i kattunionen.com
Tack för dina vänliga ord. Det kommer en blogg så småningom. ☺️ /Helen
<3
Skicka en kommentar