Idag blev vi tvungna att avliva Minimax.
Jag hämtade honom i januari hos ett äldre par, som har
alldeles för många katter. Han var i mycket dåligt skick,
och vi har i princip behandlat honom för olika åkommor
sen han kom in. Han har bl a haft mycket problem med sin
mage.
Många gånger har vi givit upp hoppet om honom, men i samma
ögonblick som vi tänkt "avlivning", har han ryckt upp sig, och
tydligt visat att han ville leva.
Minimax, samma dag som han kom till oss.
Vi trodde, när han kom in, att han bara var en liten unge.
Men det visade sig, att han var minst 6-7 månader gammal.
Liten, mager, snuvig, och med diarre'. Hoppet var inte
stort att han skulle överleva.
Den här lilla killen hade en otrolig livslust.
Han fann snart en trygghet i "pappa" Max, därav namnet
Minimax.
Max.
Så idag orkade den lilla mannen inte kämpa längre, redan i
morse förstod vi att vi skulle bli tvungna att låta honom
somna in.
Han är nu begravd i sin favoritkorg, i vilken han
funnit så stor trygghet under den tid han varit hos oss.
Han kommer även att få en vacker blomma planterad
på sin grav.
Den här lilla kämpen glömmer vi aldrig!
Vila i frid Minimax!
Helen FHHK
4 kommentarer:
Una entrada enternecedora y muy tierna, De seguro que su obra hace mucho bien a todos los gatitos desvalidos.
Una pena, te dejo un fuerte abrazo!
Oh, how sad....dear Helen .. I am sure he loved you and he knew what you did for him ...now will rest in peace ....
sitting here with tears in my eyes....good bye Minimax...
Big hugs
Claudia
Blir så ledsen! Minimax hade det iallafall så bra som han kunde få det den tid han var hos dej. <3
Ulla
Lille gubben, så många sådana som du det finns, unga, magra och sjuka. Ingen som bryr sig förrän det är för sent. Tårarna rinner... Gärd
Skicka en kommentar