I år hoppas jag verkligen att alla har kastrerat sina katter. Överskottet av hemlösa katter är alltför stort som det är.
Själv befinner jag mig vid ett avgörande vägskäl. Jag har bestämt mig för att inte ta in några katter, varken ungar eller vuxna, i år. Jag orkar helt enkelt inte.
Jag är sjukskriven, och maken är utsliten av gamla skador och allvarligt fel på hjärtat. Vi orkar inte fortsätta som vi har gjort tidigare. Tack och lov har vi en son som hjälper oss med mycket, och som är helt enastående när det gäller att hantera djur. Men en dag vill han troligen leva ett eget liv....
Häromdagen fick jag ett regelrätt sammanbrott. Det är inte roligt att ständigt omge sig med sjuka, skruttiga katter. De ungar vi fick in i höstas, som var både andra och tredje kullen deras mammor födde förra året, är så klart betydligt svagare än de ungar vi får in på våren. Honorna var också mer utslitna, och tog lång tid på sig för att återhämta sig.
Jag vet inte varför folk tror att katterna ska klara dessa påfrestningar.
I vilket fall som, har detta tagit den sista energin i anspråk, och även om katterna fortfarande behöver vård, är det detta jag tänker ägna mig åt. Den fantastiska "Någon Annan" får ta hand om årets hemlösa ungar.
Pausar vi inte den biten nu, kommer ingen av oss att orka fortsätta att ta hand om hemlösa katter någonsin mer.
Vi har dessutom fler katter än någonsin som aldrig kommer att kunna adopteras ut. De kommer från ställen där katterna är inavlade, dålig överlevnad, och som bär på underliggande sjukdomar, som folk borde testa de katter som ska "gå i avel" för.
Jag är ganska härdad när det gäller att gå vidare efter att djur dör, det är ett måste när man håller på med dessa skruttiga stackare, men även jag har nu nått min gräns. Det räcker nu, Jag orkar inte med mer sorg och elände. Den ständiga oron som gnager för de katter som kommer från rena skitställen, där man inte bryr sig i sina katter alls. Där inavel och ärfltiga sjukdomar frodas, där man matar katterna med skräpmat, om det ens kan kallas mat. I den mån man ens matar katterna.
Jag läste några skrämmande kommentarer häromdagen, under en artikel om snatteriet av kattmat, som har ökat i takt med matpriserna, där folk skrev att "katter klarar sig själv på det de fångar och äter". De behöver minsann inte att man matar dom.
Vi skriver 2023, och folk har fortfarande inte fattat att man måste mata sina djur! Är det någon som resonerar så om sina hundar? Eller om sina andra husdjur?! Ja, några få gör det, och det räknas som djurplågeri, även i dessa personers ögon, men med katter verkar lite av varje slinka igenom.
Och därav sitter kattföreningar med alltför många sjuka katter, som kostar mycket i specialmat, veterinärvård, och känslomässiga stormar.
Det blir dessutom allt svårare att få in tillräckligt med pengar till verksamheten. Allt har blivit dyrare, mat, veterinärvård, el och värme, samt allt annat som krävs i vardagen för katterna. Sandkostnaden ska jag inte klaga på, då vi fått ett rikigt bra avtal på denna, men den kostar ändå varje månad givetvis.
Jag förstår verkligen att folk inte har råd längre att bidra till välgörenhet. Vår egen ekonomi är långt ifrån lysande. Själv får jag lite panik varje gång jag är och handlar av priserna på mat, och någon gång har jag nästan flytt ut från mataffären. Jo, det är faktiskt sant.
Vi är evigt tacksamma mot alla de människor som ändå bidrar till katterna, med små och större belopp. Ni är guld värda, och mer uppskattade än vad jag kan förklara i text.
Helen, FHHK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar