Just i detta nu, står det fällor laddade i Broslätt.
Förhoppningsvis ska fem ungar och två vuxna, snällt
traska in i dem. En unge gick i igår kväll, och befinner
sig nu i villavagnen.
De båda vuxna ska kastreras och släppas ut igen.
De bor på en stugtomt, där en snäll dam matar dem med
finare mat än vad jag själv äter.
Tyvärr har hon några grannar som inte alls uppskattar
katterna. Och då särskilt inte ungarna.
Det känns lite konstigt att fyra av ungarna inte synts till
på några dagar, och att de försvann i samband med att
mataren var hemifrån några timmar.
Vi hoppas att de bara tagit sig en liten tur, och att allt
har en naturlig förklaring.
Lilla Sylvester, från Eslöv. Leveransklar kille.
Beklagligt nog, verkar det finnas en del som tror att man har
rätt att "ta saken i egna händer", och döda kattungar
som om de vore skadedjur. Även om man vet att de
tillhör grannen.
Jag förstår inte hur man ens kan tänka så onda tankar
om något som är så sött som kattungar.
Det känns faktiskt inte riktigt normalt i min värld.
Här hemma dödar vi inte ens möss som förirrat sig
ner i källaren. De infångas i en bur, och transporteras
ut i skogen, vi brukar släppa dem där jägarna
matar vildsvinen. Då blir de väl förplägade med
nyttigheter.
Katsikan, som kastades ut i skogen här hemma, med
sina fyra små ungar, av en kvinna som hade sin lilla
son med sig, när hon "utplanterade" dem.
Ibland undrar jag varför vissa människor alls flyttar
ut på landet, eller i skogen. Om man har så ont av de
djur som finns i naturen, och då menar jag inte katter,
är det väl bättre att bo kvar i stan?
Rådjur, älgar, vildsvin, och ja, även våra stora rovdjur,
har sin plats i naturen, och man får väl acceptera att de
äter på den mark man inrättat i deras revir?!
Även om det skulle råka vara tulpaner.
Klart att man kan bli irriterad, men vem var där först?
Och för den delen, grannens katter, hur störiga kan de
vara?
Jag kan förstå om grannen har okastrerade hankatter,
som kissar på ens veranda, eller i soffdynorna.
Men man måste ju prata med grannen, innan man
försöker döda dennes katter.
Eller själv "ta hand om" grannens kattungar.
Kommunikation, är en mycket bra uppfinning!
Egentligen hade jag tänkt att bloggen skulle handla om
den här killen idag. Men det blir inte alltid som jag
tänkt mig.
Detta är i alla fall Grey, en stor, grå, kille, som var riktigt
rädd och arg när han kom hit.
Han är en KKS-katt, som jag bara skulle ha här i några
dagar, som nu blivit till några månader.
Idag är han en kelig och snäll katt, som t o m visar glädje
när han ser oss. Fast ibland kommer han på att han
egentligen är skygg, och backar några steg.
Men så kommer han igen, blir kliad, spinner, och
faller över på rygg.
Han kommer attbli en fantastisk katt inom kort!
Igår fick jag pussa honom!
Helen FHHK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar