Att lägga livet åt sidan.

Det är inte helt sällan jag får frågan om varför vi lägger så mycket tid på att ta hand om hemlösa katter. Utan att få en krona i ersättning dessutom.

"Man kan ju göra så mycket annat som är roligt i sitt liv."

Man ska vara som alla andra; resa, gå på partyn, ägna sig helhjärtat 

åt familjen, förverkliga sig själv.

Mycket av det man gör i livet, gör man för sin egen skull.

Våra hästar har vi köpt för att vi ville ha hästar, när vi tävlade

med slädhundar, gjorde vi det för att det var vårt intresse, hönsen har vi 

för vi vill ha ägg, ( nå, kanske också för att burhönsägg gynnar en vidrig djurhållning), när vi byter köksbord, är det för att vi är trötta på att 

skruva fast benen på det gamla, mm mm. 

Men det som är det mest tillfredsställande i livet, är att göra något

för någon annan. 

Lite som med julklappar, det är roligare att ge, än att få.

Om man sedan gör livet bättre för djur eller människor, är egalt.

Här hemma har vi valt att ägna oss åt djur. Inte hemlösa hästar,

det är alltför platskrävande och dyrt. De tre vi har, är våra egna, 

även om vi köpte travhästen för 23 år sedan, då hon skulle gå till

slakt.

Hälften av våra hundar kommer från omhändertaganden, och en

del av slädhundarna vi hade förr, var sådana som annars skulle

ha avlivats.

Hönsen har vi dock medvetet valt för att de ska värpa ägg, de är inte

räddade på något vis. Men de har en stor inhägnad, och en

 vacker tupp.

Garnet köper jag för att jag älskar att virka och sticka. Jag har många
färgrika nystan, som bara ligger och väntar på att bli något roligt,
praktiskt, eller vackert.

Men katterna tar vi, och många med oss, hand om enbart för deras
skull. Även om det är frivilligt att ägna sig åt detta, blir det till sist
inte så självvalt längre.

Varje dag, minst en gång om dagen, tittar jag på skocken av
 kattungar, och förbannar dom som utsatt dem för det lidande de
fått utstå, innan de kommit in i tryggheten.
Och får ont i magen när jag tänker på alla de som vi tvingas säga
nej till, och alla de andra som är kvar därute.
Men vi har varken plats, eller ork, att ta hand om hur många katter
som helst. Hur fantastiska de än är.

Tyvärr finns det inte lika många hem, som nödlidande katter.
Numera får jag andnöd när någon hör av sig om en katt som
behöver komma in. Bokstavligt talat.
När folk ringer och vill att vi ska ta in en såå trevlig katt, som har
kommit till dem, "ni blir av med den på en dag", förklarar jag
att vi har minst femton kattungar, som är precis så där trevliga,
som vi inte hittar hem till.

Ett av problemen i kattföreningarna är, att det är få som orkar
hålla på med de hemlösa katterna särskilt länge. Utöver att ta
hand om katterna, ska vi leta nya volontärer. Utbilda nya, varav
många orkar en vecka, eller månad. Det är inte många som är
beständiga. För varje person som lämnar sina uppdrag, blir
bördan större för de som härdar ut. Vilket betyder att dessa
personer bränner sig fortare.
Har man jobb, är det nästan ohållbart att engagera sig i en
kattförening. Katterna kan man inte lägga i garderoben när
man bränt ut sig eller tappat intresset. De måste ha sin skötsel,
varje dag, året runt. De är inte en kanot, eller fotboll. De är
levande varelser, och problemet tenderar bara att öka, år
efter år.

Jag kan erkänna att jag själv är på gränsen. I sommar har jag haft
bältros, envis hosta, ont i kroppen, oändlig trötthet, och andnöd.
 Läkarna står, som vanligt när jag går till läkare (vilket inte kommer
att inträffa fler gånger), utan diagnos. Gissningsdiagnoser, men
jag intar inte medicin på gissningar. 
Hade vi behandlat djuren som kommer till kliniken på
samma sätt, hade veterinären troligen blivit av med licensen. 

Jag stänger av telefonen, kastar den i väggen, drar mig undan.
Är på ett helvetes humör, och brusar upp för minsta småsak.
Men det ska fanimej gå att ta hand om hemlösa katter. Resten
av livet får stryka på foten. Det är inte viktigt.
Att hjälpa katter är viktigt.

Aleppo

Jag tänker ofta på de som räddar djur i Aleppo. De tar hand om
mängder med djur, ofta illa skadade, med sina knappa förråd av
mediciner, mitt i brinnande krig. Ibland på filmerna därifrån,
hör man skottlossning och bomber. Om de orkar, ska väl vi,
på vår välförsedda klinik, och, så kallade, civiliserade samhälle,
orka.
Sen tycker jag inte att det ska finnas hemlösa katter, i Sverige.
Ej heller djur som far illa.


Helen FHHK