Lite trött, kanske.....

När man är aktiv i en kattförening (det kanske är likadant i alla föreningar),

verkar det som om många tror att man  är en sorts "övermänniska",

som ska klara av så mycket mer än alla andra i samhället.

Vi ska klara av att ta hand om hur många katter som helst, 

vi ska ha råd att ta hand om dem, vi ska ha obegränsade

resurser till kastreringar och veterinärvård.

 Man sätter betydligt högre krav på oss, än på sig själv.

 Kanske tror dessa människor att vi bara sitter och gullar med

katterna, dagarna i ända?

Sanningen är, att många som är aktiva är utarbetade, inte

av sitt ordinarie jobb, utan av att ta hand om den oändliga

raden av hemlösa katter. Samt av den maktlöshet vi alla 

känner, när det hela tiden dyker upp nya katter, och av vetskapen

om alla de katter, som aldrig får någon hjälp.

Ju fler katter man hjälper, desto fler vill man hjälpa.

Orken finns bara inte där.

Det ligger mycket arbete bakom varje trygg katt. 

Stressen man känner över att inte "räcka till", är ibland övermäktig.

Att vilja så mycket, men helt enkelt inte kunna....

Lägg sedan till frustrationen när det ringer, eller skriver, någon

om en katt, sin egen, eller en som dykt upp, och börjar prata 

om avlivning, om inte just DU tar hand om katten.

Och tycker att katten har det bättre som död, än att man själv

kanske skulle kunna ta ansvar för den! 

Jag gillar inte utpressning. Folk som försöker lägga skulden på mig, 

för att ursäkta sitt dödande av katter. 

Det är vars och ens ansvar, när man dödar en levande varelse.

När jag måste göra det själv, skyller jag inte på någon annan.

Jo, när det kommer in en katt som är så misskött, att den 

måste avlivas. Då förbannar jag den som låtit katten/ djuret

hamna i detta skick.

Dumpad på vår gård, numera kastrerad mm, Einstein, som 

har flyttat till en toppen-familj!

När det kommer folk och berättar, om sig, eller någon vän, att

de tagit omhand de katter som blivit dumpade/upphittade själv, 

och ombesörjer kastrering av dessa, blir jag riktigt glad.

Jag har full förståelse att alla inte har denna möjlighet, alla 

lever inte ett sådant liv, men jag är säker på att fler skulle kunna, 

om de bara ville. 

För tyvärr är det ju så, att kattproblemet inte kommer att minska

inom överskådlig framtid, och de som verkligen är djurvänner,

får ta hand om det som oempatiska, ansvarslösa, människor

lämnar efter sig.

Och kanske skulle fler kunna ha större förståelse för att man
inte kan lasta över hela problemet på kattföreningarna.

Vi är alldeles för få personer, som är aktiva, för att ta hand 

om hela det överskott av katter som produceras av folk,

som inte har förstått att kastrera sin katt!

Helen, FHHK