Om allt vore enkelt.....

Den här bloggen började jag skriva för ett par veckor sedan.
Men min hjärna har varit dåligt på hugget ett tag nu,
och skrivförmågan har varit i avtagande.
Det har varit, och är, mycket med katterna,
nya katter har kommit in, med kastreringar som följd,
en del katter har andra problem, såsom tänder, provtagningar,
och annat.
Och sen har jag ju ett privatliv också....
Vilket för närvarande medför diverse planeringar och arbete.

Viola, som nyss genomgått penicillinbehandling.

Nå, nu till den egentliga bloggen:

För den som vill ha en garanterat frisk katt (i den mån
det finns garantier), är inte adoption ett alternativ.
Då kanske man ska söka sig till en seriös raskattsuppfödare,
som är mån om sitt avelsmaterial, och kollar upp sina blivande
föräldradjur för alla eventuella ärftliga sjukdomar.

De katter vi får in i föreningen är "uppfödda" av personer, som
är i total avsaknad av kunskap om genetik.
Även sjukdomar som överförs vid parning, verkar vara ett
okänt kapitel, och ett stort hål i deras allmänbildning.

Peppar, en klen katt från Österlen.

Så klart skriver jag detta av en anledning.
De flesta som adopterar katt, är medvetna om att det inte
är toppskiktet av kattstammen vi får in i föreningen,
och man har förståelse för att katterna kan drabbas av
motgångar, åtminstone i början i sin nya tillvaro.

Ofta är själva flytten ett stressmoment för katten.
Oftast yttrar sig detta i att den får snuva, eller rinniga ögon.
En flytt sätter ner immunförsvaret, och ligger det något latent,
bryter det gärna ut.

 Honey, som var i så dåligt skick när hon kom in. Pigg och glad,
hårt arbetande, men hon kräver sin omvårdnad dagligen för att
må bra.

Ibland om jag tar ner en katt hemifrån till kliniken,
dröjer det en timme, så rinner ögonen på den.
Hemma verkar den helt frisk. Det kan räcka med så lite,
just för att de har ett illa uppbyggt immunförsvar.

Plätten, en ovanligt stark och frisk katt. Ett riktigt praktexemplar.
Han är dessutom rolig, och har en mycket stor personlighet.

Det tar tid för djur att bygga upp sitt immunförsvar.
De katter vi får in, är ofta helt i avsaknad av detta.
Stressen av att bli infångad, flyttad, kastrerad, mm,
får de underliggande svagheterna att bryta ut.
Dessa hade troligen brutit ut förr eller senare i den miljö
de kommer ifrån, men naturligtvis påskyndas de av att
katten flyttas, och av allt som måste göras för att hjälpa den
till ett bättre liv.

Katter som kommer in på hösten och vintern, är i regel i
betydligt sämre skick än de som kommer sent på våren,
eller sommaren.

De som kommer in....


Många dukar under på höst och vinter av svält, köld,
och diverse följdsjukdomar av dessa umbäranden.
Men så länge de är ute, får de ingen hjälp med att bli friska.

Buster, som kommer från en kattsamlare, som inte kastrerade
sina katter. Han är en skruttig liten katt, som behöver daglig
medicinering för att må bra. En fantastisk liten individ.

Pudelns kärna (har pudlar kärna?), är att det är så onödigt
av folk som adopterar katt av oss, att ringa och skälla ut
oss för att katten får problem efter flytten.
De flesta som ringer är trevliga, lugna, och förstående.
Med en veterinär i föreningen, har vi alltid möjlighet att
hjälpa till att lösa problemet.
Och om nya matte/husse tycker att det blir för mycket
besvär, tar vi alltid tillbaka katten.

 Li, som tagit lång tid på sig att bygga upp ett immunförsvar.
Kommer från en gård, där man skulle skjuta ungarna.


Men att ringa och skrika i telefon, hota med att avliva katten,
och helt låta bli att lyssna, löser inget, varken för
katten, eller nya ägaren.
Detta händer som väl är inte ofta, men när det gör det, som
nu häromdagen,tar det väldigt mycket energi.
Den energin behöver vi till annat.

Att sedan tycka att vi ska strunta i hur det går för katten,
är verkligen att totalt missförstå vad vi sysslar med.

Vi lägger inte en massa energi, tid, och pengar, på katterna,
utan att vi har känslor för dem. Varje katt vi får in, är en
unik individ, som vi naturligtvis fäster oss vid.
Allt annat är befängt att tro.

Från skygg, till tam och lekfull.


Man kan göra så mycket annat i sitt liv, om man saknar
de känslor som uppstår när man får in dessa missgynnade
individer att ta hand om.

När sådana här människor drabbar oss, tänker jag att det
kanske hade varit bättre att ta hand om de som är inne redan,
och strunta i att ta hand om fler katter utifrån.
Inte placera om dom, inte utsätta sig för folks kritik, och
dåliga självbehärskning. Inte behöva bedöma folks lämplighet
som adoptör.

Dock blir ju inte många katter hjälpta av detta.

Hur som helst, de flesta som adopterar katter, är vettiga,
snälla, och förstående, personer. Som hellre adopterar, just
för att de vill hjälpa en katt i nöd.
Det är tur att ni finns, för det gör att vi orkar fortsätta.
Vi träffar så många fantastiska, snälla, godhjärtade
människor, som verkligen känns som ett stort stöd i vårt
arbete.


Jag vet att just den här katten har det bra där den bor, egentligen,
om dessa människor ger den tid att återhämta sig efter flytten.
Men det är ju det, ger de den tid?

Helen FHHK