Simon kom in som liten kattunge i slutet på augusti 2021. Han var då snuvig, och skygg. Behandling sattes in på både honom och hans bror, Dennis, men det tog tid att få dem friska. Jag ska inte lägga så mycket vikt vid att berätta hans historia, den går att läsa i stora drag på vår hemsida, https://fhhk.se/simon230821/ .
Simon är en mycket speciell katt. När han var ungkatt fick han fip, och det började i hans ögon, vilket är ganska ovanligt. Vi fick punktera hans ena öga, då det blivit en böld i det, och det gick inte att rädda. Det andra ögat blev också angripet, men inte lika illa, och det ögat har han kvar.
Vi började hans fipbehandling så fort vi förstod vad det var han drabbats av, men han svarade dåligt på den den första tiden. Han ville inte äta heller, och var omöjlig att tvångsmata. Vi försökte verkligen. Simon blev bara allt sämre, så vi bestämde oss för att avliva honom. Men vi väntade några timmar, då han inte verkade ha ont, och lida av sitt tillstånd.
När vi så skulle avliva honom, vi hade sprutan redo, hade hans öron blivit varmare än de varit tidigare. Så vi sköt upp avlivningen ännu en gång. Men han var bokstavligen 5 cm från döden den dagen.
Vi vakade över honom dag och natt, och sakta, sakta, såg vi förbättringar. Dom var inte stora, men det syntes att han verkligen ville leva. Han började också äta igen, och det med besked. I samband med hela denna processen, med medicineringar i det oändliga, blev Simon tam , och väldigt tillgiven.
Simon blev så småningom helt frisk, och är idag en stor kraftfull hankatt. Dock är han blind, men det verkar inte besvära honom alls. Folk som träffar honom märker inte ens att han inte ser något. Han rör sig obehindrat bland de andra katterna, hoppar upp i möbler, tar sig ut i rastgården, och beter sig nästan som vilken katt som helst. Han leker t o m med bollar och andra leksaker. Det vi får tänka på är att inte möblera om, och ändra för mycket i hans omgivning.
Simons enda nackdel är att han kan kissa lite varhelst han tycker, men det kan ju bero på den sena kastreringen. Det händer inte ofta numera, och det är lättstädat där han bor, så det är inget som stör någon. Troligen kan han aldrig flytta hemifrån, men för min del gör det inget. Han är så kelig och gosig, och vi älskar honom för den han är, och uppskattar de egenskaper han besitter.
Att han var en hårsmån från döden, är svårt att förstå idag.
Man kommer väldigt nära en katt som man kämpat så hårt för att få frisk, med de upp- och nergångar det är, med all förtvivlan, och tvivel på att man gör rätt. Det var kämpigt, och man blir helt utmattad av alla känslor som uppfyller en i sådana här situationer. Jag tror faktiskt att den som led minst av alltihop var Simon.
Kontentan av det hela, är att man inte ska ge upp för tidigt när det gäller sjuka katter. Om de inte lider av sin situation så klart. Det ska ju inte bli djurplågeri, bara för att man så gärna vill att de ska leva.
Vi har haft flera "hopplösa" fall i höst och vinter. Några har vi fått ge upp med, men vi har också flera som har överlevt mot alla odds.
I all sorg och bedrövelse över de som inte klarade sig, får vi glädjas åt de som vi faktiskt räddat, och som idag, just nu, är friska och pigga. De är underverk, och en seger för livet.
Helen FHHK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar