Efter Små-Bapplarnas död känns det mesta hopplöst.
De har lämnat ett tomrum, som är så stort, och livet känns
betydligt fattigare.
Det hjälper inte att huset är fyllt med andra katter och ungar,
det blir inte detsamma.
Tiden läker alla sår, heter det så vackert, men jag tvivlar.
En annan sak som är deprimerande, är att det verkar sitta
kattungar och mammor på rad, och vänta på att få komma
in. Men hur ska vi kunna rädda dem alla?
Omplaceringarna går trögt, och att då ta in fler katter
som vi kanske inte hittar hem till, känns tämligen
meningslöst.
åren jag haft honom.
Många unga och vuxna katter, hittas också dagligen.
Hur gör man?
Det är inte lätt att se eländet, och inte kunna göra något
åt det.
Att sedan läsa Blocket, med alla annonser på kattungar,
gör åtminstone mig rasande.
Skulle kunna använda många fula ord om de idioter,
som inte fattar vad de gör, när de sätter nya små katter
till världen.
Miranda kommer från ett ställe, där man inte fattar
nyttan med kastrering.
Strumpa är från Ringsjöfisk, där man nu har en
liten, väl fungerande, TNR-koloni.
12-veckors hane, hitkörd av snälla människor,
som hade vett att fångain mamman,
och kastrera henne.
Helen FHHK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar