Vid ett vägskäl

 Om några månader firar vår förening tio år. Tio år av glädje, sorger, motgångar, och medgångar. 

Det har varit tufft många gånger. Med ekonomi, sjuka katter, planering, mm. 

Vi har åstadkommit mycket, både bra och dåligt, och det har slitit på oss som är aktiva. 

Att varje dag, dygnet runt, ha med en massa slitna individer att göra, tär. Men de ger också mycket glädje tillbaka. 

Grådask. 

Ett oändligt antal katter har fått nya hem, alldeles för många har vi varit tvungna att begrava. 

Sjuka, vanvårdade, inavlade, skadade, svältande, listan kan göras lång på det elände vi har sett. 

Vi har träffat, och lärt känna, massor med trevliga människor, generösa, godhjärtade, och välvilliga.

Vi har träffat ett fåtal som varit tvärtom. 

De som ligger bakom eländet med katterna, är det sällan vi behöver möta. 

Vi har byggt ett katthem, vi har en villavagn, vi har byggt en stuga till kattungarna. (Denna är dock inte riktigt färdigställd än.) Så fort stugan är klar, ska villavagnen avföras ur föreningen.

Som ovan skrivits, sliter det mycket på en att ta hand om hemlösa katter. Jag blev förvånad när jag började för ca tolv år sedan, över vilka krav en del plötsligt ställde på en. Tydligen är vi i mångas ögon övermänniskor, som ska orka med hur mycket som helst, som en "normal" människa inte förväntas tya med. 

Jag känner mig inte varken starkare, mer uthållig, eller mer övermänniska än någon annan. 

Tvärtom känner jag mig alltmer sliten för varje år som går. Det här är mitt dygnet runt liv, året runt liv, överhuvudtaget mitt liv. Paus har det aldrig varit. 

Det är självvalt, det vet jag, men det är som ett knark, har du en gång börjat, är det svårt att sluta. 

Elfrida.

Dock står jag nu vid ett vägskäl. Det går trögt att adoptera ut katter. Det hade så klart varit lättare om vi hade struntat i vem som adopterat dem, hur de hade fått det, vilka risker de skulle utsättas för. 

Men den här säsongen har vi alltför många katter kvar, och att ta in kattungarna, som kommer snart, känns som  en omöjlig uppgift. 

Vi har tagit in en kull, men var ska de andra få plats?

Stödhem är inte att tänka på, då vi inte är så trakterade av den lösningen. 

Så jag funderar på om jag bara ska ha kvar de katter som jag själv har hemma, flytta över dem i kattungestugan, ha dem tills de avgår med ålderns rätt, eller av sjukdomar, eller ska vi fortsätta att leta hem till dem, och så småningom ha plats till nya katter. 

Många av dom är skygga, en del är på väg att bli tama. Dom är trygga här och nu, men kan vi hitta hem till dom där de får den tid de behöver, för att bli trygga igen?

Kanske blir de heller aldrig den där knäkatten som de flesta vill ha. 

Flora.

Jag tycker om dem precis som de är. Fiona som håller avstånd. Flora som gärna ligger bredvid oss i sängen, men som vi inte får röra. Elfrida med sina snälla ögon, som ser ut som om hon längtar efter att bli helt tam. Grådask som älskar när han får Mush i mängd. 

Ja, alla har de sina egenheter. Små individer, med sitt eget bestämda sätt att leva och vara. De är sympatiska, var och en på sitt sätt. De är älskade. 

Rudolf

Det tål att funderas på hur framtiden ska se ut. 

Helen FHHK