Bapplarna tar ansvar.

Bappel och Bapplan är, som bekant, extraordinära katter.

De har lindat hela familjen om sin högra framtass. Vi springer

som betjänter åt dem så fort de vill något. 

Öppnar dörrar och släpper in dem i vardagsrummet, där de är 

upp-bapplade sen de var väldigt små. 

Ibland har de ett behov av lugn och ro, och de är de enda 

som får beträda det rummet. 

Fast just nu delar de det med Arnold och Sylvester. 

 Sylvester och Arnold vilar i lill-husses tröja.

Bapplarna känner stort ansvar för "sina" barn. Oftast ser 

de till att minst en av dem är i rummet, och håller ordning

på de små.

Hm, eller hjälper dem att välta ner, och slå sönder, de få

saker matte faktiskt är rädd om. 

Igår slog de sönder en porslins-greyhound jag haft sen jag

inte var så väldigt gammal....

Jag tror att jag hittat alla delarna, så att jag kan limma

ihop den stackars hundens framben.

 Bapplan ger Arnold "di". Eller om det bara är 

social samvaro. För mjölk har hon INTE! 

Det är lite komiskt på kvällarna, när vi går genom dörren.

En Bappel går ut, och en Bapplan kommer in. Och tvärtom,

tills man inte kan hålla reda på vilken Bappel som är  var.

Ibland tror jag att det är själva gå-genom-dörren-momentet

de är så barnsligt förtjusta i. 

Bapplans mulliga rumpa! Här på väg att kasta sig över 

en kattunge, som intet ont anande sitter bakom soffan. 

På kvällen, eller oftast natten, när jag går och lägger

mig, kommer de snällt när jag kallar på dem, och följer med

in i rummet. De och jag sover i vardagsrummet, ja, för 

tillfället även Arnold och Sylvester. 

Ibland tycker dock Bappel att han är för stor för att sova

hos matte. 

Det tycker INTE jag! 

Busungarna! 

Helen FHHK