Jag tycker verkligen inte att det är särskilt trevligt när folk ringer kliniken, i föreningsärenden, och vill att vi ska ta emot deras katter, annars ska de avlivas.
Vad är det för jävla inställning till sina djur?! I samma veva har man mage att påstå att man älskar sina katter. Hur är det möjligt?
Om man älskar någon, dödar man den väl inte?! I så fall hoppas jag inte att någon älskar mig....
De kan också, när de först har hotat sina katter till livet, fråga vad vi tar för att avliva dom. Men vi avlivar inte friska, unga, djur. Inte friska djur överhuvudtaget, faktiskt.
Likaså är det inte ok att föda upp kattungar, komma på att barnet är allergiskt, och tycka att det är ett otrevligt svar, när vi tycker att det är oansvarigt att försöka pracka på en kattförening, för hemlösa katter, sitt egenproducerade problem. Naturligtvis uttryckt på ett mer diplomatiskt sätt!
Har man dragit på sig djur, får man själv ordna hem till dem om man inte vill ha dem längre. Man kan inte bara kontakta första bästa kattförening. Vi har nog med de hemlösa katterna, som vi redan tar hand om.
Det är helt omöjligt att lösa allas problem. När folk hör av sig, och anger allergi som orsak, blir vi så klart misstänksamma. En del är det säkert, men det har i så många år varit ett svepskäl för att göra av med sina djur, att jag har svårt att tro på det. Vilket ju är synd om de som verkligen har blivit det.
I nuläget tar vi inte in så många nya katter. Vi har inte stödhem i den omfattningen som andra föreningar har, och vill inte ha det heller. Dessutom har vi fått in många katter från ställen där de har misskötts, och sitter därför med fler individer än som är önskvärt, som vi har stora veterinärkostnader för, och som därmed inte är omplaceringsbara. Dessa katter kommer att kosta oss mycket, resten av deras liv. Vilket de naturligtvis är värda, men vi ska få ihop pengarna till dem också. I dagens läge, när allt har ökat i pris, förstår jag att allt fler har det svårt med att få ekonomin att gå ihop. Själv balanserar jag och familjen på ruinens brant varje månad. Och jag antar att många sitter i samma sits.
Vi kan inte ta hand om hur många katter som helst. Alla som är aktiva i vår förening, har arbeten att sköta, och det begränsar oss ytterligare. Och det dröjer ännu en del år innan någon av oss går i pension.... Själv ser jag fram emot att bli just pensionär, även om det blir en fattigare tillvaro. Men tiden jag kan lägga på katterna, blir desto rymligare.
Behöver jag säga att jag är dödligt trött på människor, som inte tar sitt ansvar?!
Men det verkar vara den allmänna attityden numera i samhället, på alla områden, att lasta över sina "problem" på andra. Men vi är varken "någon annan", eller den ansvariga, när man inte kan , vill, eller giter, behålla sin katt.
Helen , FHHK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar