Den oändliga historien.....

Det verkar finnas hur mycket katter som helst, som behöver hjälp.

I stort sett varje dag, är det en liten knatte som knackar på dörren,

och jag undrar, hur ska det sluta?

Rasmus.

Vi tar in så många vi orkar, och kan, samt lite till, jag vet att
alla andra föreningar gör detsamma, men katterna är så
oändligt många.

Det kastreras, och kastreras, men källan av katter, slutar aldrig att

bubbla upp nya.

När jag hör mina vänner i KKS prata om alla stora kattkolonier, 14 här,

11 där, 20 där, blir jag så uppgiven.

Jag vill så gärna ringa och säga; Sätt några hos oss, jag vet att de 

har så ont om plats till dem, men det går inte. 

Även vi har för många katter inne, och så många på väg in.

Rebecka, som inte tycker att hon behöver bli tam. 

Jag tror att de flesta har samma tankar. Man vill hjälpa, men det

finns så oändligt med katter.

Varför är det så här?

Varför slutar aldrig denna överproduktion?

Vad ska vi göra för att få folk att fatta att de inte ska föda upp

fler kattungar?

Vad ska vi göra för att bönderna ska börja visa respekt för sina 

små medhjälpare på gården, och inte bara tycka att det är helt 

naturligt att gå ut och skjuta överskottet av ungar varje år?

 Lillebror och Lillebil, båda dumpade. 

Ju längre man håller på med hemlösa katter, desto tydligare framgår

det att det inte har någon ände.

Vi kan ta in hur många katter som helst och kastrera, i andra

änden sitter en idiot och producerar kattungar upp till samma 

nivå som tidigare.

Det känns nämligen som om det aldrig minskar. 

Samson, med sitt, av sjukdom, skadade öga.

En del av katterna vi tar in, överlever inte. Samson, ovan, är en av dem. 

Han dog igår.

De är märkta av dålig uppväxt, dåliga gener (vem planerar sin avel?),

och av att de är oönskade i denna värld.

Just denna bit är mycket jobbig. Man tar in katterna, vårdar dom,

och lägger massor av tid och känslor i dom.

Och så dör de.

Vad man än gör, tynar de bara bort, och man känner sig maktlös,

svekfull, och totalt uppgiven.

De har rätt till ett långt, härligt liv, efter allt de varit med om!

De ska inte ligga livlösa och kalla i en grav. 

 Mira, som kom in med det här ögat. Ögat blev bra till sist, men Mira dog 

ändå i slutänden. Det blev aldrig "katt" av henne. Liten och klen, trots

bra mat och behandling. 

Mia, som vi kastrerade i torsdags. Hon visade sig vara dräktig. 

4 kattungar som nu inte kommer till världen, bar hon på.

Ibland känns det som; "Jag orkar inte mer!" men man fortsätter 

ändå. 

Tacksamheten från de katter som överlever, är så stor, att man blir

helt överväldigad av deras förmåga att visa den.

Att se Lilleman trycka sig intill Jessica, som om vore hon hans mamma, 

är så rörande. Hade jag varit av den sentimentala typen, 

hade jag gråtit. 

Ja, ja, det är nära! 

Tre stora hankatter, alla inkomna från olika revir, men ändå så

vänliga mot varandra. 

Gimli, Mario, och Bobby. 

Med hopp om ett bättre kattår!

Helen FHHK