Detta är Puck.
Puck var inte tam när hon kom in. Inte alls, faktiskt.
Hon var bara en liten unge när hon anlände, tillsammans med sina
två syskon.
Det har tagit tid, men idag är Puck en kelig dam, med massor av bus
i sig.
Hon älskar sina kattkompisar, både yngre, och äldre.
Puck tycker även om att äta, vilket har gjort hennes figur något trind.
Puck får mig osökt att tänka på en replik, som en av länsstyrelsens
"veterinärer" fällde vid ett besök på kliniken.
"Ni avlivar väl alla skygga katter ni får in?"
Jag har även hört detta från ett flertal privatpersoner.
Onyx (med sin söta rosa mun) är en katt som, i de fall man skulle
följa dessa "avlivningsråd", skulle vara död.
Onyx var extremt skygg då hon kom in, och sprang i panik bara
man tittade på henne.
Idag är hon en kelig pussgurka, och har fått ett eget underbart hem!
Mario (som vi adopterat från KKS) var så rädd när han kom in,
att han attackerade oss när vi kom för nära.
Idag är han vår stora nallebjörn, så snäll mot folk, hundar, och
en extrapappa till unga katter.
Det finns hur många katter som helst att ta som exempel,
och det är så fel att döma en skygg katt till döden.
De måste få en chans att visa sin personlighet, och även om
det tar tid, är det så väl värt det!
De som absolut inte vill bli tama, för de finns, kan med fördel
bli mus- och råttrensare på en gård.
Vi har själv sådana katter på gården, och jag kan lova att vi
uppskattar dom och deras arbete till fullo!
Missan, gårdskatt, i sin favoritbuske! Numera går det att
klappa henne vid sällsynta, och speciella, tillfällen.
Det är så onödigt att avliva fysiskt friska katter. Många av dem har
varit med om så traumatiska händelser, att det tar tid för dem att
hitta tillbaka till sig själva, och framförallt att åter lita på
människor.
De allra flesta katter vi får in, har ett tyngande paket i bagaget
med sig. Vi måste hitta nyckeln till dessa "resväskor", och låsa
upp dem, innan katterna kan tömma dem på det tråkiga
innehållet.
Vissa nycklar är väldigt rostiga, men i regel går de att vrida
runt i slutänden.
Helen FHHK
1 kommentar:
Det är banne mig hemskt att någon tycker man borde avliva katter för att de är skygga. Adopterade två katter i 2009 och en av dem var väldigt skygg. Hon ville inte riktigt bli klappad, tyckte inte om om det var flera människor i närheten, och gick och gömde sig mycket. Men efter att jag och husse tålmodigt arbetat med henne bit för bit? Hon blev den gossigaste lilla hårbollen in världen! Hon älskade inget mer än att få sitta på någons knä eller i någons armar och bli klappad.
Skygga katter kan ge så mycket tillbaks om man bara ger dem tid.
Skicka en kommentar