Bekvämligheten framför allt!

 Ofta förbluffas jag av hur många nonchalanta människor det måste finnas i det här landet. 

Ja, troligen i världen i övrigt också.

Empatilösheten verkar ha brett ut sig, ingen bryr sig i någon annans väl och ve längre. 

Jag tror inte att det alltid har varit så. I alla fall kan inte jag minnas att det var så när jag var ung. Eller också var det för att jag inte såg, eller lade märke till den. 

I och för sig höll jag inte på med hemlösa katter/avlivningshotade hundar på den tiden. 

Men folk hade inte hundar och katter i den skalan i stan när jag var yngre, så det fanns inte så många av den varan. 

Däremot köpte min mamma hem små sneda undulater från djuraffären, eller söndertuggade marsvin, för att hon tyckte synd om dem. Redan på den tiden hade vi ett helt menageri hemma.

Ibland hittade min äldre syster undulater utomhus, som hon släpade hem.

Men katter fanns det bara på landet i min värld. 

Benjamin kommer från ett ställe där man inte bryr sig särskilt mycket om katterna. Flera av ungarna som kom därifrån , har dött av diverse medfödda defekter. 

Tyvärr var det ingen särskilt snäll hantering av dem där, men det var jag inte medveten om under min uppväxt. Vi brukade vara hos min "riktiga" mormor (min mamma är adopterad) några veckor under sommarlovet, då hon bodde ute "på vischan". Så klart var det spännande för en stadsunge att vara ute på en gård, med höns, ankor, gäss, och katter. Vi var med när det slaktades, och vi åt gåsmiddag samma kväll som det var slaktdag. Det var inget märkvärdigt med det. Min elaka kusin skrämde mig med att tuppens huvud fortfarande rörde sig, trots att det låg där utan kropp. 

Det jag inte visste, och inte fick reda på förrän i vuxen ålder, var det eviga dränkandet av kattungar. I och för sig tror jag inte att någon kastrerade katter på den tiden, men jag kan ju tycka att det borde finnas humanare sätt att ta död på djur, än att dränka dem. Detta gällde även äldre ungar, så stora som uppåt fem månader... Jag menar, grannen hade ju faktiskt ett gevär. 

Alla andra djur dödades på ett snabbt och smärtfritt sätt, men kattungarna plågades ihjäl. Och kattmammorna led säkert alla helvetets kval över sina förlorade ungar. 

Men min "mormor" var av den gamla stammen, det är väldigt många år sedan hon dog, och det var väl de gamla traditionerna som satt i. 

Marvin kommer från samma ställe som Benjamin.

Idag dock, borde vi ha kommit längre i utvecklingen. Vi har kunskapen om kastrering, vi lever i ett samhälle där vi har möjlighet att ta hand om de som far illa, om vi vill, och tycker att det lilla besväret det kostar att vara snäll, är värt en uppoffring. Tyvärr verkar de flesta tycka att det är för besvärligt, och kanske obehagligt, att bry sig i en lidande varelse. 

Vi får ofta in katter som många bara måste ha gått förbi, då de inte blir så dåliga, som de ofta är, över en natt. Katter som troligen skulle ha överlevt, om någon hade brytt sig i tid. 

Kattföreningarna går på knäna pga överflödet av katter, både ekonomiskt, platsmässigt, och orkesmässigt. Men kanske, om folk inte var så rädda för lite besvär i sin tillvaro, hade många fler katter, och andra djur, kunnat räddas. Hur jobbigt kan det vara att stänga en dörr i sitt hem, och vårda en katt tills en förening kan ta hand om den? 

Alla kanske inte kan göra det, men många av de som säger sig vara sådana djurvänner, är inte beredda att ställa till det minsta lilla extra jobb i sitt liv. Jag har hört ursäkter till leda, om varför man inte kan ta in den där svältande varelsen från gatan. Det heter bara att, om inte ni tar in den, får den vara kvar ute. 

Vi har en katthona på kliniken just nu, som är riktigt illa däran. En sympatisk liten varelse, som det inte finns mycket hopp för. Och jag tänker bara på alla som måste ha gått rakt förbi henne, och struntat i hennes lidande. Hon hade haft en betydligt större chans till överlevnad, om folk hade brytt sig i tid. Hon är snäll, tålmodig, men väldigt trött efter att ha fått kämpa för länge utan hjälp. 

Katter som hon, finns det i tusentals. För att folk inte tar ansvar för sina djur, och för att alltför få bryr sig i sina medvarelser. Det kan ju tänkas inkräkta på den bekväma tillvaron.... Och den är helig, har jag förstått. 

Helen FHHK