Är det värt det?

I natt när jag satt hos katterna, kände jag 

missmodet komma över mig.

Katterna är underbara, söta, ljuvliga.

Men de är så många.

Vi får förfrågningar hela tiden, om vi kan ta in den ena

katten efter den andra.

Jag vet att de fryser ute nu, de som ingen bryr sig om.

Men hur ska vi kunna, orka, ha plats, med alla de

som ingenstans har att ta vägen?

Dixie.

Det känns som om för varje katt vi tar in, produceras det 

flerfalt.

Vi lever i upplysningens tid, och folk blir bara dummare.

Eller oemottagliga för den information som sprids.

Ingenting tycks gälla en själv. Allt fler är helt befriade från

självkritik, de gör aldrig fel, bara alla andra.

Jag tror inte ens att de kan stava till ordet ansvar.

Peppar.

När missmodet kommer över mig, undrar jag över varför jag ska

ta hand om det som andra ställer till med.

Folk borde ta hand om sina djur själv.

Inte jag, inte någon av alla de andra som lägger all sin lediga

tid på katterna. För att inte tala om alla sina pengar.

 Igor och Solöga.

Men, katterna kan inte rå för det. De valde inte att bli 

födda, ratade, utslängda.

De valde inte att vara oönskade.

När jag ser hur de njuter av att vara inne, deras tacksamhet 

som lyser i deras ögon, tänker jag om.

De är värda att lägga all sin tid och energi på.

Tacksam? Hm.... Jag tycker om dig också, Leise!

Helen FHHK