Våren är här, och med den kommer snart alldeles för många kattungar
att se dagens ljus.
För de som ännu inte kastrerat sin katt, är det verkligen hög tid!
Jag blir oändligt trött när jag ser kattannonser på Blocket, i vilka
folk säljer okastrerade honor, underförstått "extra fint, går att ta
ungar på". Dessa honor är i regel långhåriga, och följdaktligen
"finare" än de korthåriga.
Även långhåriga katter blir hemlösa. Detta är Norman.
Norman var i bra skick, men många långhåriga katter som
kommer in, är fulla med tovor, som vi måste raka av, samt är de
ofta mycket magra.
"Aveln" man bedriver på de "fina" honorna, består oftast i att man
släpper ut dem, och låter dom själva välja pappa till sina små.
Ett märkligt sätt att föda upp djur på, i mina ögon. Men jag kommer
från hundvärlden, och i den väljer man åtminstone ut den hane man
vill ha som pappa till valparna. Man släpper inte ut sin tik lös,
och låter den leta upp sin partner själv. Att folk sedan ibland gör
dåliga val i sin hundavel, är en annan sak.
Virus, en slädhund med mycket fina gener, uppfödd för
att fungera optimalt i ett hundspann, vilket han också gör.
Virus har vi köpt i Norge, av en mycket framgångsrik uppfödare.
Han fungerar också, som synes, utmärkt som sällskapshund.
Ingen som föder upp papperslösa katter, verkar ha en tanke på
ärftliga sjukdomar. Vet man överhuvudtaget om att det existerar
sådana hos katter?! Och skulle man bry sig om man besatt kunskapen?
Vet man något om inavel?
Det finns gårdar som inte längre har katter, de har dött ut.
Ingen har reagerat på att ungarna som föds dör, av vilken "dålig gen"
eller sjukdom, saknar betydelse.
Ödsligt belägna gårdar, hittar i regel inga nya katter till, alltså får
man inte in nytt blod.
Ebba, en ljuvlig prinsessa, kom från en gård med 16 katter. Hon,
och två syskon, dog i Fip. Så gjorde även två unga hanar från
samma ställe.
Jag skulle önska att kattägare var mer seriösa i sitt val av föräldrar
till de ungar de föder upp. Även att de valde foder med omsorg.
Kattungar kan inte växa upp på dålig mat.
Vi får in många skruttiga ungar varje år. De flesta klarar sig,
medan andra inte gör det.
När man ser de seriösa kattuppfödarnas ungar, starka, välväxta,
självsäkra, känns det så annorlunda mot de små vrak vi i
allmänhet lär känna.
Ännu en liten skrutt som inte överlevde. Inte syskonen heller.
I det hushållet de kom ifrån, var det vanligt att ungarna dog....
Är det något jag tycker riktigt illa om, är det kattbegravningar.
Jag vill gärna slippa alltför många i år!
Helen FHHK
4 kommentarer:
så fint skrivet katters värde måste bli mycket större..
utmärkt skrivet, få spridning även utanför ditt område!
har två långhåriga, en omplacering från dödsbo och en bortkastad tjej. Kastrerade nu så klart.
Ja du Helen. Jag kan bara säga att det finns människor med hjärta där ute. För ngr månader sedan kom där in en ung kille på kliniken i Lund, med en helt vanlig, bedårande söt liten kattflicka. Hon var mager och blyg. Han berättade att han hittat henne en vecka tidigare i sin trappuppgång, klockan två på natten. Där satt hon och huttrade, det var då vi hade minusgrader. Han tog upp henne i lägenheten, gav henne mat och ringde till polisen och anmälde att han hittat henne. En vecka senare kom han till oss för att få en hälsostatus och lite råd om vad han skulle göra. Vi tittade över henne, konstaterade att hon inte var kastrerad och troligtvis runt 6-8 månader. Lite öronskabb som vi tvättade av och lite småprat. Han undrade så vad som skulle hända denna lilla tjej. Vi talade mycket om det här att ta på sig hemlösa djur och det kändes som han inte riktigt visste vad han skulle göra. Jag talade varmt om er och sa att han hade räddat henne till livet, men om han inte ville gå hela vägen och ta på sig ansvaret för kattflickan, så fanns där alternativ, bl.a er. Två månader senare kommer han in på kliniken och ska hämta sin katt. Som numera är kastrerad och en väldigt välskött liten kattflicka. Sånt värmer hjärtat länge. Härligt att ni finns!! :) Lena
Ja du Helen. Jag kan bara säga att det finns människor med hjärta där ute. För ngr månader sedan kom där in en ung kille på kliniken i Lund, med en helt vanlig, bedårande söt liten kattflicka. Hon var mager och blyg. Han berättade att han hittat henne en vecka tidigare i sin trappuppgång, klockan två på natten. Där satt hon och huttrade, det var då vi hade minusgrader. Han tog upp henne i lägenheten, gav henne mat och ringde till polisen och anmälde att han hittat henne. En vecka senare kom han till oss för att få en hälsostatus och lite råd om vad han skulle göra. Vi tittade över henne, konstaterade att hon inte var kastrerad och troligtvis runt 6-8 månader. Lite öronskabb som vi tvättade av och lite småprat. Han undrade så vad som skulle hända denna lilla tjej. Vi talade mycket om det här att ta på sig hemlösa djur och det kändes som han inte riktigt visste vad han skulle göra. Jag talade varmt om er och sa att han hade räddat henne till livet, men om han inte ville gå hela vägen och ta på sig ansvaret för kattflickan, så fanns där alternativ, bl.a er. Två månader senare kommer han in på kliniken och ska hämta sin katt. Som numera är kastrerad och en väldigt välskött liten kattflicka. Sånt värmer hjärtat länge. Härligt att ni finns!! :) Lena
Skicka en kommentar